Kontraster

Min lilla lägenhet lämpar sig inte för middagar. Något matbord finns det inte plats till och dessutom lämnar mitt kök lite att önska. Bakom vita garderobsdörrar gömmer sig ett litet kylskåp, en vask och ett par hyllor. Det finns dessutom en rosa vattenkokare. Voilà, där har ni mitt kök. I mitt hem bjuds det därför på antingen te eller drinkar framför panoramafönsterna eller på balkongen.

När vi blev hungriga igår bestämde mina vänner att vi skulle till den vietnamesiska restaurangen Thy Thy. Jag hade inte varit där tidigare, men jag tycker om asiatiskt. Vi körde upp till Victoria Streets lite mer, hrm, låt oss säga slitna kvarter. Många av Melbournes bästa restauranger och barer är väl förtäckta och när vi kom in i en trång trappa tänkte jag bara att det här var ytterligare en gömd bra restaurang. När vi kom upp i lokalen och möttes av skarp kontorsbelysning blev jag klart mer skeptisk. Golven var smutsiga av damm, borden stod i långa rader och de stoppade stolarna var mer eller mindre söndertrasade. I lokalen satt ett fåtal människor, däribland en man och hans två små döttrar. De var alla barfota. En diskare kom ut och ställde en vit diskbalja på ett av borden och öste ner tallrikar och glas under vilt slamrande.

Servitören, iklädd jeans och ytterjacka pekade på ett långbord i hörnet. Jag satte mig tveksamt på den trasiga stolen och hoppades att jag inte skulle få några fläckar på min dräkt. Ett par minuter senare ställde han en trasig tekanna och ett par koppar på vårt bord. Jag tog i den flottiga menyn och funderade på vad jag skulle äta, om jag ens skulle få ner något att äta. Jag började redan se ett snuskigt kök och rusande kackerlackor. Det är i sådana stunder som min mormors och mammas kritvita pressade dukar, flera uppsättningar av tallrikar, glas och bestick gör sig som mest påmind. Det är bara att erkänna att jag skulle gjort vad som helst för rena dukar i det ögonblicket. Istället fortsatte jag att leta efter något vegetariskt från menyn som mina vänner lugnt och avslappnat diskuterade maträtter från.

Under tiden vi satt och väntade på maten kom allt fler välklädda kostymer in i lokalen. De placerades vid vårt långbord. Studenterna placerades vid ett annat långbord. När vår mat hade kommit in var restaurangen nästan full. Det är nog detta som är lite speciellt med Melbourne, hur totalt otippade ställen blir hypade och populära. Jag hade aldrig hittat dit, än mindre vågat stanna, om det inte var för mina vänner. Maten var lika god som de lovat.

Från en extrem till en annan tog vi oss till chica Collins Street och Sofitel. På 35: e våningen ligger en bar med fantastisk utsikt över stan. Stora fönster går från golv till tak och takhöjden i baren är enorm. Väggarna upp till taket är i svart spegelblankt reflekterande glas. Baren är mer i stil med sofistikerad pianobar och restaurangerna erbjuder dyr gourmet med perfekt service.

En av mina vänner talde lyriskt om hur hon blivit bjuden på middag av en vacker man på deras första date. Lite stelt tänkte jag, förutsägbart romantiskt och därför mindre romantiskt, ändå rart förstås. Undrar hur många nervösa män som nervöst har friat i det dämpade ljusets sken på Sofitel. Det är svalt elegant och ändå hettade det till. När vi var där igår satt ett ungt par som hade gjort just det. Växlat ringar. De bara skrattade och såg fantastiskt lyckliga ut. Jag märkte att jag log. Det måste vara bra, för även om den oundvikliga smärtan av saknad högg till i bröstet kunde jag ändå le och tänka att just nu, just i detta ögonblick är de lyckliga. Och det är fint; kärlek är fint.