12.18.2009

Nej

Det är fredagkväll i Melbourne och jag var nere och handlade i närmsta mataffären på Elizabeth St för ett par timmar sedan. Det är en av Melbournes huvudgator och det var glada festande människor överallt, men istället för paljettväska hade jag två tunga matkassar, en i varje hand.

Jag gick på trottoaren och lite längre fram stod en grupp med män. Jag gick till vänster för att passera förbi dem när en av männen tog ett steg och blockerade trottoaren samtidigt som han sträckte ut armarna och slog dem hårt om mina.

Jag har aldrig sett mannen förut och han var i 30-årsåldern, lång, hade brunt hår och blå ögon. Han var trendigt klädd, uppenbart onykter, men det ska medges att han kan ha varit en av de snyggare män jag har sett.

Jag kunde inte bara släppa matkassarna så där stod jag med hans armar hårt om mina och kunde knappt röra mig. Han var så mycket starkare och mer överraskad än något annat bad jag honom släppa mig.

Han släppte ena handen från min arm, flyttade den högre upp och lade den på min hals. Hans ölandedräkt kom närmre min och jag ryckte bakåt. Han log, släppte mig och sade ”kom och krama min vän”.

Jag hade redan gått såklart och nog för att han såg bra ut, men att bli upphånglad av en främling mitt på Flinders Street hade jag verkligen inte lust med. Först när jag gått ett par kvarter och klev in i lägenheten kom olustkänslan, nära ångest.

Det gick så fort att jag knappt hann reagera och jag var knappast rädd med människor överallt, men det var känslan. Att sitta fast, att känna hur mycket starkare han var och inte komma loss.

Tvångsmässigt gå igenom klädsel, men nej jag hade både långärmat och byxor, sneakers till och med, som om det hade gjort någon skillnad. Det var inte jag; det var han och han var bara onykter och ville kramas, men det väckte något annat som är svårare att släppa.

7 comments:

Doktoranden said...

Vilken hemsk upplevelse. Hoppas du känner dig bättre.

Miss Upsey Daisy said...

Känslan vad som kan hända och hur förvarslös man är...

egon said...

Usch vad obehagligt! Hoppas att du kan skaka av dig de där känslorna och att idioten (ja, för det är man om man gör sånt, hur snygg man än är)har fet dagen-efter-ångest.

Anne said...

Doktoranden, ja det var mest obehagligt.

Missy, det är väl just det och någonstans hinner man ändå tänka de tankarna.

Egon, det var han och jag tror just inte han tänkte alls. Tror inte det var avsett att som hotfullt men det blev fel.

Anonymous said...

Det var säkert inte illa menat egentligen, men tänk så fel det kan bli. Visst är det konstigt hur vissa saker kan triggra så djupa känslor inom en!? Och än konstigare att det första man gör är att rannsaka sig själv efter vad man gjort fel. Det inser du förstås efter en stund, men det är de initiala banorna i hjärnan man kan bli så förundrad över. Någon skulle säkert säga att det är ärvda reflexer för överlevnad sedan hundratals år. Behöver vi dem idag? Behöver vi dem mer än någonsin? Varför ändrar vi inte beteendet?
//TurboSmurf

Pernilla said...

Jag har också haft några sådana där upplevelser. När man knappt hinner fatta vad som hände men undkommer med blotta förskräckelsen. Det kan lämna en eftersmak av ånger över att inte kunnat freda sig själv eller ha full kontroll och makt över sin egen person.

Hoppas du känner dig bättre till mods nu! Kram

Anne said...

Turbo, nej, jag tror inte heller det var illa ment, men han höll för hårt. Onyktert tanklöst. Vet inte vad som är arv el miljö, bara att reaktionen blev starkare än den borde kändes det som.

Pernilla, ja det är lugnt. Det var inte hotfullt på det sättet.