Den ordlöse pojken

Igårkväll var jag bjuden på middag av en vacker pojke. Det är helt annan historia, som jag inte nämnt tidigare. Jag träffade honom för en månad sedan men det har aldrig hänt något. Efter det att min älskade försvann visste jag helt enkelt inte vad jag skulle göra med den vackre pojken F med de lika vackra nattsms:en. Jag sökte inte hans uppmärksamhet utan såg det som en vänskap. Till slut gick jag med på att äta middag med honom. Vi hade bestämt att han skulle ringa innan middagen igårkväll. Han ringde aldrig.

Jag vet inte vad som hände. Har något hänt? Han var pojken som skickade sms några minuter efter att vi skilts, bara för att säga att han saknade mig. Han var pojken som satt på ett av sina gig och var uttråkad och började tänka på saker som fick honom att le. Det första han tänkte på var mig. Sa han. Han fick mig att le lite genom tårarna han aldrig såg och minnet av hans kram tinade upp det frusna inuti under ett ögonblick. I andra stunder visste jag att jag inte orkade träffa någon, även om det bara var middag. Jag började nästan hoppas att han inte skulle ringa, men var säker på att han skulle höra av sig. Det gjorde han inte och jag vet inte om det var bra eller inte. Problemet med pojkar med vackra ord är att varje gång man försiktigt låter fingertopparna glida över deras ord brister dem.

Jag fann mig själv sittandes ensam hemma en fredagskväll. Det håller inte och ett par samtal senare satt jag i en taxi på väg ut i natten. På en R&B-klubb träffade jag Susannah och ett tiotal av hennes arbetskollegor från strålningskliniken. Det var första gången på en liknande klubb här och inte alls likt ställena vi brukar gå ut på. Det var lite studentstämning och musiken som spelades var allt från Justin, Madonna, Michael Jackson, Christina Aguilera och all möjlig mainstream. Till min förvåning har jag sällan dansat så mycket och haft så roligt. Vi dansade intensivt under ett par timmar och sedan gick Sus och jag vidare till Baroq.

Baroq är uppklätt och inredningen är lite gotisk med stengolv, stora speglar och levande ljus överallt. Klubben är i ett par våningar och den smala trappan leder ner till ett fullpackat dansgolv. Vi var redo att dansa natten igenom, men det var den tristaste musiken jag har hört på evigheter. Istället beställde vi en av deras ljuvliga cocktails och på glaskanten satt som vanligt en orkidéblomma.

En trevlig man började prata med Sus och han frågade vad hon arbetade med. Strålningsterapeut, svarade hon. Genast började han berätta massa cancerhistorier från sin familj. Det slår aldrig fel och jag vet att det inte är vad Sus har lust att tala om en sen natt med en söt pojke. Vi gick upp för trappan till den lite lugnare ovanvåningen för att kunna prata lite. Vi satte oss ner och fortsatte med våra drinkar när en kritsträckskostym kom fram och började ge mig komplimanger. Jag sa att det var trevligt att höra men att vi tyvärr var upptagna i vår konversation. När han gick tittade Sus på mig och sa:

- Jag hatar dig.
- Men jag gjorde ingenting.
- Precis. Jag avskyr dig.

Det blev ett par ställen till innan jag kom hem till lägenheten. Mobilen avslöjade att pojken med ord fortfarande var ordlös.