I'll make you a star in my universe

På konserten med Angus & Julia i veckan berättade Julia om låten For You, hur hon skrev den till mannen hon älskade i ett försök att börja om. Hon var på turné långt ifrån, satte sig ner, skrev, skickade och möttes av tystnad.

Hon väntade. Och väntade och sedan, en sång tillbaka. Längtan, förväntan och åten han hade satt ihop var… hip hop.

”Det funkade inte mellan oss, men vi är fortfarande nära varandra. Vänner”, sa hon med ett leende. Som kärlek är, omvandlas, förändras, men försvinner inte, inte med personer som stått närmst. Blir något annat.

Soffan

Jag hade planerat att vara hela sommaren i Spanien, med undantag för en del jobb här och där. Allt var ordnat, köpte en klänning med stora blommor i starka färger i Melbourne och tänkte drinkar vid poolen och mörka brillor på.

Så blir det inte alls, inget Spanien, ingen pool och klänningen hänger med prislappen kvar i garderoben. Stockholm och jobb och det senare är just det roliga i det här, vill ha mer, fylla dagarna.

En australisk vän ringde och sa att han tänkte sova på min soffa en vecka i höst.  Australierna är sådär, betyder inget, gästfriheten är självklar. En gång bjöd han med mig att fira jul tillsammans med sin släkt, jag trodde inte han menade allvar och svarade inte, han blev stött och frågade varför jag inte hört av mig. Soffan alltså.

Perfektionismens vägran

I dag levererade jag fyra brända DVD till en designer och jag andas ut efter dagar och nätter av redigering. När jag var på RMIT arbetade jag i veckor med en och samma bild, tittade på den, redigerade lite till, tittade mer och ändrade lite färger, ändrade någon detalj här och där.

En gång sa en vän till mig att mina bilder var för perfekta. Perfektionismens vägran talade Miroslav Tichý vars utställning jag såg i New York. Han rispade sina bilder, målade på dem, slängde dem på golvet, lät dem förfalla och ändå, så andlöst vackra. Intryck som stannade kvar.

Jag tenderar att fortfarande hålla krampaktigt i bilderna tills de fått tillräckligt med photoshopkärlek. Det svåraste är att veta när bilden är klar. En konstnärsvän, gift med en skulptör, sa att det ofta var hennes man som kom in i ateljén och sa: ”nu är den klar”. När hon svarade ”snart” svarade han ”nej, den är klar”. Och hon lade ner penseln. Man eller inte man, man måste lägga ner Wacompennan.

Öga med öga med döden och allt man ser är liv

Ambulans. Blåljus. Smärtor. Andningsproblem. Yrsel. EKG. Intensiven. Monitorer. Uppkopplad till maskiner, bortkopplad från omvärlden. Besked om hjärtröntgen ev operation.

Tystnad. Han stilla i sängen; jag på en pall vid sidan av, ser på varandra och talar lågt om vardagen. Talar hastigt om var papper finns, skrattar bort det. Det kommer gå bra, fortsätter att tala om ingenting. Eller snarast inget sjukt.

Ser på varandra. Säger till slut det som måste sägas, utan skratt, utan tårar, bara med kärlek, i blicken mer än orden. Han skämtar oavbrutet, kan inte låta bli att skratta. Medveten omedveten om att det kan vara ett sista minne.

Fortsätter att tala om vardagen. Det är vardagen som betyder något, livet.

Väntan.
Nätter.
Timmar.
Minuter.
Sekunder.

V
Ä
N
T
A
N

Sedan.
Inget.
Inget sjukt. Ett friskt hjärta som slår som det vill. ”Det är vår, jag kanske är kär” sa han med ett matt leende.

Och trots all väntan är det svårt att hinna med. Att allt är som det ska, kommer bli bra igen.
Öga med öga med döden och allt man ser är livet.
Och värdesätter det mer än någonsin.