Vänner

Vi träffades på en fest. Han kom fram, presenterade sig, artig, vänlig, rolig på ett lite torrt intellektuellt sätt. En aning dryg, sådär på ett lätt överklassvis, välklädd, kanske med avsaknad av någon detalj som gör skillnaden mellan korrekt och cool, but that’s ok. We can fix that.

Ögonen bruna närvarande intresserade ändå inte påträngande. Han kunde föra sig, en man som man kan ta med i vilken miljö som helst och han skulle smälta in (utom Cherry en lördagskväll nere i AC/DC Lane i Melbourne, but that's OK).

En man som lade armen korrekt vänskapligt i midjan. Inte för lågt på höften, inte en aning för högt upp på låret. Korrekt. (I motsats till mannen jag datade som gjorde precis tvärtom, knappt märkbart ändå ett stilla markerande att jag var med honom när någon annan kom fram. Egentligen tyckte jag det var lite sött.)

En man som inte dricker för mycket under middagen. Som tackar för maten, på rätt ställe. Som dessutom ser bra ut på ett aningen blygt sätt. Som jag har gemensamma vänner med, även om vi kanske inte är helt lika. Det kanske är bra.

En man som jag hade fallit pladask för om jag hade träffat honom för fem år sedan. Men nu?

Frustrerad försökte jag förklara för en av mina bästa vänner att han var perfekt. Bara att well, jag känner det inte, inte tillräckligt.

Han är bra.
Han är bara inte han som var.

Var.

”Jag kan ändra mig; jag tycker om honom. Det här ska bli bra, tillräckligt bra.”, sa jag beslutsamt.
”Tror jag inte, då hade du inte sagt det här till mig, då hade du varit hos honom”.
”Nej”.
”Jo”.