TGV

Ett varmt tåg till flygplatsen, med den ljumma luften svepande över nacken, några väskor i gången, fler på hyllorna, engelska vokaler intill, franska nasaler från förorten bredvid, från innerstad genom ruffiga getto hämtade ur en Gurskytavla.

Ipoden med Lomo i handen, hörlurarna i men utan att dölja ljuden runtomkring. En kvinna i svepande lila kjolar, lager på lager, en tandlös leende som fastnade i en grimas, slog ner blicken över min bronsfärgade kjol, rättade till fluffen på kavajslaget.

En bruten röst började sjunga, behövde inte vände mig om för att veta var den kom ifrån. Den fortsatte genom parabolklädda förorter, fortsatte mot flygplatsen tills den tystnade, tittade bak och hon var borta.

Gick igenom detaljerna på en kommande plåtning högt i huvudet, hatt eller hårband, gult eller grönt. Såg inte. Hoppade högt och ryckte undan från den rosa söndernötta portmonnä som kvinnan i den långa lila kjolen höll under hakan på mig. Ett bestämt nej, alldeles för nära, kunde inte låta bli att automatiskt hålla lite hårdare över kamerahandväskan.

Hon satte sig i båset framför. Stirrade kallt på mig. Hostade. Spottade på golvet. Jag fortsatte att titta ut genom fönstret. Hon spottade mer, hostade från djupet av sina lungor, snöt sig i klänningsärmen såg jag genom reflektionen i fönstret, hörde genom iphonen. Sneglade bort när hon fortsatte att spotta på golvet. Som om hon väntat på min blick, sökt den medvetet och blicken hon gav tillbaka var så full av hat. Inte mot mig, mot något större, men just där fick jag i min bronsklänning vara symbolen för något annat.

Hon reste sig hastigt, gick med snabba steg mot mig, försent att kunna rycka undan, hann bara tänka att bara hon inte spottar, men lät blicken oberört titta ut över perrongen. Ett par steg innan vände hon tvärt och gick av tåget, svärandes. Arg, arg på allt, men med mynten skramlade i den slutna handen.