Om jag ser honom igen tänker jag gifta mig och få världens sötaste barn

När jag gick på gymnasiet hade nog skolans snyggaste kille skåpet intill mitt. Lång, intensiva blå ögon, brunt hår, han modellade ibland, var smart, kreativ och charmig och sådär vansinnigt snygg att jag höll på att dö varje gång jag hämtade ut böckerna. Kanske tappade dem i golvet någon gång, säkert rodnade jag ibland. Tror inte jag var ensam. Självklart trånade jag efter honom i tre år, självklart låtsades jag helt oberörd. Vi blev vänner.

Vi fortsatte på olika universitet och jag träffade honom några år senare i Stockholm. Har inte träffat honom sedan jag flyttade utomlands.

Klev på tåget med Ellen och Alicia och där stod han, lång, intensiva blå ögon, brunt hår och modellsnygg. Jag tittade; han tittade. Finns bara en med sådan blick och jag sa:

- Daniel?
- Ja?

Men blicken han gav var lika undersökande som eftertänksam. Något osäker fortsatte jag med hans efternamn och möttes av en blick som kan ha fått mig att rodna. Hans efternamn var ett annat.

Famlade fram en förklaring en han fortsatte bara att ordlöst road le. ”Friend of yours?” sa Ellen högt, ovetande om konversationen som fallit på svenska. ”Nära”, svarade han. ”Cutie”, sa hon tyst, men inte tystare än att han vände på huvudet i ett delvis dolt leende.

Sedan skulle deras tåg avgå och jag hoppade av. När jag vinkade av dem från perrongen log han genom fönstret.