Deux

”Två färger, inte mer än två färger”, sa min mormor när jag stod framför garderoben och skulle välja kläder till någon av de många bjudningarna. Hon var alltid lika oklanderligt klädd i eleganta jackor, veckade kjolar, pumps i färgglada nyanser, hattar med långa fasanfjädrar (som jag inte fick klä ut mig i) och halsband i alla tänkbara färger (som jag fick prova, i alla fall en del). Mina klänningar var nästan alltid rosa, vita kalasbyxor till, eller turkos, en hade discopärlor i linningen.

En blå soffa, ett brunt matsalsbord och ett sängöverkast i vinrött, grönt och blått fanns i den möblerade lägenheten jag hyrde i Melbourne. Jag avskydde sängöverkastet och lade det i en sopsäck längst in i garderoben. Köpte ett vitt istället. En färg mindre.

Vita väggar, vita gardiner, vitt sängöverkast hade mitt sovrum i Stockholm innan jag reste till Australien. Vita väggar, vitt sängöverkast har jag fortfarande.

Svart och vitt är det första jag letar efter när jag ser en bild. Finns det ”true black”, finns det pure white? Saknas något upplevs bilden ofta som blek, intetsägande. En splitterny svart rya/heltäckningsmatta täcker mitt sovrumsgolv, en mjuk zebrafärgad stol står i ena hörnet, binder samman två färger. Svart. Vitt.