11.07.2009

Solen är på väg upp nu, färgar himlen rosa

I natten kommer tankar som jag annars gör mitt bästa för att inte tänka på. Jag vet inte var jag bor om ett par månader. Mitt visum är på väg att gå ut och utan sponsor finns det inget alternativ än att åka tillbaka.

Vad som förvånar mig mer är att jag inte sökt ett enda arbete, inte fixat till mitt CV, inte skrivit ett nytt personligt brev, inte försöker alls, inte längre säker på att jag vill stanna, kanske bättre att resa och börja om. Oavsett var jag flyttar får jag börja om från grunden, också i Sverige, bara i Australien har jag ett fotografiskt nätverk, men inget arbete eller visum och det är såklart en förutsättning.

Mina lärare pressar mig hårt om vad jag ska göra efter kursen och jag märker att min vilsenhet väcker allt större frustration hos dem. De ser det som fullständig obeslutsamhet och förstår inte; jag som annars är så fokuserad.

I torsdags diskuterade två av mina lärare min framtid som om jag inte fanns i rummet och argumenterade olika möjligheter fram och tillbaka. När jag gjorde ett inlägg om svenska fotografagenturer, tittade de båda på mig som om jag vore komplett galen, ”jag har några kontakter på amerikanska byråer” svarade min manlige lärare.

Jag nämnde en arbetskontakt i Sydney som jag ska följa upp och min kvinnliga lärare sade ”hur mycket jag än önskar att du stannar i Australien, vet jag inte om det är det bästa för dig. Ditt bildspråk är europeiskt med en naturlig elegans och känslighet. De är modigare i Europa och jag tror du har större möjligheter där än du har i Australien. Har du funderat på London? Jag tror det skulle passa dig.”

Mest vill jag bara skrika jagvetinte jagvetinte jagvetinte och jag har gjort mitt bästa för att inte tänka längre än kursen, men det är bara veckor kvar. Dags att vara vuxen, hög tid att ta fram ett nytt CV och brev och börja söka, här och inte här. Några beslut kan jag inte ta förrän jag vet vilka alternativ jag har.

7 comments:

Pernilla said...

Kom ihåg: the world! Strategi! Jobba hårt nu. :-) Kram!

egoistiska egon said...

åh vad det känns att bara läsa om det här, vilket ju bara är en föraning om hur jävla jobbigt det är fr dig i verkligheten. Kram!

Anne said...

Pernilla, jo och avslut, start på något nytt.

Egon, mest om natten. Jag har gjort om mitt CV nu. Personliga brev är det värsta jag vet, keep it short.

Johanna said...

Usch, efter nästa termin är jag i samma sits som du nu. Tänker inte heller på det men vill nog stanna här i Melbourne. Om det är möjligt det vill säga.

Hoppas att det går bra för dig vart du än tar vägen!

Anne said...

Ja, det är tufft. Det finns egentligen bara tre alternativ till visum:

studentvisum är enklast och ofta flerårigt.

partnerskapsvisum (måste ha varit tillsammans i minst ett år, bott tillsammans, helst, och kunna dokumentera sanningen i det. Ganska komplicera process som tar lång tid.

Sponsrat visum, hitta en arbetsgivare som ansöker och betalar för ett tillfälligt visum. Du tar också en kostnad men det är inte speciellt dyrt. Efter ett par år kan man ansöka om permanent uppehållstillstånd.

Johanna said...

Hm, ja det var de alternativen jag hört talas om. Har inte riktigt velat läsa på eftersom det blir så verkligt då. Jag är klar med min master efter nästa termin så mer studerande blir det inte. Jag och min flickvän kommer att ha varit tillsammans i ett år (förhoppningsvis), men inte bott ihop och jag är journalist så det kommer nog inte att ge mig så mycket på jobbfronten. Ska ta tag i det där snart! Nu är det uppsatsskrivning som gäller, jag knaprar på isbitar för att få ner värmen. Klockan är snart tolv och det är fortfarande 29 grader. (O)Mysigt!

Hoppas att du har det bra i natten.

Anne said...

haha, kanske skulle testa att knapra isbitar. Tacksam att jag bor i en lägenhet med AC.

Hoppas att det ordnar sig med arbete och visum.