Inte än

Det är knappt ett halvår sedan jag skrev om den här mannen. Han är också fotograf och vi har varit vänner sedan början av förra året, men i år har vi knappt haft någon kontakt alls.

Senast jag träffade honom skrev jag texten ovan och jag kände mig en aning frustrerad av att han inte försökte. Min första instinkt var att lyfta och jag gav honom telefonnummer, kontakter, inbjudningar till fotomöte, men ansvaret och arbetet fick han göra själv.

Förra veckan skickade han ett mejl där han skrev hur mycket han beundrade min folio och mina bilder. Han skrev att han var väldigt avundsjuk. Jag uppskattar att han tagit sig tid att skriva ett mejl och visst blir jag glad för berömmet men samtidigt blir jag direkt irriterad när han säger sig vara avundsjuk. Han kunde gjort precis samma sak.

Det är inte ens 2,5 år sedan jag köpte min första kamera och började fotografera och ni som har följt den här bloggen vet att jag har lagt ner all min kraft på det. Det arbetet har börjat ge utdelning i år och jag är glad och tacksam för att det går lättare nu.

En av de främsta anledningarna till det tror jag har att göra med att jag bestämde mig för att inte kompromissa. Jag vill arbeta med de bästa modeller och makeupartisterna som jag har möjlighet med just nu och att arbeta med duktiga människor är nyckeln till lyckade plåtningar. Dessutom är det otroligt mycket roligare att arbeta med människor som brinner för det de gör.

Min handledare säger varje vecka att om jag menar allvar med mitt fotograferande finns det bara fem städer att välja mellan. New York, Paris, London, Tokyo och möjligen Rom.

Han tycker inte jag är där i mina bilder; menar att de ligger precis under ytan men inte kommer igenom, kanske någon enstaka gång att det bubblar i ytan som han säger. Han säger att mina foton alltid är kompetenta, men aldrig wow. Än, svarar jag honom varje gång och han skrattar.

Sedan frågar han återigen om jag har bestämt mig var jag ska ta vägen när min kurs slutar om några månader. ”Inte än”, svarar jag varje gång.