Annevi, bara så

Att ha ett ovanligt namn innebär en del upprepningar, bokstaverande och felskrivningar på brev. Förra veckan fick jag ett brev som var adresserat Mr Annavi; en annan gång fick jag en biljett utskriven där det stod Annevy, men vanligast är att med ett e på slutet, Annevie.

Min morbror tycker fortfarande att det är den korrekta stavningen, adresserar konsekvent så och jag kan tycka att det är logiskt, men det är ju ändå inte jag. Det fanns en tid när jag var liten och trodde att han inte kunde stava det rätt. Ungefär som när jag som tioåring hastigt blev inlagd på sjukhus för att operera blindtarmen medan mina föräldrar var bortresta på affärsresa i Paris.

Mina morföräldrar var där, men mellan någon undersökning låg jag ensam och en sköterska kom fram, tog min arm och frågade efter mitt namn och personnummer. Jag var övertygad om att de hade slarvat bort vem jag var och kört mig vilse i korridorerna.

Australier älskar smeknamn och jag blev utbjuden av en man idag och han kallar mig plötsligt Annie. Det är ju jättekonstigt; ingen har någonsin kallat mig för det och jag är inte helt imponerad.

Jag trodde jag hade sett alla möjliga och omöjliga stavningar av mitt namn, men icke och det här är onekligen en av de mest ovanliga. Anneviw.