Jump

Jag hade en plåtning med en ung modell igår. Hon bor på en gård långt utanför stan och vi hade bestämt att jag skulle möta henne vid stationen. Hon kom in till stan tidigare än beräknat, ringde och jag frågade om hon kunde gå en av huvudgatorna ner så att jag kunde möta henne halvvägs. Hon visste inte vilken gata det var så jag bad henne stå still där hon var. Hon är den snällaste människa man kan tänka sig, hade klätt sig omsorgsfullt och var i alla avseenden den bästa modell man kan tänka sig.

Vi åkte runt i stan för att ta bilder på ett par olika ställen och hon sa ”Jag tycker inte om att åka till platser jag inte känner till, men återvänder gärna när jag vet var de är. Jag ska definitivt komma tillbaka hit”, sa hon om plats efter plats och det fanns något skyggt oskuldsfullt i hennes försiktighet.

När vi var satt på spårvagnen på väg tillbaka in till CBD var det fem minuter till hennes tåg, över en timme till nästa och vi skulle inte hinna till den station hon anlänt på, men det fanns en liten chans att hinna från en annan av huvudstationerna. Vi hoppade av spårvagnen, sprang genom tåghallen och hon rusade genom spärrarna. ”Jag väntar tills du är på”, ropade jag efter henne. Ett par minuter senare kom ett sms att hon hann och plötsligt kände jag mig gammal, som en äldre syster och sedan tänkte jag att det är rätt skönt att vara så här gammal och i vissa avseende lugnare och självständigare.

Jag tänkte bakåt och funderade på hur jag var när jag var nitton; då hade jag hunnit med att flytta till Stockholm utan att känna någon och börjat en utbildning i internationell marknadsföring; när jag var 19 bodde jag i Frankrike dans un petit studio och pluggade på universitetet.

Jag hade ett enormt behov att vara självständig, att klara mig själv och jag ägnade år till att uppnå det och i vissa avseende uppnådde jag kanske det, i andra inte och med vissa avbrott läser jag fortfarande på universitetet. Jag vill inget hellre än att vara klar med min utbildning och ha en fast inkomst igen och känna mig fri.

Det är då det slår mig, oron försvinner inte, den bara förändras. Oron som modellen kände för nya platser känner jag för livet efter utbildningen, att ordna nytt arbete och hitta rätt. Jag vet inte exakt vad jag kommer arbeta med och jag vet inte var, inte stad, inte land. Men en sak vet jag, det är bara att hoppa av spårvagnen och rusa genom hallen och missar man tåget vet man att det garanterat kommer ett nytt.