Det är något speciellt med män som skriver, har alltid dragits till det. Förföriskt med vackra ord, men ord är ord och en människas ord inte nödvändigtvis samma som människan bakom.
Ord är roligt när det är som bäst och de män jag älskat har varit olika, men de har alla haft en förmåga att uttrycka sig i ord, kanske mest i ord när jag tänker efter. Jag tycker om människor som berättar, men män som berättar med inlevelse så att ögonen mörknar av intensitet kan vara det mest attraktiva.
Jag fick en inbjudan på handgjort papper med guldtext till en förlovningsmiddag. Inbjudan gäller mig med respektive. Det är ett tag sedan det fanns en självskriven respektive, om det någonsin fanns någon; det finns män jag kan fråga; det finns ett par som nog skulle komma om jag frågade kanske skulle vilja det; det är jag som inte riktigt vill be. Det blir så lätt förväntningar och krävande som jag varken har tid eller lust med. Kan be en vän följa med, kan gå med min kamera. Varje förlovningsfest behöver en fotograf, eller?
3.16.2009
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Jag vidhåller att en kamera är en förlängning av en själv, precis som en respektive med puls och blodomlopp.
Man tar med den eller det som känns bäst helt enkelt.
Jag gillar den synen på en respektive. Kameran får kanske duga tillsvidare.
Post a Comment