Happy Valentine

Det var skymning när jag begav mig upp till Fitzroy. Längs huvudgatan Brunswick Street ligger gallerierna, barerna, designbutikerna och uteserveringarna som ett brokigt pärlband. Trendiga våningar för dem som har råd varvas med socialsponsrade hus för dem som inte har råd och speglar en blandning av tiggare, missbrukare, bohemer, kreatörer och konstnärer längs med gatorna.

Fitzroy har en industriell ruffig yta samtidigt som flera av Melbournes bästa caféer och restauranger ligger här, liksom ett par av mina favoritdesignklädbutiker, en japansk pappersaffär med handgjorda silkespapper och en bokhandel med alla tänkbara och otänkbara titlar inom foto, design och konst. Det är lätt att älska Fitzroy.

Igår fylldes Brunswick Street av par. Par, par, par, en del med rosor i händerna, en del höll varandras. Jag var på middag igår. Maten var god. Senare på kvällen mötte jag upp med en vän som jag lärde känna på en tarotkurs för ett par år sedan. Hon ber mig alltid lägga hennes kort, så det gjorde jag.

Jag lade ut det keltiska korset framför mig och såg att hennes nuvarande relation kommer ta slut och en ny man komma in. Jag tittade på henne för att se om det fanns någon förvåning i hennes blick. Jag trodde att de hade det bra, men hon nickade bara igenkännande och jag fortsatte läsa ut så positivt jag kunde. Det som kom var bättre, men det som slutar gör inte mindre ont. Hon lade mina kort och det var längesedan, men det var ingenting som jag inte redan visste. Korten lägger inte vad man vill se, men minns att korten förändras när du förändrar. Tankar. Vanor.

Vi satt på ett café på Gertrude Street som huserar Melbournes tarotcafé och föreläsningar en gång i månaden. Jag har inte varit där på ett par år, men jag gillar att personalen inte höjer inte ett ögonbryn när man tar upp korten. Det är ett märkligt ställe, en blandning av röda 50-talsmöbler, svarta tjocka draperier blandat med höga kandelabrar. Halvsunkigt.

Det var sent på kvällen och glest mellan borden, ändå fick vi inte läsa ifred. Några kvinnor vid ett bord intill började prata. De frågade om energierna i korten inte blev störda när det fanns andra i rummet (?), att vi inte såg ut som spåtanter (cocktailklänning och pumps thank you very much, kvasten utanför dörren), och pleeease om vi kunde läsa deras kort.

Nej, tänkte jag, när jag hörde att min vän började berätta att jag just hade bekräftat en läsning som hon hade gjort hos en tarotdam förra månaden. Det var mer än jag visste. En kvinna i 35-årsåldern kom fram till vårt bord och tittade på mig med så bedjande ögon att jag inte kunde säga nej. Hon sa nästan inget när jag lade hennes kort, hon nickade ibland och när jag slutade läsa frågade hon vad hon skulle betala. Happy valentine, sa jag. Hon tackade och sällskapet gick ut. Några minuter senare kom servitören fram till vårt bord med en drink. ”Den är betald”, sa han. ”Happy valentine”.