Jump

Häng mer med kidsen; det är roligt. Jag följde med min 4-årige systerson på simskola igår. Han simmade på och när han var klar frågade han om vi kunde gå över i hoppbassängen. ”Visst”, sa jag medan han med glittrande ögon jublade ”3:an, 3:an, 3:an” och satte kurs mot trampolinen. ”Har du hoppat därifrån tidigare”, frågade jag en aning misstänksamt. ”Såklart”, sa han.

Jag lät honom klättra upp framför mig och eftersom jag ville vara i vattnet när han hoppade klev jag ut på trampolinen. Jag tittade tre meter ner till vattenytan och ytterligare tre meter till ner till botten och tänkte att här har jag inte stått på säkert tio år. Det är inte läge att backa ut, så jag hoppade. Han efter och han kom upp till vattenytan med ett lyckligt ”igen”.

Det gjorde vi. Hoppade igen, från trean, från ettan. Det var stappligt först, tittade ner på svikten för att hitta balansen, men kroppen minns. Jag fegade ut i första framåtvolten, tänkte att jag kommer slå i ryggen. Det gör man när man tvekar, men kom igen. Det känns inte och när det värsta har hänt utan finns inget att backa för. Jag gick upp på trampolinen, höll blicken högt och litade på att kroppen känner var svikten är, satte fart, slappnade av och landade volten i ett spikrakt nerslag. Jag gjorde många.