Måla med ljus

Jag har feber. Tror jag. Jag har ont i halsen. Vet jag. Klev just innanför dörren och skakade på huvudet när jag såg ansiktet i hallspegeln. Svarta kolmärken från pennorna. Jag förstår inte hur jag lyckas med det. Varje gång.

När jag var liten och skulle göra min pianoläxa och det inte gick bra blev frustrationen allt större. Så jag tog i lite mer och spelade fel lite mer högljutt tills jag tryckte ner alla tangenterna. Ungefär så gick det till på krokin i kväll.

Linjerna var så fel att jag tryckte lite hårdare och fick dem att bli ännu mer fel. Grace såg min frustration och bad att få kolet. Bröt det i småbitar. "Se här" sa hon och drog en lång linje från fjäderlätt till hårt till bred medan hon sa ljus. skugga, mörker. ”Det är inget foto. En teckning är så mycket mer än teknik. Var är stämningen? Känslan? Rörelsen?”

Känns det igen? För ett par tre veckor sedan fick jag kritik på mina foton att jag hade tappat hjärtat i mina bilder. Att tekniken blivit bättre men att jag slutat berätta. Det var vad jag behövde höra för att kunna komma vidare och mina bilder har blivit bättre sedan dess. De blev bättre för att jag slutade fotografera vad jag trodde förväntades av mig. När jag fotograferade sådant som jag känner för.

De självklara svaren är ibland de svåraste att nå fram till. Efter Graces linjer blev det lättare, roligare. Ibland tror jag det är mitt problem. Jag blir så uppslukad av att försöka göra rätt att jag glömmer bort att ha roligt. Och att skapa bilder är roligt. När man inte envisas med att trycka ner baspedalen.