Ett öga trött

Jag har gått med en inre dialog på repeat hela dagen. Ska ta bilderna; orkar inte ta bilderna. Gick upp i morse, åt och duschade. Kom ut ur duschen, klädde om, struntade i att sminka mig, kunde inte bry mig och var så trött att jag satte mig i soffan. Och somnade.

Vaknade ett par timmar senare och tänkte att jag behövde gå iväg till museet för att plåta, men kroppen vägrade. Satt vid datorn en kort stund men var så trött att jag somnade igen. Vaknade, insåg att jag aldrig skulle orka gå till museet men tänkte att jag åtminstone kunde ta sista bilden i en annan serie som ska lämnas innan jag reser.

Viljan vann och jag satte på mig en cocktailklänning. Behövde skugga och sol utomhus, gick utanför huset ner till floden, satte upp stativet och tog bilderna på en kvart. Sedan var jag så trött att det bara inte gick mer och jag korsade gatan på väg hem.

En bil tutade och ”yada yada whatever” tänkte jag, tittade ner och såg att min cocktailklänning satt fast vid väskan på vänsterhöften med strumpbyxorna synliga hela vägen upp. Fint. Jäkla glansiga klänningar, om man inte passar dem har de en tendens att kasa upp och fastna mot handväskan. Oh well, alltid gläder man någon.