9.12.2008

Vernissage

Kön ringlade sig meterlång utanför Brunswick Street Gallery. När jag kom in var det absolut packat och det tog tid att försöka ta sig igenom rummen. Värdefullt att höra okända människor kommentera ens arbete.

Det fanns många Melbournefotografer på plats och jag pratade mest med en fotograf jag träffade och festade med i Sydney. Han ställde också ut, men det var första gången han såg mina foton. Han är stark konceptuellt och arbetar främst kommersiellt.

”Är du stolt?”, frågade han. ”Du måste vara stolt”, fortsatte han i avsaknad av svar. Jag är ganska säker på att han inte gillade mina dockor. Vi tyckte olika om det mesta, vilket var ganska befriande på sitt sätt. Vi lämnade galleriet tillsammans när det började droppa av. ”Vad vill du?”, frågade han och hade jag velat, hade jag frågat vad han ville. Det gjorde jag inte och han gav mig en kram. Ett vernissage avklarat.

6 comments:

Mård said...

Se det inte som "avklarat"; se det som en milstolpe. För det är ju rätt häftigt, right?

Miss Upsey Daisy said...

Jättehäftigt är det. Känns det inte bra? Är du inte stolt?

* said...

en dag ska du få fria händer, att fota mig, vill du det?
jag kan om jag vill + bubbel. :)
jag kan vara vad du vill, kasta mig i vattnet, klä mig till trollformeln, make me woman, make me man, make me human. i´m yours baby.

Anne said...

Mård, jag tyckte det tidigare, men vet inte vad som hände på vägen. Men ja, det är naturligtvis roligt.

Missy, jag vill vara glad; vill vara stolt men känner inte så mycket alls för det. Mest för att det är annat som tar kraft skulle jag tro.

*, sounds good :) Vi får ses när jag kommer till Sverige.

Mård said...

Jag förstår. Det som tidigare var stort blir plötsligt litet i andra perspektiv. Sörjer med dig och din släkt, hoppas du hittar till stoltheten snart igen.

Anne said...

Mård, det är lugnt. Jag förstår vad du menar.