Save Me

Glasögonen var färgade i neongult och grönt, rött hår och matchande strumpor. En kvinnlig fotograf med starkt politiskt och socialt engagemang, med stora utställningar, löpsedlar och publikationer bakom sig. Hon grundade även ett cirkuskompani som nu är Australiens främsta. Stark karisma full med entusiasm för sitt arbete. Hon presenterade sig som ”konstnär som har sin inkomst genom fotograferande”.

Jag var tvungen att fråga kring hennes distinktion mellan konst och foto, mellan eget arbete och kommersiellt arbete. Det var nästan som hon bad om ursäkt för inkomstdelen och förklarade att hon hade barn att försörja. Jag vet inte varför konstnärer ofta känner behov att försvara att de måste ha en inkomst för att överleva, för att kunna fortsätta producera. Jag har aldrig hört en tjänsteman förklara nödvändigheten i en inkomst.

Hon berättade att det alltid har varit relationer som intresserat henne mest och hon har gjort serier i relationer mellan generationer, mellan mor och dotter och relationen mellan manlig vänskap.

En av hennes nuvarande utställningar handlar om vattenbristen och dess effekter. Det syns inte i stan, men alla är medvetna om vattenbristen. Landsbygden är hårdast drabbad och när vattnet tar slut dör samhällena och jordbruket. Det är många fotografer som är inblandade i att dokumentera förändringen och frågan är långt djupare än att visa röd torkad mark med döda får och hästar.

Hon valde att gå in och intervjua äldre australier på landsbygden och ställde frågan vad de skulle ta med sig om de kunde rädda en sak. Någon talade om trädgården, en annan om ett träd som stått i generationer. Den mening som stannade kvar var ”Ingenting. Jag vet att jag egentligen inte kunde rädda något”.