Det var som att komma in i en gammal bokhandel med hyllor från golv till tak, men istället för böcker svämmade hyllorna över med tapetrullar. Expediten frågade vad jag letade efter. ”Börja där”, sa han och sedan lämnade han mig att rota omkring.
Det fanns gamla tapeter, mönstrade tapeter, medaljongtapeter i alla tänkbara och otänkbara kombinationer, mycket maximalistiskt men jag letade mer minimalistiskt.
Jag såg den direkt, en chokladbrun med rosaringlande mönster i ena sidan och mörkbrun i andra. Jag ska fotografera rosa bubbel och choklad och färgerna matchar perfekt. Ska bli en affisch för vin och matfestival.
Jag sneglade på prislapparna och de importerade tapeterna kostade därefter. Expediten dök upp igen i ett spretande hår som lockade sig i kritvita skruvar. Han var nog i 55-årsåldern och talade med en irländsk accent som var ovan för mig. Han tittade på de två tapeterna jag höll i handen och sa ”du kan låna dem för en låg summa”. Jag såg förmodligen lika överraskad ut som jag var och han bara log. ”Din personlighet är mjuk; din aura klar och känslig. Nu ska vi se till att du får ut ditt arbete; jag hjälper dig gärna. Låna rullarna och se vilken som funkar bäst i studion. Kom tillbaka när du är klar”. Som den snällaste lille tomteman man kunde tänka sig. Och jag har den finaste fina backdropen.
9.12.2008
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Tänk att man blir så förvånad över att människor är så snälla. :-)
Hoppas det funkar bra för bilderna.
Det låter så hemskt när du säger så. Men ja, jag blev förvånad. Och glad.
Det ska vara Anne till att hitta en tapettomte=) Ser fram emot resultatet!
Jag håller med om att det låter hemskt, men jag kan inte sluta fundera på det ändå. Att man blir så glad måste ju betyda att vi inte är tillräckligt vänliga till vardags, eller möjligtvis att man uppskattar en vänlig gest. Något av de två. :-)
Mård, hehe
Pernilla, Jag håller med dig; jag blev överraskad av vänligheten. Mer vänlighet alltså.
Post a Comment