Torsdagsmingel

Fotoevent igårkväll och jag hade lovat att komma. Det var i samma lokal som jag var på ett reklamevent förra året i Melbourne. Den gången kände jag nästan ingen i rummet; den här gången kände jag igen de flesta. Träffade vänner från Sydney, minglade bland Melbournefotografer till fria drinkar och band som spelade.

Efterfesten var på en trendig bar längs med Yarra River. Jag gick ut på terrassen och jag kom nästan av mig när en man ställde sig intill mig. Jag skulle använda honom som modell any time. Några år äldre, bruna ögon, kort hår, skäggstubb och när han presenterade sig fick jag ännu svårare att koncentrera mig. Jag kände inte honom, men känner till hans arbete. Dokumentärfotograf, vanligtvis med lite dystra stämningsfulla bilder, ofta svartvita serier i högkontrast.

När jag pratade med dokumentärfotografen närmade sig en kvinna. Hon sa att hon var tvungen att gå fram och berätta hur vacker hon tyckte jag var. Tack sa jag och bytte ämne. Men hon fortsatte prata om min mun, min hårfärg, min kropp och jag blev allt mer obekväm, speciellt som hennes blick visade att hon var påtänd förvirrad. Jag ville mest att fotografen skulle gå in, lätta upp, men han rörde sig inte, rörde mig inte.

Dokumentärfotografernas styrka är att observera och fånga det som inte alltid är uppenbart. Han talade om viljan att få gå in i okända miljöer och gestalta dem för sig själv, för andra. Jag gör ofta tvärtom. Kreerar, skapar scener, stämningar och miljöer. Men när vi pratade tänkte vi lika om mycket. Vi pratade länge.