Nordisk kyla

Det var minus tio grader i dag. Inte utomhus, där var det runt tio grader plus, men inomhus var det minus tio grader. På Melbournes Ice Bar.

Det är något av ett projekt att komma in i baren, inte på grund av antalet gäster utan på grund av säkerhetskraven. Ett indiskt par stod framför mig i kön och de blev utfrågade om de var vana vid kyla. Det var de inte. Efter att de betalat fick de först täckjackor, moon boots, mössor och sedan drog de luvorna på termojackorna över mössorna. Slutligen tog de på sig enorma termovantar som skulle fästas med band runt handlederna. Instruktören fick hjälpa dem att fästa vantarna och jag funderade på hur de skulle lyckas få i sig något av drinken som ingick.

Jag tittade fascinerat när de fick varsin larmbricka runt halsen. ”Om 25 minuter börjar den pipa”, sa hon. Då var det dags att dricka upp för fem minuter senare var barbesöket över. Den begränsade tiden hade med kölden att göra och det gick utmärkt att gå ut och värma sig i omgångar under de maximala 30 minuterna.

När de var påklädda var det min tur. Jag är svensk; jag är van vid kylan så kan jag slippa termojacka, moonboots, mössa och vantar, thank you very much. Det indiska paret tittade förundrat på mig som om de mött en livs levande viking från norr. ”Det är alltid så kallt i norr, inte sant?” sa kvinnan. Jag kunde inte förstöra det gnistrande i hennes ögon, så jag sa ja. ”Stämmer det att solen aldrig går upp?” frågade hennes man. Absolut, sa jag.

Instruktören tryckte på knappen och den tjocka dörren öppnades och vi blev stående i den lilla hallen. Tänk er ljudet i kön på Lisebergs värsta åkattraktioner, de nervösa upprymda skratten. Så lät det indiska paret. När den första dörren stängts öppnades dörren till baren och vi kunde gå in.

Ett par minuter senare hade de fått nog av kölden i isbaren. De nickade nästan vördnadsfullt mot mig innan de återvände tillbaka ut i den australiska värmen.