Revenge of the ducks

När min syster och jag var små passade min mormor och morfar oss ofta. Mormor lagade den godaste makaronstuvning medan hon tappert försökte få mig att äta något kött till makaronerna. Det gick inte bättre på den tiden. Min morfar brukade släpa med oss på diverse aktiviteter medan mormor fick lugn att orda med maten. Favoriten var att gå ner till parken och mata ankorna.

Vi brukade stanna till på ett bageri i stan och köpa nytt bröd till lunchen och sedan passa på att få äldre bröd att mata ankorna med. Min morfar var en stor charmör och kunde prata sig till vad som helst med ett leende. Han erbjöd sig naturligtvis att betala för ankbrödet, men det slutade alltid med att jag och min syster fick en bit bröd som vi satte kurs ner mot parken med.

I parken fanns ett par stora dammar och vi brukade välja den med de vita ankorna. De kom simmande till oss medan vi stod på tryggt avstånd på andra sidan staketet och kastade ner brödet. När ankorna var mätta gick vi hem och åt mormors färdiga makaronstuvning.

Min syster fick för en tid för sig att ta med sina pojkar ner till samma park och mata ankorna. Hon hade gett pojkarna order om att inte sticka ner fingrarna utan kasta brödet till ankorna och spänningen var på topp när de kom fram till staketet. Då fanns det några ankor utanför staketet, men min syster tänkte inte så mycket på det.

Hon gav pojkarna varsin bit bröd och ankorna rusade mot dem. Men inte stannade fåglarna kvar lugnt och fint och väntade på brödet. Ankorna flög över staketet och innan hon visste ordet av var de alla tre omringade av flaxande fåglar som högg efter brödet. Barnen skrek, min syster gav nya order att släppa brödet medan hon tog tag i vagnen och flydde bort från dammarna med ankorna i släptåg. Vid det laget grät pojkarna av besvikelse och när min syster ringde upp från bilen var det med ett halvkvävt skratt över tidernas förändring. Revenge of the ducks.