Lång dags färd

Jag är kvar i Sverige. Om det förblir så vet jag däremot inte. Det är mycket som jag inte vet just nu. Det hela är högst förvirrande eftersom jag lägger ner mycket tid på att förbereda förändringar som kanske inte ens blir av. Qui sera sera.

När jag lämnade min lägenhet tidigt igår morse var det kolsvart och folktomt ute. Jag kom ner till tunnelbanan och tvärstannade när jag såg tiden till nästa tåg. Jag hade inte räknat med så lång tid mellan tågen. Medan jag räknade på om jag skulle hinna kom en man uppför trapporna i den övrigt helt tomma hallen. Han rusade rakt mot mig och de stora pupillerna flackade. "Nu tror du att jag ska råna dig". Nej, sa jag och började gå mot taxistoppet. Han följde efter och pratade oavbrutet. "Nu undrar du kanske varför jag följer efter dig?". Det fanns ingen taxi; det fanns ingen människa i närheten heller. Bara jag, en hög man och min största resväska och tyngsta handbagage någonsin. När jag skulle ta upp min mobil kom jag på att den låg kvar i soffan. På något sätt fick jag honom att gå medan han fortsatte att skrika längs med vägen där han gick. Jag fick gå tillbaka till lägenheten med hela hemska packningen, hämta mobilen och ringa taxi. Jag hann med mitt tåg.

Jag var helt slut när packningen var inlastad på x2000 och jag satte på ipoden och slumrade. Det satt en fyraårig pojke bakom mig som hette Josef. Efter en halvtimme började Josef kräkas, då slumrade vi mindre i kupén. Något förvånande började en kvinna äta banan. Jag och bananer går nu inte ihop och jag kände luftrören smalna ihop. Hon lät skalet ligga framme på bordet och det går inte, men just som jag var på väg fram och förklara, samlade hon ihop matresterna och gick bort med det i restaurangvagnen. Strålande. Josef mådde dessutom bättre och jag slumrade resten av vägen. Möjligen med undantag när han drog mig i håret.