Farfar

Jag träffade min farfar i dag. Senast jag såg honom var på min farmors begravning för några månader sedan. Han är lång, smal ser betydligt yngre ut än han är. Han älskade att spela golf och han lever fortfarande ett aktivt liv.

Det var första gången jag var i hans nya lägenhet och han visade mig runt. Han tyckte om den sa han, speciellt den stora balkongen. Jag berättade att jag eventuellt flyttar snart igen. Spännande sa han. Sedan frågade han vad jag arbetar med. Reklam svarade jag och han frågade om jag har någon erfarenhet av det sedan tidigare. Jag nämde inget om vad jag har arbetat med tidigare utan svarade bara ja. Han kommer inte att minnas vårt möte; i själva verket har han redan glömt det. Han har Alzheimer.

Det märks inte på honom och han har inget problem att följa ett samtal eller att komma med smarta inlägg. Han lever i nuet och han reagerar och agerar på allt som om det vore första gången. Bara om man vet, märker man att han ställer ledande frågor för att kunna följa. Hans genuina entusiasm och intresse i samtalet gör att man inte tänker på det. När jag berättade att jag fick lektorstjänsten i Frankrike blev han stolt. I dag fanns inget spår av Frankrike kvar. Men under tiden jag var där relaterade han klarsynt till hela samtalet och när jag gick i dag önskade han mig trevlig resa. Det gjorde mig glad.