Är du konstnär?

Är du konstnär?, frågade kvinnan som satt intill mig på tunnelbanan. Det var ingen underlig fråga med tanke på att jag hade två stora påsar från en konstbutik. Jag sa nej och trodde att jag avslutade samtalet. ”Det är stora dukar du har köpt”, fortsatte hon. Det är sant; jag har lagt till med vanan att köpa större dukar för varje gång jag handlar.

Jag lämnade mitt konstmaterial i Melbourne och det var bara att köpa nytt lösningsmedel, liquin, fixativ, kol och papper. Jag har svårt att vänja mig vid de svenska priserna. Det är ofta tre gånger så dyrt här.

I Melbourne skulle jag inte ha kommit på tanken att måla på något annat än linneduk. Jag surar lite över att jag snålade och köpte bomullsdukar, men det går att förbättra med gesso. Lägg på ett lager, låt torka ett dygn, på med ett nytt lager, låt torka igen och sedan är underlaget betydligt bättre än tidigare. Det är vad jag just har gjort och lägenheten luktar skarpt.

Jag har utrymme att ha målarsakerna framme i en del av lägenheten. Det är tur jag bor själv. I dag ägnade jag mig åt att plasta in bordet och jag kan inte påstå att det är snyggt, men jag vill inte behöva tänka på att färg kan hamna vid sidan av. Det gör det alltid ändå.

Jag har en tendens att gå in i det jag gör och koppla bort nuet. Jag har gått mer än en gång med kolsotigt ansikte genom Melbournes gränder. Allt för att leva myten om try hard artist, eller inte. Jag har hittat ett nytt galleri och tecknandet och målandet ger mig stunder av koncentrerat lugn. Kan inte förklara, bara att det hjälper mig fokusera. Jag känner att jag behöver det nu när det händer mycket runt omkring som jag har svårt att formulera i ord.