Trött men glad

Det var inte sent men det var redan kolsvart när jag gick längs med biblioteksgatan. Det regnade och den första tanken var förvåning. I Melbourne regnade det nästan aldrig. Typiskt nog hade jag plattat håret och i fukten ringlade sig håret genast i stora lockar. Whatever. Jag var på väg hem när jag kände tårarna rinna. Av ren trötthet.

Jag har inte överdrivet mycket att göra på arbetet; jag har hela tiden saker att göra. Det som är svårast är tempot. Illustrationer som för en vecka skulle ha tagit mig en timme att göra får jag nu fixa på en kvart. I dag gjorde jag tre som skulle vara klara inför en presentation. Ibland kan jag nästan själv bli förvånad över hur mycket jag hinner med och jag har blivit snabbare för att jag måste. Jag tänkte på det när jag gick hem i regnet att den folio som jag presenterade och fick jobbet på redan är old news. Mina ögon är redan mer kritiska; jag kan bättre nu.

Kanske kunde jag det tidigare också bara att jag inte var medveten om det. Det har alltid varit min svaghet, att jag ibland inte vågat. Nu gör jag det och vår kreativa ansvarige är den som pressar mig mest. Han markerar direkt när det inte är bra nog och jag lär mig.