Mina ord

Det är allt fler som vet vem det är som skriver den här bloggen. Inte så konstigt. När jag bodde i Melbourne var det knappt någon som kände mig privat som läste och det gjorde det i många avseende lättare att skriva. Jag kunde skriva om människor i min närhet utan att någon visste vem de var; jag kunde tillåta mig att skriva privat om min vardag utan att lämna ut varken mig eller någon annan. Det är inte så längre.

Sverige är litet och jag har aldrig skrivit superhemligt. Min familj började läsa, mina vänner började läsa och det spred sig. Jag talar inte om någon rusning, men det blir allt vanligare när jag träffar mina privata vänner att de refererar till saker som de enbart har läst här. Det är inget konstigt egentligen; jag har lämnat ut informationen. Vanligtvis är det bara positivt, men det har också hänt att mina ord tagits ur sin kontext och använts mot mig.

Det händer allt oftare att jag låter bli att skriva om saker av rädsla att det kan missuppfattas. Min avsikt har aldrig varit att såra någon, aldrig att trampa någon på tårna, men det är vad som har hänt. Och jag är ledsen för det.

Min blogg är min sanning, men aldrig hela sanningen. Det är klart att jag väljer vad jag vill berätta, på vilket sätt, ur vilken vinkel och ibland inte alls. Ibland hamnar orden här för att jag behöver skriva av mig och betyder inte mer än så. Jag tycker om att skriva; jag tycker om att bli läst och det är interaktionen som är det fina med bloggandet. Någonstans vill jag bara säga att ta inte det jag skriver på för stort allvar. Ta det för vad det är. Mina ord.