No fear

Nej, jag har inte fastnat i bubblorna och det var inte därför det inte fanns några nya ord att läsa på bloggen igår. Det var första gången sedan jag började blogga som jag inte uppdaterade dagligen och ärligt talat har det gått lite trögt den senaste tiden.

Gårdagen var egentligen en av de finaste dagar jag har haft sedan jag kom till Sverige. Solen strålade och jag hade en ny klänning när jag serverades rätter på spegelblanka vita tallrikar på ett slott. Jag gick omkring i parken på höga klackar bland vänner i slottsparken, längs med det glittrande vattnet och det var en underbar dag. Himlen var molnfri och tankarna borde vara lätta efter att ha kommit in på den kurs som kommer att ge mig precis den specialkompetens som jag behöver. Ändå kändes det tyngre på insidan än det har gjort sedan jag kom till Sverige.

Jag lade mig tidigt och kände inte för något annat än att dra täcket över huvudet och försvinna från världen ett ögonblick. Hellre hade jag försvunnit in i hans trygga armar i ett ögonblick, men det är en dum tanke som snabbt ersattes av hundra andra tankar. Kommer ni ihåg scenen i Timmarna när Julianne Moore känner vattnet svämma över rummet, nästan drunknar i tankarna. Symboliskt med vatten som renar, som rensar eller som bara är för mycket av allt, av oro, av rädsla eller av trötthet.

För ett par år sedan sa en nära äldre kvinna under ett förtroligt samtal till mig att ”du försöker att inte använda dina kunskaper”. Jag skrattade undan hennes ord men vet att hon hade lika rätt som hennes allvarsamma ögon var den gången hon sa det. Jag vet vad hon var ute efter. Min rädsla att misslyckas och att mitt största hinder alltid varit jag själv. Förr gjorde jag bara saker som jag visste att jag skulle klara av.

I Australien andades jag lättare och jag arbetade hela tiden med nya områden där jag ständigt fick pressa mig. Det var både roligare och klart mer stimulerande än en del av de saker som jag har gjort tidigare. I Sverige tog jag typiskt nog kliv bakåt och började söka arbeten som jag inte ville ha men som jag visste att jag inte kunde misslyckas med. Det var bra för mig att det inte blev den svenska skolan.

I exakt en månad har jag arbetat med att ta fram ett nytt 3D-cv, fått det tryckt, skrivit personliga brev, tagit fram adresser och tecknat kuverten. Allt som jag borde ha gjort direkt. Det är klart nu och förmodligen är det första gången i Sverige som jag söker arbete som jag verkligen vill ha. Tanken är att kombinera arbete med kursen som redan får mig att andas lättare.

Branschen är ny för mig, men egentligen är det en naturlig följd av det jag har gjort tidigare. Det är en kombination av ord och bild, men med hjärtat kvar i orden. Jag vet att jag kan göra det bra och det finns inget jag hellre vill just nu. Den tanken gör mig livrädd. Rädd att misslyckas, för jag kan inte rycka på axlarna och säga att jag inte har försökt. Jag kan inte skylla på att jag inte har lagt ner tanke bakom min ansökan. Den här gången har jag satsat allt och det finns inget skydd. För första gången i Sverige skulle jag kunna möta hennes blick och svara ”denna gång har jag använt mina kunskaper”.