Klick klack

I dag var jag upp i gryningen och åkte med min syster till stan där hennes dotter skulle simma för första gången. När jag skulle kliva ur bilen från bagageluckan (big car, jag var alltså inte i bagageluckan) lyckades jag fastna med klacken i en stor bag. Kanske ska jag vara glad att jag klarade mig ur bilen hel med tanke på fallhöjden. Det gick värre för klacken till mina älsklingsstövlar från Chapel Street som for all världens väg. Jag har inte återhämtat mig än från åsynen av min stövel i två delar. Jag hoppas att det går att fixa till dem men jag har en känsla av att det är önsketänkande.

När min systerdotter hade simmat klart lade jag henne på en duschbänk och jag ställde mig vid sidan om och tvålade in henne. När jag hade sköljt av henne kände jag plötsligt något varmt och hoppade till sidan. Fråga mig inte hur det gick till men på något sätt lyckades jag sätta igång de automatiska duscharna. Blött blev det. Min syster kom ut lagom för att se spektaklet och hon går fortfarande omkring och börjar skratta med jämna mellanrum.

Resten av morgonen var jag iklädd en blöt kjol och trippade omkring i stan på tå. Det lät konstigt, ett klackljud – tystnad – nytt klackljud – tystnad. Förmodligen såg det ännu mer konstigt ut. Min australiska vän som är på besök från Canberra menade att det inte syntes alls, men jag tror det snarast var av vänlighet. Vi åkte sedan ner på stranden där jag gick barfota i timmar längs med vattnet i den solvarma sanden.