Något gammalt, något nytt, något lånat och något blått

När jag flyttade från Stockholm för några år sedan var allt kolsvart. Jag hade bott länge i en stad som för varje år blev allt mörkare. Jag flyttade till Stockholm för att få större kreativa möjligheter och få mer utrymme för skapandet, men det blev tvärtom.

I Stockholm slutade jag med dansen, slutade med fridansen, flamencon, den moderna dansen och baletten som alltid varit en del av mitt liv. I Stockholm slutade jag med den klassiska sången, med körandet och ensemblerna. I Stockholm slutade jag teckna och jag kastade mina oljefärger och penslar när de torkat. Jag varken orkade eller ville ta plats på den scen som jag i hela mitt liv hade sökt och alltid älskat mest.

Det enda skapande jag behöll i någon form var skrivandet, men bara i tysthet och inte expressivt, bara i ren självinstinkt. Jag blev allt mindre den person jag en gång var och allt mer vilsen om vem jag var. Jag blev i allt högre utsträckning den person som andra ville att jag skulle vara. Det är nog en av mina starkaste sidor att jag har lätt att smälta in i de mest varierande sammanhang, men det är också en av mina sämsta egenskaper att jag allt för enkelt går in i roller som hamnar långt från hjärtat

Eftersom jag inte visste vem jag var kunde jag lika gärna gå in i rollen som den perfekta studenten. Jag begravde mig i böcker och allt annat än högsta betyg var underkänt. Jag gjorde rollen som den perfekta studenten väl men jag blev allt olyckligare och jag visste att det var hög tid att bryta upp från mörkret och söka ljuset. Jag smällde igen dörren i Stockholm och svor på att aldrig återvända.

Jag hittade ljuset i Frankrike och jag tror det var nyttigt för mig att gå in i en yrkesroll och att veta att jag inte längre behövde spela någon jag inte var. Jag blev tryggare med ansvaret och jag tog upp sången och körandet igen. Jag tog upp träningen och skrivandet. Det var i skrivandet som jag började hitta tillbaka till mig själv och jag blev starkare. Jag struntade i vad människor runt omkring mig ville och bokade en enkelbiljett till Australien. I Melbourne hittade jag slutligen hem.

Den sista platsen jag ville flytta till var Sverige och Stockholm. Det handlar inte om att jag inte tycker om staden, men jag trivdes inte med den jag var när jag bodde i Stockholm. Inget dramatiskt, men jag var olycklig och tappade bort mig själv. Att kliva in genom dörrarna till min lägenhet i Stockholm var som att gå barfota på glasskrävor av minnen som skar genom kroppen. Tårarna rann i tisdags kväll av besvikelse, av frustration men framförallt av ilska.

Ilska över att vara tillbaka på ruta ett, arg över att gå tillbaka till ett arbete som jag valde att lämna, arg för att det kändes som att kasta bort de senaste årens hårda arbete till att börja om från början. Tillbaks på ruta ett.

Jag var på väg att ringa, böna och be arbetsgivaren att få komma till Peru trots att jag tackat nej. Dagen efter kom ett mejl där de fortfarande var intresserade och gav mig en öppning. Då hade jag gått genom ljusa Stockholmsgator och hade samlat mig. Efter den senaste anställningsintervjun vet jag att det inte finns någon annanstans som jag hellre vill bo på i Sverige. Stockholm ger mig bäst möjligheter just nu.

Denna vecka har jag flyttat in i min lägenhet i Stockholm. Det såg ut som när jag lämnade, men blicken som mötte mig i hallspegeln var en annan. Förra veckan vägrade jag att packa ur resväskan fortfarande ovillig att stanna. Nu har jag redan packat in mina saker i de avtorkade skåpen och jag har bestämt mig för att stanna ett halvår. Dags att fylla Stockholm med nya ljusare minnen.