Du minns mig inte

”Du minns mig inte”, sa han och tittade på mig med en sorgsen konstnärsblick. Han stod i en ljus kostym med en gitarr på ryggen som enda attribut. Jag tänkte snabbt, försökte placera honom, från någon av scenerna eller kanske från skoltiden. Han fortsatte att berätta att vi hade träffats flera år tidigare. Jag nickade igenkännande men tanken fortsatte att leta efter ansikten och platser.

Han berättade att vi även träffats på en midsommarfest några år tidigare. Då mindes jag. Den gången var det en man som kom fram till mig och sa ”Du minns mig inte”, och det gjorde jag inte. Den gången heller och jag skämdes att ha glömt igen. Jag tror bara att vi har setts några gången under åren och mest på stora fester, men jag kom ihåg att han var musiker. Med tanke på gitarren på ryggen utgick jag från att han hade fortsatt och jag frågade. Han berättade generat om att han hade ett annat arbete vid sidan om. Har inte alla det som arbetar kreativt?, tänkte jag.

Det sista jag ville var att genera ansiktet som jag hade glömt. Jag försökte lätta upp stämningen och sa att nästa gång kommer jag komma ihåg. Han var mycket längre än jag och tittade ner på mig med sin sorgsna konstnärsblick. ”Jag minns i alla fall dig Anne”, sa han innan han försvann ut i den svenska sommarnatten.