Leave leaf

En av helgens fester var Susannahs go away party. Hon har fått ett nytt arbete på en nyöppnad strålningsklinik i närheten av Brisbane. Det är ett fantastiskt erbjudande och hon lämnar och alla sina vänner i Melbourne i morgon. Vi pratade länge om att göra en road-trip upp till Brisbane tillsammans. Mitt bidrag hade snarast varit att sköta musiken än att köra i detta vänstertrafikerade land.

Susannah är en metaltjej, men hon har också en förkärlek för skandinaviska band. Det upptäckte jag förra gången vi gjorde en roadtrip tillsammans och det visade sig att hon kunde varenda text från Roxette. Det skulle hon aldrig erkänna utanför bilen såklart, men vi hade sjukt roligt där vi satt och skrålade till en massa fullständigt otrendiga band. Nu reser hon själv och förmodligen var det den sista gången vi sågs i helgen på mycket lång tid framöver.

Jag märker hur allting har förändrats och hur jag ser på mina vänner på ett annat sätt. Märker hur jag ser på platser på ett nytt sätt, som att jag vet att det är sista gången jag ser dem och jag vill minnas detaljerna. Minnas känslan i mötena, bevara dem, ta med mig dem när jag lämnar. Kameran lämnar sällan min sida.

När jag flyttade till Frankrike första gången i slutet av 90-talet fick jag ett halsband från en person som stod mig nära. Det var egentligen ett ganska fult halsband, bara en enkel snodd av en typ som jag aldrig skulle ha köpt själv. På banden satt en runa i form av ett R, en symbol för resor och safe travels. Jag har aldrig burit halsbandet men jag har alltid burit det med mig. Det ligger i min necessär och jag har ofta låtit fingrarna följa det blankpolerade stålet och känt dess trygghet under mina resor och uppbrott till olika länder.

När jag flyttade till Australien gav mig mina älskade småsyskonbarn mig presenter innan jag reste. Den yngste gav mig ett armband med stora pärlor och ett flygplan. Den äldste gav mig ett armband med lite mindre pärlor och ett tåg. Jag har aldrig burit dem, men jag bär dem alltid med mig. Ibland tar jag upp dem och låter fingrarna följa de färgglada plastkulorna och jag känner kärleken strömma genom de klurigt ihopknåpade banden.

När jag träffade Susannah senast på rökiga och stökiga Cherry tog hon upp en paket och sa att hon ville ge mig något innan jag reste, innan hon reste. Inuti låg ett halsband med några pärlor och ett löv i genomskinligt glas. Ett vitt löv trodde jag i den mörka belysningen på baren men när jag kom hem såg jag att det var skirt rosa. Hon har själv gjort halsbandet och tanken på att svartklädda Sus har knåpat ihop ett rosa halsband till mig gör mig varm i hjärtat. Jag kommer att bära med mig halsbandet när jag reser. I dag bär jag det på mig.