Farmor

För en månad sedan var det mors dag i Australien och på grund av tidsskillnaden tänkte jag att jag skulle ringa till mamma när jag kom hem i natten. Det glömde jag efter en lång natts dansande. Jag ringde upp dagen efter och bad om ursäkt och gratulerade en något förvirrad mamma. Hon hävdade bestämt att det inte var mors dag och kollade oroligt i almanackan om hon också missat att gratulera sin mamma. Det hade hon inte.

I söndags var det mors dag i Sverige och jag var ute på konsert och tänkte ringa när jag kom hem. Jag glömde bort det igen och ringde dagen efter. Tur att hon har en annan dotter som har bättre koll och bjöd på tårta. Jag är för övrigt väldigt bra på att baka tårtor, om jag bara blir påmind när jag ska göra det.

Min mamma berättade att min farmor ligger på sjukhus och att hon slutat äta sedan ett par dagar tillbaka. Hon berättade att hon frågar efter mig och när jag kommer till Sverige. I sådana stunder är det svårt att vara på andra sidan jordklotet och ännu svårare känns det att jag knappt känner min farmor. Vi bodde mer eller mindre i samma stad, men vi träffades sällan.

Min farmor kommer från enkla förhållanden och hon kunde aldrig acceptera att hennes son gifte sig med min mamma. I hennes ögon svek han sin familj och ”klass”. Min pappa gjorde vad han kunde för att visa att han dög, men desto bättre det gick för honom, desto större verkade sveket vara i hennes ögon. Det blev inte bättre av att han lämnade katolicismen och gifte sig protestantiskt.

Jag och min syster fick silverskedar, men vi fick aldrig presenter som våra jämnåriga kusiner fick. Vi hade det redan för bra och vi behövde inte mer uppmuntran. En femårig flicka förstår inte att hon inte får den docka som hon ges att leka med. Hur kunde hon tro att den var hennes? Bortskämd var hon. Rädslan från kyliga ord minns hon.

Innan jag reste till Australien hälsade jag på mina farföräldrar och min farmor var svag redan då. Min farmor säger alltid vad hon tycker rakt ut och människor i hennes närhet får höra om de är tjocka, vackra eller vad det nu kan vara. Hon ser inte att ärlighet ibland är besvärlighet. I somras pratade vi ett tag och hon pekade mot mitt ansikte och sa ”du har fått huvudet”. Det är den första komplimang jag kan minnas att jag har fått av henne. Det kändes som att vi nådde en stilla förståelse när vi pratade utan att säga många ord.

Nu är hon sjuk och har inte ätit på flera dagar och den hon frågar efter är mig. Jag kan inte ringa eftersom hon inte orkar prata. Jag har skrivit ett brev som jag ska skicka i dag, men orden tvekade. Det slutade med att jag lade ner foton på en del av mina målningar för att fylla ut raderna. Det var svårt att skriva till någon jag borde känna, men vet att jag inte känner. Det är nog det hon känner och önskar träffa mig. Jag önskar det också. Brevet tar fem dagar att nå Sverige. Jag hoppas att hon hinner få det.