Dimma

Jag läser vad som har hänt i Sverige och blir glad när jag ser att Alexandra har gift sig. Nu bär det av till Paris och svenska kyrkan där. En gång var jag övertygad om att jag skulle gifta mig i Paris. Inte för att det fanns någon tilltänkt att gifta sig med, men rent teoretiskt hade jag för avsikt att gifta mig i Paris.

Jag har tidigare nämnt att jag växte upp på prinsesshistorier och jag avskydde minsta skrämmande eller antydan till olyckliga historier. Tvärvägrade läsa eller lyssna på dem. Jag ville bara ha prinsessböcker och min stackars mamma läste Askungen och Den rätta bruden till förbannelse. På dagis fortsatte jag med att läsa dessa sagor högt för mina inte fullt lika intresserade dagiskompisar. När jag växte upp var mina kläder alltid rosa och mitt barnrum var tapetserat i vitt med rosa hjärtan och möjligtvis bidrog det till att jag fortsatte knarka prinsesshistorier. Antalet gånger jag läste Jane Austens Stolthet och fördom eller för att inte tala om hur många gånger jag såg filmen i mina tonår får nog också falla under kategorin rosa. Jag ville desperat ha det lyckliga slutet; det gällde bara att hitta mannen, eller snarast att mannen hittade mig och sedan var det klappat och klart. Leva lycklig för alltid.

Min syster var aldrig mycket för prinsesshistorier och hon protesterade vilt när det var min tur att välja sagor. Hon älskade böcker med äventyr och de busaktiga figurerna som skrämde mig. Vi talar problem med Lotta på Bråkmakaregatannivå. Ändå var hon den som gifte sig med sin första kärlek och hon fick sitt prinsessbröllop. Vigseln skedde i en stor vitkalkade medeltidskyrka nära havet. Bröllopsmiddagen hölls på ett slott och de böljande klänningarna i frasande färgat siden dansade intill de mörka frackarna. Champagneglasen klingade till den skyhöga bröllopstårtan och skratten porlade genom natten. Min syster väntar i dag sitt tredje barn och hon är bara tre år äldre än jag. När jag flyttade till Australien förvandlades jag i familjens ögon till den rastlösa äventyraren, möjligen skedde det tidigare men det var den officiella bråkmakaredroppen.

Jag vet inte när jag började se de olyckliga bok- eller filmsluten som mer äkta än de lyckliga. Inte i något slags intellektuellt prettoperspektiv utan det handlade mer om att jag nådde en punkt när det trasiga och öppna kändes mer genuint. Jag kände mig mer hemma. Det prinsessbröllop jag önskade i min barndom ser jag med förskräckelse på i dag. När jag gick på universitetet tänkte jag att Paris skulle vara en romantisk kompromiss, men världen växte. Om jag fick frågan i dag hade jag nöjt mig med mannen och de allra närmsta. Jag skulle kunna tänka mig att ha vigseln i gryningen på en öde sandstrand, något som jag fnysande skulle föraktat några år tidigare.

Den vackraste plats jag varit på är Tallow Beach i Byron Bay. Första morgonen när jag kom dit efter en natts festande kommer jag alltid att minnas. Jag satte mig långt ner vid vattnet och vågorna speglade den yrvakna solen. Regnskogen omslöt stranden och morgondaggen började släppa från träden och ramade in stranden i en mjuk rosa dimma. Jag har aldrig sett något vackrare. Något bröllop på Tallow Beach kommer det aldrig bli eftersom min familj aldrig skulle förlåta mig om jag gjorde det. Kanske kan bröllopsresan gå dit, eller inte.

Min största invändning i dag mot prinsesshistorierna är inte kärleken i sig utan synen på kärleken som statisk. Livet förändras ständigt och så gör kärleken. Nu tänker jag inte vara cynisk och säga att det innebär att den alltid faller, snarast handlar det om att den förändras. Kärleken är styrka, men också den starkaste kärlek förändras. För mig har tron på den livslånga kärleken blivit allt mindre betydelsefull. Om man kan hitta kärlek i vardagen som fyller en med lycka är det tillräckligt fantastiskt. Frågan är om det inte är mer fantastiskt än att stirra sig blind på en kärlek som ska infria alla tänkbara förhoppningar och riskera att den brister under förväntningarna.

Jag menar inte att livslång kärlek är omöjlig, inte alls. Det finns kärlek och band som aldrig bryts och jag tror inte att kärlek bara dör och försvinner om den en gång har brunnit stark. Det finns människor jag älskade som har gått bort, andra jag har förlorat och några som gjort mig illa och svikit. Ändå kan jag inte säga att jag bara slutat älska dem. Kärleken jag kände har förvandlats till något annat och vad kan jag inte ens precisera. Till en annan form av kärlek antar jag.

Nu skulle man förstås kunna kommentera att min blogg är väldigt rosa. Det är den, men den är också det enda som är rosa. Det finns inga klädesplagg i min garderob i rosa och ingenting i inredningen. Eller okej, jag har en rosa vattenkokare och en gång hade jag en rosa badrumsmatta. Det var innan jag tvättade den på 60 grader och den förvandlades till en rosa fraggeltuss.

Det är förstås något av Bridezillavarning att ha tankar kring ett hypotetiskt bröllop med en lika hypotetisk man. Det är bara att erkänna att den där lilla detaljen att hitta en man att gifta sig med förblir olöst. Det kan förstås också tänkas att han har vissa synpunkter kring ett gemensamt om än hypotetiskt bröllop. Jag vet knappt varför jag skriver om bröllop ens.

Denna text har nu vuxit helt utom kontroll med allt från prinsessböcker till fraggeltussar. Tanken var att gratulera Alexandra, grattis Alexandra! Det blev visst en del annat och jag slutar genast och skyller på feberdimmor. Nedan en bild från Tallow när dimman lyfte i gryningen.