Bakom ett hörn

Melbourne visar sig från sin bästa sida. Vi har höst men det är ändå 25 grader och sol. Jag satt en stund nere vid Yarra river och gjorde några snabba skisser i min nya fina visual diary. Det är perfekt att den bara är A5 och går ner i handväskan. Jag kommer att släpa med mig den överallt eftersom jag vet att jag har en irriterande ovana att ständigt kladda ner ord och fraser.

Jag fortsatter att gå längs med floden och kommer upp i Flinders Lane där jag går in i ett antal gränder. Det är ett tag sedan jag var där och det finns mycket ny bra graffiti och snygga grafiska mönster. Jag fortsätter ner i Hosier Lane som i dag är lugnare än sist jag var där. Jag går in på en tvärgata som fortsätter runt tills man kommer ut lite längre ner i Hosier Lane. Det är en trång liten gränd, full av soptunnor och det luktar därefter. Hela gränden är fullständigt fylld med graffiti från asfalten på marken till högt högt upp längs med husväggarna. Jag känner genast igen ett par nya målningar som Deb har gjort och jag stannar till och tar ett par foton. Jag fortsätter runt hörnan och till min förvåning står hon där och sprayar för fullt. Hon har precis börjat på en ny målning. Vi skrattar lite åt en del som hände i lördagskväll och medan vi står och pratar kommer det hela tiden människor som stannar till och tar foton. Några turister försöker komma in på galleriet, men det är stängt. Till synes förvånade frågar de oss varför det är stängt när det står att det ska vara öppet. Helgdag. Jag ser att de är svenskar men jag orkar inte säga något.

En man i fyrtioårsåldern, med en liten flicka, utbrister högt ”[ä]r det DU som gör pinupporna; jag trodde det var en man”. Det är det inte; de är Debs. Flickan gömmer sig blygt bakom sin pappa och efter en stund försvinner de iväg på cykeln. Några minuter efter kommer ett par unga grabbar i 15-årsåldern och frågar när det blev lagligt att måla på fasaderna. Deb förklarar att det krävs tillstånd och att den här gränden rymmer ett galleri som stöder street art. Pojkarna frågar om de får måla. Riktigt så enkelt är det inte. Det krävs tillstånd också för konstnärerna och de som målar i Hosier Lane är företrädelsevis etablerade konstnärer. Detta är Debs yrke. Hon försöker muntra upp dem, säger att de ska fortsätta måla och bygga upp en folio att visa upp på gallerierna. Tanken på folio verkar inte inspirera dem och de går besviket iväg. Jag tar några bilder på Deb och vi bestämmer att gå ut på onsdagkväll. Jag lämnar henne målandes i den mörka gränden.