8.01.2009

The big night

Som mållinjen på ett vasalopp, blint fokusera på målet och att ge allt in i det sista och sedan passera en linje och poff, utmattad falla ihop med armar och ben åt alla håll och försöka återfinna andningen. Lite så.

Vernissagen var igårkväll och det var en strålande tillställning med mycket människor och glada ansikten. Jag var orolig att det inte skulle komma så många, men det var tvärtom. Flera kom samtidigt och jag kände mig otillräcklig att inte kunna prata med alla dem som kommit för att träffa mig.

Jag pratade med mamma tidigare på dagen och jag önskar att min familj hade kunnat vara med, jag är sårad att den ostrukne skjortan inte dök upp, men jag är desto gladare att så många av mina vänner var där. Mannen med skägg som sa att han skulle vara där, var där, nu utan skägg.

Jag bytte klass för ett par veckor sedan och trots att vi har gått tillsammans i 1,5 år och setts dagligen var det bara en som kom. Hon är iofs en av mina närmsta vänner. Halva min nya klass var där trots att jag egentligen inte känner dem lika väl, men de ställer upp på ett sätt som gör vardagen lättare och roligare.

Det var första gången som jag sammanförde alla mina vänner och jag blev helt varm inombords när jag såg mina grafiska vänner, fotografer, artister, tarotvänner, reklamare och konstnärer mingla tillsammans. Mina två mesta partyvänner har av någon anledning aldrig träffats förut men de fann varandra direkt.

Många av mina vänner arbetar kreativt, men inte alla, och jag presenterade mannen med skägg för en av mina inte fullt så konstintresserade vänner. Efteråt berättade hon att han hade frågat vad hon tyckte om min serie och hon hade svarat att hon inte visste. Han är den snällaste och hade frågat om ”hon inte tyckte att de fungerade väl som en helhet”. Det var hennes standardreplik resten av kvällen.

Jag sålde en av mina foton till en okänd kvinna i en röd tröja och galleriägaren satte en röd liten prick på väggen. Det är en fantastisk känsla, att någon fäster sig vid något jag har skapat och vill ha det på sin vägg i sitt hem.

En lite äldre kvinna som jag inte träffat på ett par år kom till vernissagen och hon öppnade armarna och höll om mig. Med ögon lysande av stolthet sa hon att om jag tittade tillbaka på den jag var för två år sedan skulle jag inte känna igen mig. ”Men du ser det inte” sa hon och blev plötsligt allvarlig. ”Det kommer alltid tillbaka till det, att känna styrkan inifrån. Titta runt omkring dig; de är här för att fira dig”. Jag har de finaste vännerna och vernissagen hade inte varit detsamma utan dem.

6 comments:

Pernilla said...

Grattis till en lyckad vernissage! Så kul att många kom (om än inte ostrukne (osnutne?) skjortan) och att du fick sälja dessutom.

Bra jobbat!

egon said...

grattis till ett riktigt lyckat vernissage!

Anne said...

Pernilla, så glad och lättad att det gick så bra. Så man letar ursäkter åt honom och de finns säkert men ändå, inte bra nog.

Tack Egon.

Pernilla said...

Så är det. "He's just not that in to you"-tänket poppar upp i huvudet.

annika said...

Grattis till succén, verkligen kul! :)
Är förstås nyfiken på vilken av dina bilder som kvinnan köpte?

Anne said...

Pernilla, mmm

Annika, den som var på inbjudan, bakåtvolten eller något

http://oskrivnalinjer.blogspot.com/2009/07/valkomna.html