7.24.2009

och den du såg

Fördelen med att vara fotograf är att dörrar öppnas och man hamnar ständigt i nya miljöer med nya människor. Huvudtalaren i dag grundade någon slags finansiellt imperium och när han började berätta lade jag ner kameran i knät och frågan var om jag gapade också. Vilket liv, vilka berättelser.

Temat var livavgörande brytpunkter och talarna delade med sig på ett ovanligt öppet sätt. En man berättade om att han gått i 14 olika grundskolor och hade svår dyslexi. I dag satt han i skolnämnden i Victoria. En man berättade om sin cancerdom som han övervunnit. En kvinna berättade om hur hon och hennes man drev ett framgångsrikt företag men att köparen på deras största arbete kursade och drog dem med sig. Familjen var utblottad och de lade de sista pengarna på en enkelbiljett till Melbourne. De startade om och hon hade åter arbetat upp ett företag.

Sedan affärsmannen som hade gamla ögon klara av visdom. Jag resumerar hans historier för snabbt, men ungefär såhär:

Du går genom stan och passerar en kyrka; du bestämmer dig för att gå in och det är tyst i kyrkan. När du tittar på människorna i bänkarna lägger du märke till att du känner igen ansiktena, till höger, till vänster. Du fortsätter fram mot altaret och kistan som ligger framför och när du kommer närmre ser du att det är du.

Vid minnesakten finns det fyra talare, en familjemedlem, en kollega, en nära vän och en person från en förening du varit verksam i. En och en går de fram och börjar tala, berättar om dig. Vad önskar du att de sa?

1 comment:

Doktoranden said...

De sista raderna i din text var så svåra för mig att läsa.

Minnesbilder väller över mig som stormiga vågor.

Vad jag önskar att de sa håller jag för mig själv.