4.08.2009

Godot

I en studio i Richmond framför en stor vit backdrop klev en man fram, harklade, bläddrade bland papper och sa sedan med hög röst ”vi har ett meddelande, att meddela att finalisterna inte kommer att utses i kväll”. Det blev knäpptyst i lokalen medan han lite stressat gav förklaringar om att besked skulle komma i nästa vecka istället.

Människor fortsatte dricka vin och äta av mingelmaten, samtalen kom igång igen och jag stod och pratade med ett par vänner i väntan på en föreläsning. Ett halvår efter jag senast såg honom stod han plötsligt där mitt bland alla människor avslappnat klädd i jeans och vita sneakers, ett nonchalant leende och samma intensiva blick. ”Jag minns ditt ansikte”, sa han.

Sist jag var i den studion var jag beredd på att möta honom, hoppades det, men han var inte där; i dag var jag inte beredd på att träffa honom och blev så överraskad när jag såg honom att det första jag sa var ”och jag ditt, men jag minns inte ditt namn”, vilket för all del var sant i ögonblicket jag sa det, men mindre stunden efter. Han bara log, sa sitt namn långsamt över varje stavelse medan han höll kvar blicken, jag hans och tänkte ”men jag har inte glömt dig”.

Medan vi pratade kom en tjej fram, skrattade nervöst, lämnade över sitt kort till honom innan hon hastigt gick. Jag förstår henne men han kommer aldrig ringa. Han är otroligt snygg samtidigt som det finns något nästan blygt bakom den där nonchalanta ytan och sedan tar han så fina bilder. Han stoppade hastigt ner hennes kort i fickan och såg obekväm ut, men jag bara log avväpnande. Han var lika vacker som alltid, men det jag kände för honom förvånade mig. Jag kände inte längre något.

2 comments:

Doktoranden said...

Utvecklingar, invändningar och förändringar.

Man vet aldrig vart de tar en.

Anne said...

Doktoranden, förändring är bra, att få sätta punkt är bland det bästa.