7.16.2007

På väg

De sista timmarna i Melbourne innehöll de sista avskeden. De svåraste var Prue och Carolines avsked, även om jag känner att det främst handlar om på återseende med dem båda. Det sista avskedet var Graces. Hon hämtade upp mig för sista gången och i en kokande het bil med musiken på högsta körde vi till flygplatsen. Vi tog en sista fika och ett sista samtal över kaffet och det fanns så mycket att säga att våra ord ständigt gick in i varandra. När vi sedan gick mot säkerhetskontrollen blev det tyst. Jag höll hennes present och kort, men sa att jag läser senare. Hon höll mitt och gjorde detsamma. Grace tog på sin strängaste lärarröst och sa, ”tänk inte ens på det, du börjar inte gråta” medan tårarna föll längs hennes kinder, föll längs mina. Sedan gick jag igenom kontrollen.

Jag läste hennes kort på terminalen i Melbourne och grät. Samlade mig och på planet till Sydney hamnade jag intill skådespelerskan Emma. Hon hade avslutat en föreställning i Melbourne och skulle arbeta på kvällen på Operahuset i Sydney. Hon berättade att operan bara hade intagningar vartannat år och hur många som sökte från hela världen. Det handlade sedan om att bli kallad till auditions; det gick inte att bjuda in sig själv så att säga. Jag gav henne mitt kort och lovade skicka inbjudan till fotoutställningen; hon lovade att skicka inbjudan till nästa premiär om jag kom tillbaks till Melbourne.

När jag väntade i Sydney på flyget till Singapore kom en man från australiska turistförbundet och frågade vilket land mitt pass var ifrån. Sverige svarade jag. Han frågade om jag ville svara på frågor om turism i Australien för icke-australier. Jag sa att Australien var mitt hem och han svarade att i så fall kunde jag inte vara med i undersökningen. När han gick vidare funderade jag på det där med hem men lät frågan förbli obesvarad.

Om man är flygrädd hade resan till Singapore varit mardrömslik. Det var gropigt större delen av tiden och det var stökigt i kabinen. Ännu mer irriterad blev stämningen med anledning av den otrevliga personalen och en pilot som envisades med att ha ”bältet på skylten” tänd i nästan åtta timmar. Det innebar att människor inte fick gå på toaletten och efter ett tag var människor tvungna att gå. De blev utskällda av personalen. Skylten släcktes, människor rusade till toaletterna. Köerna var långa och sedan slogs skylten på utan att alla hann gå. Ungefär så tills vi landade försenade i Singapore. Vi hade ett kort stopp och jag hann inte köpa det stativ jag hade planerat.

Jag började ångra att jag inte tagit sömntabletterna som Carolines pojkvän Stuart erbjöd mig, men jag har aldrig tagit sömntabletter och vågade mig inte riktigt på det. Någon slags sömn blev det ändå tills vi landade i London försenade. Vi landade femton minuter före check-in men det ordnade sig. När vi taxade ut i London passerade vi ett stort Qantasflyg med en känguru på och då brast det. Tårarna vägrade ge med sig och jag vet inte ens vad det var men de bara rann. Slutade inte rinna förrän jag väntade på min väska. Det hade gått 33 timmar sedan jag lämnat Melbourne när jag konstaterade att min väska inte kom. Det var bara jag.

Och en spanjor. En väldigt väldigt vacker spanjor. Han sa att han kände igen mig från flyget från Sydney. Vi gick tillsammans och anmälde våra försvunna väskor och damen utgick från att vi var ett par. Lite förvirrat förklarade vi att det inte var fallet, men i ett ögonblick tänkte jag att det hade varit trevligt om det var så. Sedan gick jag utan min väska och mötte alla glada ansikten.

4 comments:

Owe said...

Dina vänner finns alltid kvar.

Det blev en jättelång resa
man kan undra varför de hindrar en att gå på toaletten, orsaken kanske var att det var så gropigt, men de borde haft möjlighet att lösa det genom att be passagerarna att vara speciellt försiktiga.

Det är skönt att du är i Sverige efter din långa resa.

Nu får du vila dig och sova ut.

Jonas said...

Sömnpiller is the shit. Lyckades aldrig sova på flyg innan, men nu sover jag gott hela resan och är utvilad (?) när jag kommer fram.

egon said...

vilken resa, både praktiskt och känslomässigt. välkommen till sverige, även om jag vet att du helst inte vill vara här.
:)

Anne said...

Owe, visst finns de kvar.

Jonas, jag kanske skulle våga mig på det nästa gång. Det verkar effektivt för de flesta.

Egon, när jag är här är det ändå fint, fint att se ansikten jag saknat, men trycker bort känslan av ansikten jag redan saknar.