5.10.2007

Adam

Det finns flera olika personer som har bidragit till min kärlek för skrivandet. Ett par av de viktigaste personerna är min mamma och min mormor, som varje kväll oavsett hur trötta de måste ha varit läste sagor tills jag somnade. Visserligen hade jag en generande förkärlek till diverse prinsessagor, men ändå, läsandet fanns alltid där.

Jag var en av de få elever som satt knäpptyst och sög åt mig berättelserna som min lågstadielärare läste varje morgon i skolan. Jag fortsatte att läsa mig igenom skolåren och på universitetet fortsatte jag med litteraturvetenskap. Det finns texter som för alltid förändrar ens syn på världen. Det finns texter som för alltid förändrar ens syn på sig själv.

Det finns också människor vars ord oväntat kastar en i en ny riktning. Mitt möte med Adam i början av förra månaden var ett sådant möte. Adam bloggar sedan ett par år tillbaka och utan honom hade jag förmodligen inte börjat blogga nu, förmodligen senare, men inte just nu.

Första gången jag träffade Adam var under min första månad i Melbourne. En vän hade bjudit med mig på till en fest på Baroq och jag hade inte varit där tidigare. Jag hade varit ute med min vän ett par gånger tidigare och varje gång hade jag varit för uppklädd när vi hamnat på diverse inpyrda rockhak. När jag stod hemma på väg till Baroq tänkte jag på att jag inte vill vara för uppklädd igen och sparkade av stövlarna och bytte till Conversen. Det var en väldigt dålig idé med tanke på hur uppklätt Baroq är, men det visste jag inte då.

Det visste jag däremot när jag några minuter senare stod på röda mattan och vakten vägrade släppa in mig på grund av mina skor. Det var första gången i mitt liv som jag fått kritik av en vakt för min klädsel. Jag vet inte riktigt hur det gick till men han sa att han tyckte om min brittiska accent och in kom jag. Jag var generande underklädd bland alla kostymer; jag avskyr att vara underklädd. Vi gick vidare i natten och hamnade på enkla och alternativa Workshop, som är en lagerlokal som har gjorts om till nattklubb. Ute på takterrassen var första gången jag satt och pratade med Adam.

Jag skulle kunna beskriva bilden av Adam med pojken som har klättrat upp från fattiga förhållanden i förortens enrumslägenheter till innerstadens penthouse. Jag skulle kunna skriva om hur han blev utslängd från den katolska skolan eftersom han valde en alternativ livsstil och hur han blev utslängd hemifrån av samma anledning. Jag skulle kunna skriva om hur han levde under tuffa förhållanden medan han överlevde som spärrvakt på tunnelbanan. Till hans hjälp har han ett skarpt intellekt, är flerspråkig och han arbetade sig snabbt upp genom hierarkin och har i dag en massa anställda under sig. Han är bara 22 år, men hans ögon är gamla.

På ytan är det fortfarande glassigt. Det är penthouse, fester, champagne, plåtande och modeller. Flickorna passerade förbi i en ständig ström. Det är nog den enda bilden en del har av honom. Det är inte min bild av honom. När man skrapar på fasaden överraskas man ständigt över djupet.

Den historia jag vill berätta gör honom mer rättvisa. När jag träffade Adam första gången passerade flickorna fortfarande förbi, men i höstas träffade han oväntat henne som fick de andra att blekna. Ni vet den flickan som fick solen att lysa klarare och himlen att bli blåare yada yada. Han strålade och var sådär allmänt leende frånvarande. Några månader senare bestämde hon sig för att flytta till England för att studera. Solen gick i moln och flickvännen åkte. Med dagens fina teknik var de båda eniga om att försöka hålla ihop det hela och hon skulle komma tillbaka i slutet av året.

De verkade båda kära. Så kära att Adam i hemlighet bokade en resa till London för att överraska henne på alla hjärtans dag. Det hela var otroligt romantiskt men själv kände jag kylan sprida sig i magen. Hon kunde lika gärna ha träffat någon tänkte jag oroligt; det har hänt förut. På grund av olika oväntade händelser på arbetet var Adam tvungen att avboka sin resa till London, men eftersom hon inte visste om att han skulle komma var det ingen skada skedd. Skadan skedde ändå. Några dagar efter alla hjärtans dag kom ett mejl där hon gjorde slut.

Adam skrev ett inlägg efter uppbrottet och om ni talar franska är det här mitt favoritinlägg. Om ni inte talar franska är det här fortfarande mitt favoritinlägg och ni kan läsa det i något charmig engelsk översättning bland kommentarerna.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur vissa möten sparkar en i nya riktningar. Det var ett tag sedan jag hade pratat med honom när vi stötte på varandra på LOOP den där sena kvällen i början av april. Vi pratade lite om flickvännen som hade lämnat och han pratade om bloggandet. Jag berättade hur jag länge velat blogga men att det aldrig blivit av och att det nu kändes för sent. Det är aldrig för sent sa han med en axelryckning. Dagen efter registrerade jag oskrivna linjer.

7 comments:

Robert Karlsson said...

Intressant historia, vad härligt att du kom in i bloggvärlden.

Anne said...

Tack, vi har alla en historia om hur vi började blogga.

Hellan said...

Tack Adam för att han fick dig att gå i rätt spår. Jag finns på ny plats nu om du vill följa med. Hoppas livet i Oz bjuder på sitt bästa!

Adam 2.0 said...

Jag är vuarldsberömd... det var kul, Tack så hemskt mycket. Alla hjärtans dag? Vi skiter i det.

Anne said...

Hellan: Tack så mycket! Lycka till med din nya blogg och självklart följer jag med!

Adam: Haha, I knew you would translate the text. And I completely agree with you about alla hjärtans dag.

Adam 2.0 said...

Jag rörd till tårar... it's tough.

I haven't finished translating it though. Piece by piece... mer senare. För mycket jobb!

Anne said...

Adam: No need to struggle. I translate it for you later.