Det kom en kartong till från Australien. Bra, för jag kom på att jag inte fått min lilla kameraväska, eller ett par av mina favoritklänningar. I kartongen låg också mina älsklingsstiletter med nedslitna klackar.
Åkte in till stan och lämnade dem hos en skomakare. Aldrig varit där innan, men han sa att de skulle vara klara på en halvtimme. Kom tillbaka senare och han lämnade över de nyklackade skorna. Mannen sa ingenting utan bara log, så jag frågade vad det kostade. ”Ingenting”, svarade han och fortsatte le. ”Ingenting?”, sa jag förvånat. ”Ingenting. Jag bjuder på det”, sa han.
Så jag tackade och gick därifrån.
3.31.2010
3.30.2010
Tjejte
Klockan är halv åtta och det är fortfarande ljust ute. Solen strålade när jag var i Malmö och satt vid lilla torg med en chaite och pratade länge med en vän från Melbourne.
Hon gick samma fotoutbildning som jag, men gick året ovanför mig och hon flyttade från Melbourne förra året. Där jag är i dag var hon för ett år sedan. Med en utbildning och en kameraväska. Vad gör man sedan?
Åker till Los Angeles? Först.
New York efter det.
Sedan får vi se.
Hon gick samma fotoutbildning som jag, men gick året ovanför mig och hon flyttade från Melbourne förra året. Där jag är i dag var hon för ett år sedan. Med en utbildning och en kameraväska. Vad gör man sedan?
Åker till Los Angeles? Först.
New York efter det.
Sedan får vi se.
3.25.2010
Det finns alltid ett val
Jag får dagligen frågan hur länge jag stannar i Sverige, eller mer som ett påstående, när jag tänker flytta tillbaka till Australien. Förra gången mitt australiska visum tog slut handlade det om att skaffa ett nytt. Så är det inte den här gången; jag har inga som helst planer på att flytta tillbaka.
Förstå mig rätt. Jag älskar Australien, kommer alltid att göra och jag flyttade dit i en ålder när jag som person formades mycket. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut i dag mot vad det gjorde innan jag lämnade Sverige. Som det ska vara naturligtvis; jag var där i flera år.
Det finns flera saker jag saknar, mest livsstilen. Det är lätt att leva i Australien, det är enkelt att umgås och lära känna nya människor och australierna är öppna och vänliga. Jag har bott i flera olika städer i olika länder, men ingenstans har jag fler vänner än i Australien. Självklart önskar jag att jag kunde träffa dem oftare. Arbetsmässigt hade det börjat lossna allt mer med publiceringar, priser och utställningar. Jag hade redan ett inarbetat nätverk med andra fotografer, stylister och designers. I Sverige får jag börja om. Med det mesta.
Men man har alltid ett val. Hade jag velat stanna i Australien hade jag hittat ett sätt; det fanns ett sätt. Som jag nämnde är det ytterst få fotografer som är anställda. Jag valde därför att satsa på att komma in på en reklambyrå igen. Det var ingen nödlösning; jag var sugen på att göra mer och jag blev erbjuden ett copyjobb på en riktigt bra byrå.
Det föll på visumet. Jag behövde ett sponsrat arbetsvisum för att kunna stanna i Australien och det är en hel del pappersarbete med att få visumet beviljat. Ett av kraven på ett sponsrat arbetsvisum är att den person som sponsras (moi) måste vara så pass ”unik” att ingen australier kan utföra arbetet. Ju högre lön desto mer unik. Just den här byrån hade som policy att de sponsrade kreatörer med en månadslön över 70 000. De erbjöd mig en ingångslön på 35 000. Inget visum alltså.
Det fanns ett annat alternativ. När jag flyttade till Melbourne första gången såg jag till att få min lärarexamen registrerad i Victoria (varje stat i Australien har olika skolsystem och det finns ingen nationell behörighet, man får ansöka per stat). Jag kunde ha undervisat i två år för att sedan ansöka om permanent uppehållstillstånd 2012. Det hade sannolikt beviljats.
Hade jag varit 20 hade det inte spelat någon roll med två år hit eller dit, men idag har jag andra prioriteringar. Problemet med ett sponsrat visum är dessutom att man inte får arbeta med något annat. I praktiken innebar det att jag inte kunde fotografera kommersiellt eller frilansa, inte ens assistera. Med reklamandet hade det varit ok för det är också ett skapande, men att arbeta som lärare och inte få fotografera var inte ett alternativ för mig just nu.
Ändå var det ett val. Så det korta svaret är att nej, det är inte aktuellt att flytta tillbaka till Australien. Men saknar jag Australien? Jag önskar att jag kunde träffa mina vänner och sitta och prata i timmar, gå på kroki, gå ut, äta lunch eller plåta ihop. Jag saknar hans doft på min hud, hans skäggstubb mot min hals, mitt bröst. Jag saknar tryggheten och vänskapen i den fotomässiga grund jag arbetat upp i Australien.
Saker förändras, men de försvinner inte. Jag kan arbeta 3 månader om året i Australien och plåta hur mycket jag vill under den perioden. Det hade jag inte kunnat om jag bott kvar och jag går absolut inte omkring och surar över att jag lämnade Australien. Det var trots allt mitt beslut.
Visst tar det tid att bygga upp något nytt, på en ny plats och med nya människor men det är samtidigt något jag verkligen ser fram emot. Jag behövde bara landa först.
Förstå mig rätt. Jag älskar Australien, kommer alltid att göra och jag flyttade dit i en ålder när jag som person formades mycket. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut i dag mot vad det gjorde innan jag lämnade Sverige. Som det ska vara naturligtvis; jag var där i flera år.
Det finns flera saker jag saknar, mest livsstilen. Det är lätt att leva i Australien, det är enkelt att umgås och lära känna nya människor och australierna är öppna och vänliga. Jag har bott i flera olika städer i olika länder, men ingenstans har jag fler vänner än i Australien. Självklart önskar jag att jag kunde träffa dem oftare. Arbetsmässigt hade det börjat lossna allt mer med publiceringar, priser och utställningar. Jag hade redan ett inarbetat nätverk med andra fotografer, stylister och designers. I Sverige får jag börja om. Med det mesta.
Men man har alltid ett val. Hade jag velat stanna i Australien hade jag hittat ett sätt; det fanns ett sätt. Som jag nämnde är det ytterst få fotografer som är anställda. Jag valde därför att satsa på att komma in på en reklambyrå igen. Det var ingen nödlösning; jag var sugen på att göra mer och jag blev erbjuden ett copyjobb på en riktigt bra byrå.
Det föll på visumet. Jag behövde ett sponsrat arbetsvisum för att kunna stanna i Australien och det är en hel del pappersarbete med att få visumet beviljat. Ett av kraven på ett sponsrat arbetsvisum är att den person som sponsras (moi) måste vara så pass ”unik” att ingen australier kan utföra arbetet. Ju högre lön desto mer unik. Just den här byrån hade som policy att de sponsrade kreatörer med en månadslön över 70 000. De erbjöd mig en ingångslön på 35 000. Inget visum alltså.
Det fanns ett annat alternativ. När jag flyttade till Melbourne första gången såg jag till att få min lärarexamen registrerad i Victoria (varje stat i Australien har olika skolsystem och det finns ingen nationell behörighet, man får ansöka per stat). Jag kunde ha undervisat i två år för att sedan ansöka om permanent uppehållstillstånd 2012. Det hade sannolikt beviljats.
Hade jag varit 20 hade det inte spelat någon roll med två år hit eller dit, men idag har jag andra prioriteringar. Problemet med ett sponsrat visum är dessutom att man inte får arbeta med något annat. I praktiken innebar det att jag inte kunde fotografera kommersiellt eller frilansa, inte ens assistera. Med reklamandet hade det varit ok för det är också ett skapande, men att arbeta som lärare och inte få fotografera var inte ett alternativ för mig just nu.
Ändå var det ett val. Så det korta svaret är att nej, det är inte aktuellt att flytta tillbaka till Australien. Men saknar jag Australien? Jag önskar att jag kunde träffa mina vänner och sitta och prata i timmar, gå på kroki, gå ut, äta lunch eller plåta ihop. Jag saknar hans doft på min hud, hans skäggstubb mot min hals, mitt bröst. Jag saknar tryggheten och vänskapen i den fotomässiga grund jag arbetat upp i Australien.
Saker förändras, men de försvinner inte. Jag kan arbeta 3 månader om året i Australien och plåta hur mycket jag vill under den perioden. Det hade jag inte kunnat om jag bott kvar och jag går absolut inte omkring och surar över att jag lämnade Australien. Det var trots allt mitt beslut.
Visst tar det tid att bygga upp något nytt, på en ny plats och med nya människor men det är samtidigt något jag verkligen ser fram emot. Jag behövde bara landa först.
3.14.2010
Okej, jag biter
Melodifestivalen. Har inte följt tidigare, men såg finalen. 3 korta.
Men, vi önskar Anna lycka till i ESC. Hon kommer linda dem kring sitt lillfinger.
- Andreas hesa röst känns mot huden. Rösten mer än låten.
- Och sedan Anna. Söt som en pralin och det går inte annat än att tycka om henne, men låten lyfte aldrig. Inte hennes fel.
- Har inte sett Salem tidigare och charmerande som få, ändå egen. Jag håller med fransmännen; hans låt är starkare, hade funkat i finalen. Hade han själv suttit vid flygeln hade han vunnit.
Men, vi önskar Anna lycka till i ESC. Hon kommer linda dem kring sitt lillfinger.
3.11.2010
3.06.2010
Nice
Blev så glad när jag såg att franska Sophie Calle vunnit årets Hasselbladspris. Hennes foto är kanske inte de främsta i sig, på samma sätt som hennes texter inte nödvändigtvis är det, men när hon lägger ord till bild, bild i ord finns det ingen som gör det bättre.
Hon är så oerhört stark konceptuellt med tydlig konstbakgrund att alltid starta i konceptet, men hon vinner i styrkan av att dessutom kunna bygga stämningar som stannar. Jag älskar hur hon med fransk nonchalans orädd trampar på över olika genrer och när hon vinner ett av världens finaste fotopriser rycker hon på axlarna och deklarerar att hon inte nödvändigtvis ser sig som fotograf.
Hon är så oerhört stark konceptuellt med tydlig konstbakgrund att alltid starta i konceptet, men hon vinner i styrkan av att dessutom kunna bygga stämningar som stannar. Jag älskar hur hon med fransk nonchalans orädd trampar på över olika genrer och när hon vinner ett av världens finaste fotopriser rycker hon på axlarna och deklarerar att hon inte nödvändigtvis ser sig som fotograf.
Subscribe to:
Posts (Atom)