9.14.2009

Aj

Det bästa med manliga vänner är deras uppriktighet; det sämsta med manliga vänner är deras uppriktighet. Jag gillar rakhet, men i det här fallet är det som att det inte finns någon censur alls och det har slutat med att jag har blivit ledsen två gånger den senaste veckan, inte där och då, men efteråt. Och orden har malt som på repeat.

På ett sätt är det värdefullt att höra det som ingen normalt sett vågar säga till ens ansikte, men det är klart att det känns. Jag har inte bestämt mig om det är han som är okänslig eller jag som är överkänslig, förmodligen en kombination.

3 comments:

Doktoranden said...

Uppriktighet kan ju vara av olika karaktär. En del är väldigt genuin och stärkande om än kritisk varav den ibland kan vara av en mer plump anspelning.

Mycket beror på situationen i sig självt och även sitt egna känslostadie. Inte helt lätt.

Pernilla said...

Touché på konstaterandet att ärligheten är det bästa respektive sämsta med manliga vänner.

Även om det kan svida som attan när man får deras sanning (för bara för att de är ärliga så betyder det ju inte att det är den objektiva sanningen; om någon sådan nu existerar) så tycker jag ändå att det i slutändan känns bättre med människor som man vet var man har. What you see is what you get, liksom. Varken mer eller mindre.

Anne said...

Doktoranden, ja det handlar mycket om hur det sägs än vad som sägs.


Pernilla, ja man vet att han menar det han säger, sedan håller jag inte alltid med, men ofta ligger det något i det han säger och det är väl det som gör ont skulle jag tro. Bra ändå, tror jag.