11.12.2008

Everything I ever let go of has claw marks on it

Att komma tillbaka är att ställas inför sig själv och se förändringen man inte sett tidigare. Plötsligt är det självklart, att det är annorlunda, att saker har hänt, inom, utom. Dunkar pannan mot väggen och undrar vad det var man inte såg tidigare. Omvärderar och förändrar. Det är nyttigt, ibland omständigt. Det tar kraft att ändra riktning, men allt är enklare när beslut är fattade.

Jag har gått igenom kartong efter kartong på vinden, från Frankrike, Australien och Sverige. Sådant jag aldrig riktigt hunnit med i de många flyttarna de senaste åren. Det är som att titta på ett gammalt jag, inte jag ändå jag, och kastas mellan minnen och förundras, fascineras, minnas, sakna, inte sakna, bli generad över, skratta åt, bli ledsen över, bli arg över, le överseende eller skaka på huvudet åt. Känna allt, känna inget och veta. Allt förändras. Till slut förändras allt. Och det är bra.

6 comments:

Owe said...

Att växa genom våra erfarenheter ger oss utveckling innebär ofta en förändring i någon riktning.

Även om det ibland gör ont både här och där.

Doktoranden said...

Förändring känns på alla sätt.

Pernilla said...

Åh. Precis sådär är det för mig när jag läser gamla dagböcker. Väldigt ofta generas jag över mina tankar som jag hade då. Antar att det är lite av en mognadsfråga att kunna ha överseende med sitt gamla jag. Jag har inte riktigt nått dit än.

Pernilla said...

Ska tillägga att jag verkligen gillar titeln till blogginlägget. Jag behövde bara läsa det för att känna igen mig något oerhört. Jag skulle kunna skriva roman efter roman om mina claw marks.

Maria said...

Åh. Fint!

Anne said...

Owe, men också bra att se att vissa saker är bakom.

Doktoranden, ja

Pernilla, jag också. Vi har nog alla något claw mark i bagaget.


Maria, tack