Oskrivna linjer

Don't be a stranger

2011-02-02T19:40:00.003+01:00

Några av er har läst här länge, år faktiskt, andra har fallit in längs med vägen. Ni är alla lika välkomna.

Jag skriver inte lika mycket som jag gjorde tidigare; jag skriver nog inte lika utelämnade längre. Men jag skriver och kommer alltid att skriva, fast på ett nytt ställe.

Både oskrivna linjer och min fotoblogg har fått nya adresser och mina bröllopsbilder finns samlade på en ny sida. Supersött om ni vill ändra era bokmärken.

De nya adresserna är:

Oskrivna linjer

Min fotoblogg

Mina bröllopsbilder

Jag hoppas att ni vill följa med, hoppas att ni vill fortsätta läsa.
Don't be a stranger.

/Annevi xx

And the world keeps spinning around

2011-02-02T11:47:00.000+01:00

Jag ramlade i morse. Igen. Blodiga knän och trasiga strumpbyxor. Igen.

På väg till studion går jag nerför en backe och i mitten av backen korsar jag vägen; inte smart eftersom det är glashalt i backen, mer så när man vänder 90 grader, i högklackat.

Har mycket redigeringsarbete och satte mig och arbetade direkt när jag kom till studion och hade redigerat ett tag när såret (antog jag) sved mer och mer. Gick för att kolla och tvätta av det, bara att blodet fastnat i strumpbyxorna och satt fast, aj.

Ner till kvarterskiosken för att handla plåster, hittade inga och fick fråga. Mannen sträckte sig mot hyllan bak disken och höll fram ett paket plåster med planeter och stjärnor i blått och silver, samt en vanlig. Han lade det med planeter på disken och log.

Nu är jag ihopplåstrad och ser sådär lagom rock’n’roll ut för att sticka ner till Toni & Guy om ett par timmar.

Killer on the dance floor

2011-02-01T13:52:00.000+01:00

Hantverkare i lägenheten; studion vimlar av stylister och modeller eftersom studion är uthyrd till en utomstående modefotograf under dagen. Vårt kontor ligger på ett öppet loft ovanför studion. För tillfället som att arbeta i en nattklubb, ljusen blixtrar, musiken dunkar högt genom rummet, vibrerar i golvet, basen i bröstet, tung doft av hårspray slingrar sig uppåt.

Redigerar bilder på en australisk modell som jag fotograferade i helgen, otroligt vacker modell med mycket attityd. Svart och vitt, mycket grain och rock’n’roll. Bilderna ska levereras till helgen så jag återgår till nattklubbsredigerandet.

Vitt vitt vitt

2011-02-01T08:53:00.000+01:00

Min hyresvärd ringde upp och meddelade att jag får mitt badrum renoverat. Redan i dag kommer de visst. Jag är nästan lite för pepp att få det fixat, jag har muttrat om det här sedan jag flyttade in i lägenheten.

Det ekar i badrummet nu, inte för att där var så mycket innan heller och det är utan tvekan det minsta badrum jag någonsin haft. Med visst balanserande lyckades jag skruva bort badrummets enda hylla, efter en tur ner till Claes Ohlson eftersom jag just inte hade någon sådan mejsel. Jag har inte så många mejslar alls om det ska var så och är allt lite smånöjd med min insats. Tänkte i ett ögonblick av högmod att jag skulle lägga fogmassa och jämna till. Kanske inte och lämnar ödmjukast över till hantverkarna.

Rosor och öl

2011-01-28T16:34:00.000+01:00

Korsade gatan, vände mig snabbt och sedan var knäet i gatan och väskan på marken. Datorn och kamerorna var i säkert förvar på ryggen. Om jag hamnade där på två sekunder var jag uppe efter en, mest förvånad eller kanske inte egentligen. Stockholms gator är täckta med is.

Såg inte förrän jag kom till studion att det gått hål på strumpbyxorna, maskor längs benet. Så det har jag gått omkring med.

Handlade stora röda rosor i blomsteraffären, gick vidare till Systemet och handlade öl. Mannen i kassan log när han såg rosorna, såg drickan, såg i alla fall inte mina trasiga knän och önskade trevlig kväll med ett höjt ögonbryn.

I wish. Allt är till plåtningarna i helgen och jag har flera. Här blir inte ens någon fredagsöl i studion; de andra har arbetat galna timmar och drog hem efter lunch. Ska nog göra detsamma snart.

Black Swan

2011-01-28T16:09:00.001+01:00

Suzy hade precis varit och sett Black Swan i Melbourne. Hon ringde upp, sa att hon tänkt på mig när hon såg den, att hon saknade mig.

Och självklart saknar jag henne, speciellt när jag hör hennes röst. Som att jag vant mig vid att inte kunna berätta alla de där vardagshistorierna för henne, dela hennes.

Ser fram emot att träffa henne om ett par månader när jag ska till Melbourne och plåta. Betald plåtning, betald resa. Aaaaah.

Snart

2011-01-27T19:20:00.000+01:00

Jag läser på, gör min research, tittar på bandfoto jag gillar, tittar på bandfoto som jag inte gillar och tänker lite till. Går igenom bilder jag tagit tidigare och hur de kan göras bättre. Har flera plåtningar i helgen och är supertaggad, en av dem kommer nog få väldigt stor spridning.

En av plåtningarna är med ett punkband och nog för att jag fotograferat band förut, men inte punk och jag vill att det ska bli bra. Det blir alltid bättre när man är förberedd, alltid bättre när man tar det ett steg längre.

Här är en bild från en annan plåtning. Kommer fler.

I fell in love

2011-01-26T20:26:00.003+01:00

"I fell in love with these stories.... I loved the world, I loved how funny it was, how sexy and romantic and dramatic and scary"

Alan Ball om Sookie Stackhouse-serien skriven av Charlaine Harris, den serie som True Blood är baserad på. Kunde inte sagt det bättre själv och är helt förälskad i världen hon tecknar. Lika mycket som jag tyckte om de övernaturliga väsen i Gösta Berlings saga tycker jag om varelserna i Harris böcker.

Där Stephenie Meyers Twilightserie är i högsta grad moralisk, framstår Harris karaktärer som skönt liberala och frisinnade. Harris värld är allt annat än moralisk, romantisk visst, men inte moralisk i rätt och fel, svart och vitt, eller gott och ont. Livet är ju sällan det; det bara är. Och till skillnad från sagans berättelsestruktur låter hon karaktärernas komplexitet växa genom serien.

Jag älskar hur hon skapar sin egen värld och befolkar den med alla tänkbara och otänkbara varelser och jag vet att hennes värld kommer färga mina bilder framöver. Läs läs läs.

Jag hann ta en nummerlapp

2011-01-11T15:53:00.000+01:00

Hade en tid, tog en nummerlapp, ingen som expedierade så jag satte mig ned i väntrummet. Plötsligt började personalen springa fram och tillbaka, ingen sa något. Jag hade blicken mot kassan eftersom jag inte registrerat mig och väntade. Personalen ropade att det brann. De flesta i väntrummet tittade upp ur sina tidningar, men ingen sa något, någon öppnade en dörr och brandröken vällde in i lokalen. Fortfarande ingen reaktion, men jag var redan ute när evakueringsordern kom.

När jag var i Paris för några år sedan vaknade jag mitt i natten av brandlarmet och skrek rakt ut att vi skulle evakuera. När vi sedan öppnade dörren luktade det inget och plötsligt kändes oron löjlig, funderade nästan på att lägga mig igen men ringde min syster som bodde på översta våningen, gick sedan ut i korridoren och öppnade dörren till trapphuset. Den var fylld med tjock rök.

När vi kom ner i lobbyn sa det att branden var på det översta planet, där min syster var. Entrén fylldes snabbt på med allt fler människor i färgglada pyjamasar och det var långa långa långa minuter innan min systers familj slutligen dök upp. Den rädslan kommer jag aldrig att glömma.

När vi kom ut ur byggnaden i dag vällde tjock svart rök ut från byggnaden och det dröjde inte många minuter innan brandbilar och räddningspersonal var på plats. Eftersom jag har astma får jag svårt att andas av rök så jag lämnade direkt, men hostan reatar fortfarande.

Först nu slår det mig att ingen brandvarnare löste ut, annars brukar det ju vara tvärtom, brandlarmen som ringer men ingen rök. Det gick så fort allting; jag han ju inte ens registrera eller betala än mindre träffa någon.

-

2010-12-22T13:42:00.000+01:00

Köldrekord i Skåne med minus 25 grader. Det var 13 grader i min systers kök i morse. Ska iväg på middag om en stund och träffa vänner från London. Ser fram emot det.

Tanken var en ny favoritklänning i vitt och guld. Möjligen med kofta och varma strumpbyxor till om man inte ska skaka tänder. Julklapparna är avklarade, matlistorna inhandlade, bakade fyra timmar igår till släktfika i morgon, var på rökeriet nere i småbåtshamnen och köpte fisk. Annars försöker jag undvika att gå ut. För kallt för kallt för kallt.

Foxy

2010-12-12T11:02:00.003+01:00

Ett par av mina vänner sålde sina våningar på Östermalm och flyttade till en 1700-talsgård en bra bit utanför Stockholm. Jag fick skjuts med en av deras vänner, som jag inte träffat tidigare.

Halv blinddate-känsla när jag stod vid Örnen på Karlaplan och väntade på en bil. Kom på att jag glömt att fråga hur han såg ut som skulle hämta upp och tittade lite förvirrat omkring. Han var supertrevlig, domare och vi lämnade storstaden bakom och ut i ödemarken.

Gnistrande vit snö, röda stugor med vita knutar, som en saga och det var verkligen otroligt vackert, passerade ett par rådjur innan vi nådde fram till gården. De berättade om vildsvinen, hjortarna och rådjuren som traskade omkring mer eller mindre utanför husknuten, eller snarast utanför inhägnaden utanför gården.

Mörkret ute, doften av glögg och stearinljus, vin och mat senare, mer vin framför kakelugnen. Mycket trevligt och sedan tillbaka in mot stan.

Jag hoppade av utanför min lägenhet och fick syn på en hund som jagade en katt, stelnade till lite, men jag var tvungen att gå förbi för att komma in. Gick närmre och såg att det inte var en hund men en räv. Katten hoppade upp i trädet utanför porten och räven satte sig nedanför. Jag passerade lätt förskräckt en meter ifrån. Den var mer intresserad av katten än mig.

Bra

2010-12-08T09:20:00.000+01:00

Planen var sovmorgon, men inte. Jag hämtade upp kameraväskan från studion igår och tänkte mer eller mindre ta ledigt nu, lite tidigare än planerat kanske. En av mina kollegor fick ett stort jobb och behöver studion och det passade mig ganska bra att ta julledigt, eller i alla fall redigera de sista plåtningarna hemifrån.

Så kom det ett mail i morse om en brådskande förfrågan att använda en av mina bilder i en australisk reklamkampanj. Så det blev lite mer dramatik än önskat när mobilnumret till modellen inte funkade och jag inte kunde få en definitiv bekräftelse på att använda bilden. Hon hade tappat sin splitternya Iphone, men räddningen blev den här gången Facebook där vi snabbt enades. Förhoppningsvis lite välkomna julpengar fös oss båda, om vi enas med byrån såklart.

Dagens nya. Quotes.

Dagens sötaste

2010-12-06T16:40:00.000+01:00

är Elaines förlovning. En sådan sak som att ge fel ask. Sött.

Långt

2010-12-03T16:11:00.000+01:00

Bloggade just en av mina längre fotoposter på andra bloggen, tagna i lördags. Tog med lite bilder runt omkring och en förklaring av ljusuppsättningen.

Lite varmare än här

2010-12-02T21:13:00.000+01:00

Många av mina vänner sitter på flygplatsen i Melbourne på väg till Mexico tillsammans med en gemensam vän som ska gifta sig. En inbiten ungkarl och charmör som ser lite för bra ut för sitt eget bästa, eller något åt det hållet.

Flickorna har avlöst varandra i en föga sinande ström under de år jag har känt honom, men så träffade han en blond ryska med blå ögon när han var på en resa i Europa och sedan har det inte funnits någon annan.

De förlovade sig strax efter jag reste och nu är de alla på väg till Mexico för bröllopet. Hennes familj från Europa, vännerna från Oz.

Två

2010-12-01T00:18:00.001+01:00

Det är för kallt för kallt för kallt. Jag kan inte tänka; jag vill inte gå ut och försöker undvika det bäst jag kan. Det funkar såklart inte alls och kylan värkte mot kroppen när jag gick längs med kajen till Fotografiska. Stövlarna läckte, vinden blåste genom yllekappan och kinderna blev röda och usch. Jag gillar inte alls.

Men jag gillade Fashion på fotografiska. Har tänkt ta mig dit länge, men först i helgen som jag lyckades. Mycket bra, men Paolo Roversi var nog min favorit.

Såg Tomoko Sawada på Kulturhuset igår. En charmig utställning som fick mig att le. Fri entré dessutom.

Efter

2010-11-30T23:59:00.002+01:00

God morgon

2010-11-27T06:14:00.001+01:00

Men det finns en sak med den svenska vintern som jag gillar. Kontrasterna, mörkret ute, stearinljus inne. Hörde Blossom säga en gång att det största felet med morgonträning är att de flesta kör för hårt direkt. Hon sa, ta det lite lugnare, tänd några ljus och ge kroppen tid att komma igång. Eller något liknande.

Klockan är 6 på morgonen och jag har kört den här yogavideon. Kanske fuskade lite här och där, men överlag en bra kort yogaklass.

Nu ska jag fixa frukost och duscha, sedan iväg till studion.

med Sonia Rykiel ner över ögonen och Piece upp över näsan

2010-11-26T22:16:00.002+01:00

Stockholm Fashion week fylld av pressvisningar pågår i veckan. Lanvin kom ut i butik i tisdags och min favorit är den röda tyllklänningen, men beige upptill är inte min färg. Lanvinpumpsen och brillorna är superfina.

Fotomässan öppnade i dag och jag var där med en vän. Kollade in Broncolors Senso, ett minikompaktaggregat, perfekt på location. Bäst var svenska modefotografen Sandra Freijs utställning. Strålande.

Annars är den stora skillnaden att den svenska fotomässan riktar sig primärt till hobbyfotografer, med allt från försäljning till föreläsningar. Den australiska fotomässan är för all del enormt mycket större, men riktar sig bredare. Det finns mycket för fotointresserade i allmänhet, men det finns också professionella workshops och utrustning att pillra på. Där är mässan öppen en dag endast för professionella, medan helgen är öppen för allmänheten. Fotomässan pågår under helgen. Jag köpte billiga minneskort så det är jag väldigt nöjd med.

Har en modeplåtning i morgon så någon utgång blir det inte ikväll. Var det tidigare i veckan, en afterwork som blev till midnatt. Träffade en tjej som bodde i Melbourne 2006 när jag flyttade dit, sedan var jag Stockholm några månader, det var hon också, sedan flyttade vi båda tillbaka till Melbourne… och några år senare tillbaks till Sverige. Blinddate, sort of, vi har inte träffasts tidigare, bara haft sporadisk kontakt över Facebook. Hon tog med sin australiske man och son till Stockholm.

Det är minus 12 grader och fullt med snö. Jag fryser i min yllekappa, halkar omkring i mina läckande stövlar men har köpt en ny jättehalsduk och den värmer lite. Svårt att vänja sig vid den svenska vintern och ännu svårare att hålla sig hyfsat fashionable när det är så kallt.

Försökte förklara konceptet med inneskor för en av mina australiska vänner och möttes av hysteriskt fnitter, unheard of, följt av att hon berättade att hon satt och chattade på altanen, med havsutsikt, mat på grillen.

Suck it up

2010-11-20T08:38:00.000+01:00

Var på massage igår. Inte avslappnande klassisk massage, men muskulering, triggerpunkter och sträckning av spända muskler. Det var en manlig söt massör och ingen mesmassage här inte och nog för det kändes, men samtidigt så otroligt skönt i kroppen. Precis vad jag behövde.

Fast i dag, lätt mörbultad.
På ett bra sätt.

Sökes

2010-11-16T22:26:00.000+01:00

Jultomte.

Fars dag

2010-11-16T07:06:00.000+01:00

Det var fars dag igår.
Doktoranden gjorde ett fint inlägg om relationen mellan far och son.
Här.

Hmpf

2010-11-15T19:13:00.002+01:00

Gick inom en affär på väg hem och ställde mig i kassan. Butikspersonalen frågade om jag vill stödja deras insamling, miljö någonting.

”Nej, tack”, sa jag.
”Så du vill inte stödja miljön”, sa hon och spände ögonen i mig samtidigt som hon fnös. Fnös!

Hade det inte varit för hon redan tagit pengarna hade jag gått ut.
Mycket märkligt.

Dagens leende

2010-11-15T10:54:00.000+01:00

Okej, det här är lite galet. Av tre inlämnade foton har jag vunnit tre brons i International Aperture Awards 2010. Två av dem var båda ett poäng under silver.

Alla bilderna ligger samlade här.

Date eller inte date

2010-11-15T10:08:00.000+01:00

Det här kan vara bland det roligaste jag läst om svensk dating. Skrivet av en amerikan som bott i Sverige i sex år och jag tror hon ser det med ovanligt klara ögon.

En pojke ringde just, lite oväntat, vi har bara träffats någon gång bland vänner. Den gången bjöd han ut mig, tror jag, sådär på ett typiskt icke-date sätt. Inte fika men drinkar. (Date.) Men lade till att andra kunde följa med. (Icke-date.)

Jag sa nej, inte så mycket för att jag inte ville, men det var dåligt timing och… jag vet inte. Efteråt ångrade jag mig lite och en vän hade sin uppfattning klar. ”Du säger nej av gammal vana, i ren automatik”. ”Nej”, sa jag lite trumpet. Hon kan ha rätt förstås; jag gjorde exakt samma sak veckan efter när en annan man frågade. Fast honom kände jag just inte alls, så allt annat hade varit underligt.

Hur som helst, han ringde alltså upp, presenterade sig och sedan. Ingenting. Så jag fick ta över, pratade om senaste vi träffats. Ungefär som när man träffar gamla klasskompisar och småpratar en stund om gamla minnen, för att sedan inte ha något mer att prata om.

Nu vet jag inte om vi inte hade något mer att prata om; det hade vi nog haft OM han sagt något, men han gjorde knappt det. Efter en stund började det bli lite för många ansträngda pauser och jag frågade mer direkt om det var något speciellt han ville.

Han började ett resonemang om att svenskor var så vackra. Inte att jag var vacker (date). Svenskor var vackra (inte date). Till saken hör att han är toksnygg, men någon ordning får det vara. Vill han ses, date eller inte date, så får han allt fråga. Jag tänker inte hjälpa till hur snygg han än är.

Jag hade sagt ja den här gången. Istället började jag avsluta samtalet och då kom genast ytterligare ett svävande om att ses längre fram (inte date). Att det hade varit roligt (date?).

Herregud.

Mannen jag datade i Melbourne och jag träffades i en bar, en helt öde bar eftersom det var tidigt på kvällen. Han tittade upp ur sina papper och vi började prata. Jag visste inte då att han förberedde sig för den nya show han skulle göra. När hans show var avslutad satt jag längst in i hörnan omringad av vänner. När han fick syn på mig gick han genast in och ställde sig i mitten för att kunna prata med mig, sa att det var trevligt att träffa mig. Att han gärna gjorde det igen (date).

Han hade alla mina vänners ögon riktade mot sig, om jag hade sagt nej hade det blivit ganska jobbigt. Men jag gjorde ju inte det.
Mod.

Pojken som ringde sa att han skulle höra av sig längre fram. Vi får se.

Titti

2010-11-14T20:35:00.000+01:00

Från fredagens modeplåtning. Mer bilder här.

Fredag kväll

2010-11-13T22:01:00.004+01:00

Fick ett mail där jag ombads lämna ett headshot på mig. Um, jag tror inte jag har tagit något självporträtt sedan Melbourne.

Tänkte att jag kunde passa på att göra det efter plåtningen igårkväll. Dessutom var det bara jag i studion då och självporträtt tas bäst själv, utan att någon ser. När mitt stylingteam hade gått fixade jag till min make, satte kameran på timer och började ta självporträtten.

Då hörde jag en nyckel i dörren och in kom Lukas, tillbaka från en reklaminspelning ”Jobbar du en fredagskväll” sa jag, men egentligen inte förvånad. ”Du då”, var hans snabba svar.

Som tagen med fingrarna i syltburken, uppklädd i min älskade NY-top förklarade jag hur det låg till. ”Jag kan ta dem”, sa han, ryckte på axlarna. ”Ska bara ha en öl först” och satte kurs mot köket. ”Jag också”, var mitt blixtsnabba svar.

Så vi drack öl och jag stod lutad mot fönstret i studion när han tog upp min kamera och klickade av första bilden. Den var fortfarande inställd på timer och började tickade ner sekund för sekund. Jag gjorde ingen ansats att flytta mig.

”Du hinner”.
”Nej”.
”Jo, kom igen”.

Jag hann. Enjoy, för det är inte varje gång ni ser med mig leende på bild; det är inte ofta ni ser mig med öl i handen.

Vit

2010-11-13T19:03:00.002+01:00

Jag fick ett startpaket Bare Minerals i present för en tid sedan. Jag läste inte så noga på burkarna, men tog den ljusaste färgen som bäst matchade huden och använde den som foundation i några veckor.

En av stylisterna började prata om att hon köpt samma och att hon speciellt gillade highlightern. ”Där var ingen highligher i min” sa jag men kollade när jag kom hem.

Jorå. Den burk som jag använt som foundation var i själva verket highlightern. #whitest chick in town.

Same same different

2010-11-11T12:17:00.000+01:00

Inget som att vakna upp till ett love. Australierna säger det så mycket lättare än vad vi gör, utan någon underton bara med extra värme.

Från en vän som också var med i LA och vi fann varandra direkt. Kanske för vi talade med samma accent, förmodligen för vi var ganska lika i utbildning och arbete, för att han är supersnäll nästan lite som en äldre bror, som ser till att man kommer hem ordentligt och inte klagar när han fick vänta en halvtimme i lobbyn på att jag skulle hinna klä om innan vernissaget.

Vi åkte i samma bil till Watt’s Towers, som tydligen låg i ett slumområde. Vi körde fel såklart och dörrarna låstes automatiskt på den amerikanska bilen när vi cirkulerade runt i området bland soppkök, stora soffor parkerade på gräsmattan, utslagna hopsjunkna människor på trottoarerna, gängbildningen, blickar av frustration, ilska. Ingen av oss tog upp kamerorna även om det fanns bilder som stannade kvar.

Jag medger att jag var något lättad när vi lämnade området bakom oss en halvtimme senare. Hoppade in i bilen och fortsatte genom gettot och även om kvarteren blev något bättre var det långt ifrån någon normalitet. Vi körde förbi en utmärglad man med en kundvagn intill lastad med hans ägodelar. I handen höll han en stor skylt där det stod biltvätt. Vi tänkte samma men australiern fann orden snabbare om att lämna in bilen där och kanske inte få tillbaka den.

Vi blev därför hyfsat förvånade när vår amerikanske chaufför saktade in och stannade på en bakgata. ”Vi ska äta här tillsammans med de andra” och jag och australiern tittade på varandra och kunna inte hålla tillbaka ett (nervöst) skratt. Klev ur och passerade ett antal soffor längs med trottoaren, hundar som skällde bakom plank, gick förbi försäljare med varorna fästa på kroppen, förvirrade utslagna människor.

Klev in på en hamburgerrestaurang och matosen låg tjock, fanns inte direkt något vegetariskt och jag beställde in pommes frites och blev smått ställd när jag fick tillbaka en enorm tallrik i ett berg av pommes frites. Ställde tallriken på mitten av bordet istället och fick en asprin av australiern istället mot jetlagen som dunkande gjorde sig påmind. Utanför stod en man och sålde solglasögon, människor som speglade sig mot fönstret där vi satt.

Fina

2010-11-11T00:34:00.001+01:00

Bilden som jag fick pris för var tagen i Los Angeles och jag var bara där i några intensiva dagar. Speciellt att träffa människor som jag haft kontakt med över nätet i några år, men med få undantag aldrig träffat i verkligheten. Att träffa människor för första gången samtidigt som man redan känner varandra i någon mån.

Första kvällen i Hollywood hämtade Caleb och Sara upp mig på mitt hotell. Jag bodde på ett nyöppnat hotell och allt var skinande blankt med röda mattor som ledde ner till bilen. Vi körde genom den kolsvarta kvällen, stannade till och köpte vin och fortsatte ut mot kusten där vi mötte upp med de andra som alla hade valt att bo vid stranden. Ett 20-tal fotografer som sågs; ett 20-tal kameror som blixtrade konstant.

Märkliga samtal, roliga samtal. Någon som lyckades få ner korken i flaskan istället för ur den (?), en soffa som vek sig av tyngden i gruppbilden, en akutsköterska som berättade historier som fortfarande får mig att rysa, andra som fick mig att skratta. Vi körde tillbaka i natten i intensiva samtal.

Kvällen därpå ville de flesta fotograferna (en del hyfsat bakis) tillbaka till sitt hotell. Och festa. Det tog två timmar att köra fram och tillbaka och eftersom vi redan var på en bar i närheten av Hollywood stannade jag och Caleb kvar med några av hans vänner. Sedan droppade det in allt fler av hans vänner och jag har aldrig känt mig så genuint välkommen och det blev en av de bästa kvällarna någonsin med långa samtal med kreativa intressanta människor.

Varje år packar de en lastbil och åker ut i öknen ett par veckor på Burning Man. De ville att jag skulle följa med och när man ser bilderna så ser det ganska fantastiskt ut. Här är Calebs bilder från årets Burning Man.

Brons

2010-11-10T22:55:00.001+01:00

Brons är inte lika kul som silver, speciellt när det skiljer ett poäng från silvret.
Men, ändå.
Brons!

Nära

2010-11-09T16:00:00.002+01:00

Det är redan mörkt ute, snön faller och ligger kvar vit mot marken. Sitter i studion och har just avslutat redigeringen på några gamla bilder som jag tog med Liam. Bra saker händer bra människor.

Pumpkin

2010-11-07T18:00:00.001+01:00

Om jag fick välja en sak som jag saknar från det australiska köket så skulle det nog vara pumpa. Rucolasallad, pumpa, tärnad fetaost och solrosfrön. Yum. Het pumparisotto med ris. Yum. Pumpasoppa med persilja. Yum. Eller som igår pastagratäng med pumpa, lök och grönsaker. Yum.

I Sverige har jag i princip bara lyckats få tag i pumpa på vid Halloween och jag har känslan av att många köper pumporna mest som prydnad. Men de är verkligen alldeles ljuvliga att äta också, lite småsöta, en blandning mellan potatis och morot.

Jag passar på. Äter pumpa till det mesta just nu. Här är fortfarande massa mat över som jag lagat när jag hade besök; så mycket roligare att laga mat till andra. Jag och min systerdotter bakade lussekatter och drack julmust till.

Jag bokade julflyget i dag, svårt att tänka att det bara är lite drygt en månad bort. Det finns något rofyllt i mörkret, ödsligheten längs iskalla gator, levande stearinljus inne och varma filtar.

Paul

2010-11-03T19:38:00.001+01:00

Bilderna på franske modellen Paul, som vi tog igårkväll, ligger uppe på fotobloggen.

Finbesök

2010-11-03T11:55:00.000+01:00

Och jag får besök ändå.
Woho!

Min systerdotter mår mycket bättre och de kommer om ett par timmar. Allt är klart utom jag som fortfarande lullar omkring i nattlinne. Spanx. Men jag har redan redigerat gårdagens plåtning. Kommer soonish.

Kära Pressbyrån

2010-10-27T21:15:00.002+02:00

Kan ni vänligen förvara bananer och frukt bakom plast, på samma sätt som ni förvarar era bullar? Då hade jag och alla andra kärnfruktsallergiker sluppit få astmaanfall när vi går in i butikerna och köper månadskort.

Med vänlig hälsning,
Annevi Petersson

PS. Och billiga kampanjpriser på kaffe + banan är inte heller någon lysande idé.

no play

2010-10-26T22:05:00.000+02:00

Lämnade studion sent ikväll och det gick några män i trappan på våningen under. Det ligger ett modedesignföretag i huset och det är inte ovanligt med supervälklädda människor. Så var männen och en av dem sökte ögonkontakt, fortsatte följa mina steg varje gång han vände och tittade uppåt.

När jag kom ner på bottenvåningen stod han nonchalant i dörren och väntade ensam på mig. Lång, mörk, och med italiensk brytning öppnade han dörren på vid gavel och frågade om jag ville göra dem sällskap.

Han fick ett leende men det är all work and no play.

work work work

2010-10-26T09:11:00.000+02:00

Min syster är ordförande i svenska babysimförbundet och ska nu på morgonen bli filmad i en intervju om kvinnliga företagare. Det roliga är att de vill filma henne dels i vattnet under en lektion, dels i en efterföljande intervju – i baddräkt.

Vi pratade en del om företagande igår, vad som är skillnaden att arbeta för sig själv eller någon annan. Friheten att disponera sin tid är oslagbart. I teorin. I praktiken arbetar man konstant, har aldrig mött en egenföretagare som inte gör det.

När jag läste på RMIT hade vi en övning en gång när min föreläsare bad andra i klassen beskriva mig. Obnoxious workoholic är det jag minns. Det kommer någonstans ifrån. Min pappa har alltid varit egenföretagare, flera anställda, men han arbetar också konstant, liksom resten av min familj. Pratade med pappa förra veckan och han frågade hur det gick. "Sådär, men jag jobbar allt vad jag kan med det". "Det vet jag, man måste vila också".

Men det är så det är nu.
Jag har bokat en resa till Australien i april nästa år. Jobb, men det ska bli så roligt att träffa mina vänner i Melbourne.

Snööö

2010-10-22T13:55:00.000+02:00

Såg att det snöat i mitt twitterflöde innan jag hade dragit för gardinerna. Mycket riktigt. Vitt.

Fortsatte läsa min mail och såg ett meddelande från min nyaste australiska vän i Stockholm. Hon var smått lyrisk över att snön; första gången för henne. Även om Melbourne ofta blir kallt om vintern, vintertid är det ofta bara några plusgrader på natten, men det är fortfarande 15 grader på dagen. Snö har jag aldrig sett i Australien, hagel på sin höjd.

Men nu snöade det och när jag läste hur fint hon tyckte det var kunde jag inte låta bli att le. Samtidigt som det ställer vissa praktiska saker på sin spets. Har inga vinterstövlar. Fixade en snygg vinterkappa i veckan men den knäpps lågt i 80-tals stil och lämnar bröstet bart. Måste fixa en stor halsduk som värmer. Och lite varma koftor så blir det nog bra. När jag hinner.

True love is a big deal

2010-10-19T22:42:00.000+02:00

Ibland fascineras jag av hur mina bilder vandrar. En gång kontaktade en utländsk nättidning mig och frågade om de kunde använda en av mina produktbilder i ett reportage om rysk smuggelsprit. Helt ologiskt och det fick dem just inte alls.

En annan gång bad en amerikansk resesite att få använda mina interiörbilder från ett hotell i LA, utan betalning men med exklusiva rättigheter. As if.

Och ibland helt oväntat, ett sänglinneföretag som ville använda en modebild på förpackningen. Medan jag fotograferar allt mer mode, mindre porträtt än tidigare, är det nog mina bröllopsbilder som vandrar mest. Senast en fransk publicering.

Liten värld

2010-10-19T21:50:00.000+02:00

En modell från Melbourne hörde av sig till mig; hon följde med kärleken till Stockholm och bor här nu. Efter ett par mail kom vi fram till att vi bodde på samma gata i Melbourne och att vi bor ett par kvarter från varandra här i Stockholm.

Hon hade modellat en del på RMIT, det universitet där jag gjorde min fotoutbildning. Det blir ju onekligen så att när man flyttar måste man börja om igen, hitta vardagsrutinerna och nya bra människor att arbeta med. Hon gör detsamma och jag tror vi båda blev lika glada att hitta någon som är på samma plats, var på samma plats.

Klart vi ska plåta ihop, ska bara fundera ut vad.

Ulrika Sandström Studio S/S 2011

2010-10-18T17:27:00.000+02:00

Den senaste veckan har jag fotograferat och arbetat med Ulrika Sandströms vår,- och sommarkollektion.

Ni hittar hennes butik på Norrbackagatan 36 vid St Eriksplan (intill Carin Wester). Hela kollektionen finns här.

Jag vet

2010-10-18T17:05:00.002+02:00

Min mamma ringde just och frågade om jag möjligen hade sett hennes svarta långkofta.
"Ja!".
"Åh, så bra, jag tänkte ha den i kväll på middagen och jag har letat överallt. Var är den?".
"Jag har den på mig just nu".
"Va?"

Jo, det var så att jag inte hade så mycket packning sist jag hälsade på, så jag norpade en varm kofta i um hennes garderob. Den är helt perfekt under min korta jacka som slutar strax under armbågen. Oups?

Damen

2010-10-18T16:52:00.000+02:00

Det ligger en lite kiosk intill studion och ibland sticker jag ner och handlar något litet. Det är en medelålders utländsk man som äger butiken och varje gång jag betalar säger han på bruten svenska "varsågod damen".

Så sött och artigt, samtidigt som det genast får mig att känna mig 10 år äldre än jag är. Den enda som kallat mig damen innan är min sexårige systerson.

Min syster, min systerson och jag satt i bilen och vi hade köpt dricka och jag skulle sätta i sugrör, varpå han otåligt sa "ge hit den tjejen". Och min syster genast tillrättavisade honom med ett "vad sa du?". Han korrigerade och sa "ge hit den damen". Kanske inte riktigt vad min syster avsåg.

Tungt

2010-10-16T07:34:00.002+02:00

Lukas, som arbetar för Carl-Johan, har sitt skrivbord intill mig är en såndär supersnäll och tålmodig människa som hjälpt mig med allt från att få ihop krånglande softboxar till crash course hur man lyckas göra kaffe i studions glansiga kaffemaskin.

Ung och hipp är han och igårkväll satt han kvar med bilder från dagens plåtning; jag riggade studion till dagens modeplåtningar. Flyttade ringblixten och vi pratade om hur tungt det blir om den inte står på stativ. Han frågade vilken kamera jag använde.

”5D mark II”, sa jag.
”Tung”, sa han.
”Va? Nej” (och tänkte på våra gamla mellanformatskameror på RMIT som fick mina armar att skaka efter en halvtimmesplåtning”.
”Men tung, alltså, som i grym. Kom igen Annevi”.
”Aha”
”Men har du inte hört det?”, sa han.

Um. För att jag har bott utomlands några år?
Apparently I’m not one of the cool kids anymore.

Tungt.

Swimming

2010-10-15T20:28:00.000+02:00

Om ni missade Slideluck Potshow-visningen tidigare i år så kommer det en liten slideshow här.

Dear Euphorias röst; mina ögon.

Vårens,-

2010-10-14T22:37:00.000+02:00

och sommarkollektionernas bästa tips efter att ha strosat runt i showroom igår galgarna och hyllorna och småsuckat lite förälskat på sina ställen.

Kilklacken stannar. Liksom klumpiga sulor.
Mycket färg, blått, rosa, grönt, gult. Också i skoherrkollektionerna.

Kläder är mycket svårare att ge något generellt sådär. Bara att det jag själv gillar mest är de kantiga eller stora formerna i axelvaddar, i ringlande grafiska halsdukar eller linjer i kläderna.

Min personliga favorit är de blommiga pumpsen. Jag surar fortfarande lite för att snyggaste skon var slut i min storlek när jag var i Köpenhamn. Men. Det kommer nya blomstrande chanser efter vintern.

Lejonmingel och leopardjacka

2010-10-14T22:27:00.001+02:00

Vinnarbidragen från Cannes Lions var i stan och jag gick tillsammans med gamla copykursare från Berghs. De har klättrat upp i byråvärlden under de år som jag var i Australien och gjort ännu en utbildning.

Första känslan var att vara tillbaka på ruta ett. Om jag hade stannat kvar på byrå, var hade jag varit i dag? Jag har någon slags hatkärlek till reklamvärlden, min egen frustration att jag inte fått ur mig det som jag tror att jag hade kunnat, att jag inte fick chansen (visumstrul och annat), eller tog chansen när den var där. Samtidigt som jag älskar tempot och de snabba växlingarna. Ord och bild. Jag gillar ju det.

Inspirerades av bra lejonkampanjer, inspirerades att göra bättre när man ser sådant man inte känner för. Viljan att göra mer.

”Men ångrar du ditt val att vara fotograf?” frågade någon. Inte så och det är inte så stor skillnad egentligen kan jag tycka. Man arbetar fortfarande i team och nyckeln är som alltid att arbeta med andra som vill, som brinner i sina roller. Då brukar det bli bra.

Det bjöds på öl och choklad. Visst var där reklamare (duh) men mest var det reklamstudenter och någonstans där sköljdes min ruta-ett-känslan bort. Det är inte 2007 med Berghs och byrå. Det är 2010 med stor vit studio och en folio med bilder från Melbourne, LA, NY, Paris och Stockholm.

I korthet

2010-10-13T12:03:00.000+02:00

Dagens deadline: mode. redigerat mer eller mindre oavbrutet de senaste två dygnen.
Dagens headline: Chile.
Dagens udda: min kollega plåtar kändisar och man stöter ihop med tv-profiler i köket
Dagens event: Modemingel på PR-byrå
Dagens kläder: röd kjol, svart topp
Dagens frisyr: ny favorit. Carrie kanske 2000, lockigt stort hår med flätor i luggen
Dagens glömt: mina högklackade boots står kvar i hallen. Blir ballerina hela dagen istället.
Dagens kom ihåg: köpa creptång till plåtning på lördag.
Dagens bra: Äntligen blir det lägenhetsbesiktning och jag hoppas få mitt badrum uppfixat.

Perhaps perhaps perhaps

2010-10-09T23:55:00.000+02:00

Det var första gången jag satte nyckeln i dörren, larmade av och var ensam i studion. Alla 140 kvm av parkett och vita väggar. Studion hade jag riggat dagen innan så jag testade mest av ljusen, plockade upp kameror och ordnade i köket.

Det var så tyst, nästan ödsligt utan det vanliga ljudet från blixtar som går, mobiler som ringer och datorernas knappande. Tyst. Och någonstans där stannade jag till tittade ut över studion, min studio också, mitt skrivbord, sminklogen, klädställningarna och plötsligt var det så verkligt. Det var hit jag ville komma. Självklart är det mycket kvar och jobben kanske inte regnar över mig, men jag har att göra.

Jag har en tendens att gå igenom livet och tycka att allt går för långsamt. Tänkte på ett samtal igårkväll med en vän som köpte min gamla 400D. Det var min första systemkamera, inköpt för 3,5 år sedan. Egentligen kanske det inte är så långsamt, egentligen har det kanske gått ganska fort.

Gick bort till stereon, skruvade upp ljudet till Doris och sjöng högt i tystnaden, överdrivet, för mycket. Sedan ringde mobilen och modedockan anlände. Vi har plåtat vår-, och sommarkollektionen.

Och så levde de lyckliga i

2010-10-09T21:22:00.003+02:00

Om det kom en bröllopsinbjudan från en vän som en gång var nära närmre närmst, som man delat ändlösa samtal med. Som man försökt hålla på benen efter ett fruktansvärt uppbrott när hennes värld bröt ihop och tog tid att bygga upp. Hon har alltid stöttat mig.

Jag trodde alltid att mannen som kom efter hennes stora kärlek var något tillfälligt. De var så olika och jag fick alltid känslan av att hon höll igen, att det var bra, tillräckligt bra. Aldrig bäst. Sedan fick han en tjänst på annan ort och hon valde att bryta upp och följa med honom.

Vi tappade den där närmsta förtroliga vänskapen, inte som i att den inte fanns kvar, bara att det var svårare att ses, svårare att hålla kontakten.

När vi hörts har jag aldrig kunnat skaka av den där känslan av att hon valt något som känns okej. Inte wow. Det är kanske helt okej, men så kom den där bröllopsinbjudan.

Det finns inget wow. Det finns inte ens ett leende. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag läste hennes handskrivna följebrev till mig. Nästan som en förklaring, som att hon anade frågan. Det var inte ens dolt mellan raderna, tvivlet, ångesten, resonerandet, det var. Jag vet inte vad det var, men någon stormande kärlek var det knappast. Hon vet det också.

Men vad ska jag säga. Att hon ska lämna honom? Att det ordnar sig, att det är bröllopsnerver? Någonstans tror jag inte att jag behöver säga så mycket alls, men jag har en känsla av att hon behöver få prata.

En dag i bitar

2010-10-04T21:04:00.000+02:00

Såg på andra säsongen av sex & the city och hade nästan glömt att Carrie alltid hade lockigt hår då. Lockigt med flätor i luggen. Precis de flätor som är så mycket i vinter.

Kan hon kan jag, tänkte jag och lät håret vara just så lockigt, som det är om jag inte plattar.

Väntade på hissen, ytterligare ett par personer kom, en av dem snygg så snygg. När hissen kom öppnade han dörren och lät mig gå först med ett leende. Älska. Jag tar det som ett tecken på att den flätade luggen, det lockiga håret var lyckat. Så måste det ju vara.

Bokade en ansiktsbehandling till i morgon. Lyx, men skönt så skönt. Behöver fixa en ny vinterkappa också, min enda är en rest från 2007. Kanske inte helt rätt längre.

Handskar har jag redan köpt i mjukaste skinn, 1,5 cm för långa i fingrarna. Finns inte precis något val; jag är inte petite men mina fingrar är uppenbarligen det. Jag älskade det hos den senaste mannen jag datade i Australien, hans långa fingrar, smala händer. Inte för att jag sa något, det är ju knappast något man säger. Men han hade det. Vackra händer.

Någon som kör sin eget lilla moderace är The Man Repeller. Hysteriskt roligt på sina ställen och med distanserad bitsk ton.

Vägen tillbaka

2010-10-03T13:21:00.003+02:00

fortsättning

Jag vet inte riktigt hur, men jag missade inslaget om det unga polska nazistparet som upptäckte att de var allt de tidigare hade hatat. Judar. CNN berättar om deras osannolika historia och deras väg tillbaka in i samhället.

"I came here to the rabbi and said, "listen, they are telling me I'm a Jew [...] Who is this Jew and what is it? Help me because I am going to lose my mind otherwise.'"

Vänner

2010-10-03T08:36:00.000+02:00

Vi träffades på en fest. Han kom fram, presenterade sig, artig, vänlig, rolig på ett lite torrt intellektuellt sätt. En aning dryg, sådär på ett lätt överklassvis, välklädd, kanske med avsaknad av någon detalj som gör skillnaden mellan korrekt och cool, but that’s ok. We can fix that.

Ögonen bruna närvarande intresserade ändå inte påträngande. Han kunde föra sig, en man som man kan ta med i vilken miljö som helst och han skulle smälta in (utom Cherry en lördagskväll nere i AC/DC Lane i Melbourne, but that's OK).

En man som lade armen korrekt vänskapligt i midjan. Inte för lågt på höften, inte en aning för högt upp på låret. Korrekt. (I motsats till mannen jag datade som gjorde precis tvärtom, knappt märkbart ändå ett stilla markerande att jag var med honom när någon annan kom fram. Egentligen tyckte jag det var lite sött.)

En man som inte dricker för mycket under middagen. Som tackar för maten, på rätt ställe. Som dessutom ser bra ut på ett aningen blygt sätt. Som jag har gemensamma vänner med, även om vi kanske inte är helt lika. Det kanske är bra.

En man som jag hade fallit pladask för om jag hade träffat honom för fem år sedan. Men nu?

Frustrerad försökte jag förklara för en av mina bästa vänner att han var perfekt. Bara att well, jag känner det inte, inte tillräckligt.

Han är bra.
Han är bara inte han som var.

Var.

”Jag kan ändra mig; jag tycker om honom. Det här ska bli bra, tillräckligt bra.”, sa jag beslutsamt.
”Tror jag inte, då hade du inte sagt det här till mig, då hade du varit hos honom”.
”Nej”.
”Jo”.

Grön?

2010-10-02T10:43:00.001+02:00

Vi har en whiteboardtavla i studion med ett bokningsschema över studiotiderna. Carl-Johan har svart färg, Mathias blå, ev. uthyrning skrivs in med röd penna.

Kvar låg en grön penna som var ledig.

Grön?
That’s not me.

Hade en ljusblå och en rosa kvar från mina undervisningsdagar, men bläcket var slut. Nu åker vi in till stan och köper en rosa. Någon ordning får det vara.

Sedan ska här plåtas.

2010-10-01T16:04:00.000+02:00

Lite från New York.

Fredagkväll.
Just saying.

Charming

2010-10-01T14:23:00.002+02:00

Jag har möblerat om, flyttat mitt skrivbord från hallen till vardagsrummet. Skrivbordet vid fönstret, bokhyllorna bakom. Inte mitt val, vet inte ens om jag gillar det, praktiskt på sin höjd.

Det handlade egentligen om uppkopplingen. Min lägenhet, mitt i centrala Stockholm, ligger mer eller mindre i radioskugga. Alla samtal bryts. 3Gn lägger av. Jag tröttnade och ringde uppgivet till min teleoperatör.

-Gäller det när du ringer inomhus eller utomhus?, svarade operatören
-Inne, i lägenheten. (duh)
-Tyvärr gäller vår garanti endast utomhus.
-Jaha, men jag skulle tänka mig att merparten av era kunder bor inomhus, vad kan ni göra för oss?
-Är mottagningen bättre vid fönstret?
-Ja, på ena sidan lägenheten.
-Då föreslår jag att du flyttar din dator dit.

Mest stör det mig att tavlorna inte längre sitter rätt, men jag vågar mig inte riktigt på att borra, sätta plugg och hänga dem. Men uppkopplingen bryts inte och samtalen verkar funka. Får vara såhär då. Skrivbordet framför fönstret. Mitt i rummet.

Materially Embodied

2010-09-26T16:29:00.000+02:00

Träffades på centralstationen i Köpenhamn, hade inte setts på elva år, men det fanns inte så mycket att ta fel på. Den korta svarta pagen hade blivit axellångt, men ansiktet och skrattgroparna var desamma.

Vi gick genom slitna Västerport förbi prostituerade och sexbutiker tills secondhandaffärerna och caféerna blev fler och människorna allt trendigare. Klev in på ett gammalt apotek, den långa disken fanns kvar, men fungerade nu som en bardisk. Tänkte på min morfar som drev läkemedelsföretag och fina erbjudande från USA. Han valde att stanna kvar i Sverige. Valen vi gör.

Drack upp den färskpressade apelsinjuicen och följde med Hilda på lite galleryhopping. Första gången sedan jag lämnade Melbourne och det stack till av saknad från alla söndagsbruncher med Grace som alltid efterföljdes av en gallerirunda. Det var roligt att göra det igen och inspireras oundvikligen av det man ser, inte bara konsten, men människorna, miljöerna, ljuden.

Gick uppför trapporna på Fifth Floor, det galleri där Hilda just nu ställer ut och även om jag missade vernissagen är jag glad att jag fick se utställningen. Ljus, kvinnlig, stark.

Se den om ni är i Köpenhamn, mer info och bilder här.

Som vanligt

2010-09-25T16:03:00.001+02:00

På tåget. Mot Stockholm. 1 timme försenade. Som vanligt.

Framför mig, på andra sidan bordet. En kvinna, en Macbook, Iphone uppkopplad intill, headset på. Hon i en svart skinnjacka, min är röd, en rest från 80-talet som jag älskar så mycket. Hon har en grå stickad halsduk, min är zebrafärgad i svart och vitt inköpt i Paris för ett par månader sedan. Nyplockade ögonbryn bakom stora mörka solglasögon.

Uppkopplingen kommer och går. Hon suckar. Jag suckar. Försöker ladda upp bilder. Försöker ladda upp denna text. Ser inte hennes skärm men kan inte låta bli att ägna det ett ögonblick.

Egentligen vill jag fortsätta läsa Gavaldas senaste roman trots att jag har svårt att sympatisera, svårt att känna igen mig i någon, något, hon hoppar ovanligt mycket, mer fragmenterat och ändå inte. Kanske är det ämnet som inte når mig lika direkt som tidigare ändå vill jag bara bläddra vidare.

Tvingar mig att redigera vidare, stannade ett par dagar hos mina föräldrar men det var så mycket annat. De ska ha festmiddag ikväll och well, jag åkte på att dammsuga i tre timmar, strök vita dukar och synade glas och satte noggrant ut fyra per kuvert. Igår.

Åt frukosten på stående fot i morse medan jag gjorde en sats chokladkakor, en sats kanelsnittar, gjorde vid en äppelkaka och satte plast över. Vispade till vaniljsås och silade den dubbelt, hämtade fisk på rökeriet, slog upp ärtor och skulle skala potatis. Stopp. Fd chefen på OLW var bland gästerna, åkte ut till en gård och köpte klass ett-potatis, tillbaka i köket, ställde grytan med potatis på spisen. Torkade av den sista disken, dammsög av köket igen.

På tåget. Mot Stockholm. 1 timme försenade. Men det gör inget; jag har Gavalda.

Oups

2010-09-21T19:47:00.003+02:00

I Linköping hoppade mannen av som satt intill mig. Jag fortsatte att läsa när jag hörde konduktören ropa utifrån plattformen att någon glömt sitt bagage.

Jag tittade upp och in stormade mannen som suttit intill mig. Han plockade ner en resväska från hatthyllan ovanför, rusade ut på plattformen vinkades till tåget han uppenbarligen skulle byta till.

Det körde utan honom. Men bagaget fick han i alla fall med sig. Till slut.

Verkligen

2010-09-21T12:41:00.000+02:00

Mina vänner firade tioårsjubileum. De hade bokat en svit på ett hotell, de hade en restaurangreservation, de hade biljetter till en föreställning och de var självklar uppklädda till tänderna.

De startade med en drink, vidare på middag som flöt på smidigt, satte sig i baren och fortsatte skåla när en vakt kom fram. ”Vi kommer att eskortera ut er flickvän, som är alltför onykter”.

Huh? Sa de. I nästa ögonblick var de omringade av sex vakter som följde dem ut och där stod de på en trottoarkant tidig natt, i finaste kläder men utan svit och taxi hem.

”Jag var verkligen inte så berusad!” sa hon frustrerat. Saken är den att hon är något fumlig till vardags, tappar konstant saker, går in annat, glömmer bort saker lite här och där, snubblar ibland eller snarast ofta. En klassisk dagdrömmare.

Något drömjubileum blev det inte. Men de hade ganska roligt ändå.

Jag har flyttat

2010-09-20T16:08:00.001+02:00

in.
Och varje morgon kommer jag att ha den här vackra studion att gå till.

Sthlm

2010-09-16T22:55:00.002+02:00

Just när jag kommit tillbaka till Stockholm och väskorna åter står i hallen kommer det ett samtal om jag vill plåta en visning i Skåne om några dagar. Hårstyling och catwalk.

Det vill jag förstås; mode/beauty är alltid kul, men det blir till flytta runt lite i planeringen. Och packa väskorna igen.

E-moll

2010-09-14T21:12:00.004+02:00

Tittade ner, mot min svarta kjol, svarta strumbyxor, svarta skor, svarta tröja, svarta kavaj, ett vitt pärlhalsband knutet över bröstet, en vit spetsnäsduk från Dior att dölja tårarna med. Den senare var en gåva från mamma när hon var i Paris på arbetsresa; jag fick blindtarmsinflammation under tiden hon var borta. Mormor och morfar var där och det första jag minns på uppvak efter operationen var att morfar satt uppe i taket. Eller han gjorde ju såklart inte det.

I dag satt jag i en bänk i en kyrka med rad efter rad efter rad fylld med sorgklädda människor, flera barndomsvänner. En make som med ensamma steg gick genom kyrkorummet, satte sig ner vid flygeln och spelade med kärleken lysande mellan harmonierna. Så ändlöst vackert.

Tryckt

2010-09-12T18:09:00.000+02:00

”Du är i tidningen”. Huh?, mumlade jag sömnigt i nattlinne och gick ut i köket. Tänkte igenom kommande publiceringar men ingen dagstidning vad jag kunde komma på.

Ett tidningsuppslag och ett aha, en bröllopsbild från i somras. Tryck är alltid lite mer konkret på något sätt.

Lämnade ifrån mig en 14-sidor visumansökan, bara för ett kort arbetsvisum nästa år. Fått bilder på den fantastiska "farm" där ceremonin ska hållas. Förhoppningsvis blir det positivt besked snart.

Med ett brinnande paraply

2010-09-09T21:38:00.000+02:00

Jag kommer aldrig att glömma när jag första gången bodde utomlands, 18 år och läste på universitetet i Frankrike. Det var i början av terminen och vi hade ett dictéeprov. När vi kom in i aulan nästa lektion läste han upp mitt namn ensamt och sa att jag borde skämmas över mitt dåliga resultat.

Jag tror aldrig det hade hänt mig tidigare; jag hade alltid bra betyg, hade haft lätt också när jag började på det franska universitetet men överraskades över tempot i dictéen och hann inte med.

Veckan därpå läste han i en knäpptyst aula upp endast min uppsats om kvinnosynen i Camus Främlingen och avslutade med en lång diskussion om varför min uppsats bäst svarat på frågeställningen.

Jag glömmer aldrig när en av mina lärare uppgivet tog mig till sidan efter lektionens slut i Melbourne och när de andra lämnat rummet bad hon mig nämna fotografer jag beundrade. Hon drog upp deras bilder över hela väggen, satte mina intill. Ställde mig frågan rakt ut, varför mina inte räckte till.

Veckan efter lämnade jag ifrån mig en av min hittills mest prisbelönta bilder och hon kommenterade inte bilden när jag lämnade den. Men när vår kursansvarige kom in i klassrummet avbröt hon lektionen och frågade om han sett min bild. Drog upp den i storbild över en vägg och log.

I dag öppnade jag NGV Magazine, Melbournes främsta konstmuseum, Australiens också för den delen. Det första jag fick syn på var en av hennes bilder på en kvinna gående genom saltöknen med ett brinnande paraply i handen. Så enkel; så stark och nu hänger den på NGV.

Jag är så tacksam att jag hade henne som lärare, att hon alltid ifrågasatte mig och jag vet att jag många gånger var i tårar och tänkte att jag kan inte sträcka mig längre och kanske kunde jag inte det där och då. Men samtidigt är det just det som är det fantastiska, att hon faktiskt dog upp mina bilder mot de bästa, som vore det en självklarhet att vi skulle nå dit. Jag såg det inte då, tänkte mest att ingen vill göra någon annan besviken; inte ens när de drar upp ens bilder intill Avedons.

Min institution har nått stora framgångar det senaste året, med allt från MoranPrizefinalister till vinnare av NGV-tävlingar. Där man inte borde vara med och tävla när man är student och så går studenterna och vinner. Jag tänker att det är just lärarnas inställning det grundar sig i, som om det inte fanns något än att vara just där.

Jag pratade precis med min lärare och hon gav mig pepp för där jag är och på de projekt som ligger framför. Och någonstans betyder det fortfarande så otroligt mycket.

Parlez-moi

2010-09-04T19:09:00.001+02:00

Mitt hår är långt och lockigt och ofta låter jag det vara vilt. När jag sitter och arbetar irriterar det mig ibland när det ramlar ner över ansiktet och antingen knyter jag det bara eller så sträcker jag mig efter en av de långa hårnålar som finns liggande lite överallt i lägenheten.

Hastigt rusade jag ut ur lägenheten och ner till stan och det dröjde nog en kvart innan jag gick förbi en spegel. Och tvärstannade. Håret hängde löst men högst upp på huvudet satt en mycket egensinnigt knorr ihopskruvad. Inte på något udda eller coolt sätt, bara på ett ytterst märkligt vis.

Gick längs med Stadsgårdskajen igår med håret stående rakt ut och hukande i vinden på väg till Fotografiska. Mitt absoluta favoritmuseum i Stockholm, så stilrent, så snyggt. Svart. Vitt. Som ett tidlöst foto.

Såg Van Speers, Anders Petersen, Lennart Nilsson och Leibovitz. Igen. Så vansinnigt bra. Det är sista dagen i morgon på Fotografiska innan de byter utställning så skynda om ni inte varit där.

Det enda som jag sett i sommar som berört mig mer, är Sophie Calle på Louisiana. Flera rum med bara Calle och jag minns inte riktigt om jag skrivit om det innan eller bara tänkt, men i en av salarna fanns bilder som var tagna från sekvenser när människor plockar ut pengar. Först leende samtalandes, sedan allvarligare, tar pengarna och går.

Men det som intresserade mig mest var reportaget de gjort med Sophie i Paris. Hur hon närmade sig människorna på gatan, lutades mot en vägg intill bankomaten frågade hon i en nästan förförisk röst ”Parlez-moi de l’argent”. Nästan alla svarade med ett "va?". Och utan någon som helst utläggning upprepade hon den enkla frasen.

Och de svarade, talade om sin relation till pengar. ”Tillräckligt”, ”aldrig tillräckligt”, till argsinta, till lättsinta kommentarer. Men det som intresserade mig var inte samtalen utan hennes arbetsmetod.

Fransk. Feminin. Rak. Och ändå anonym. En fråga, en röst, ett svar.

And everything is going to the beat

2010-09-03T07:55:00.000+02:00

Ny dag; bra dag. Håret doftar rent och gott, huden med, köpte nya hudrengöringsprodukter och 1,5 liter finschampo. Redo att stanna, sugen på att komma igång att jobba mer.

På väg till ett frukostmöte med en annan fotograf. Han har studio; det har inte jag.

457

2010-08-25T18:15:00.000+02:00

För två timmar sedan

-"oj vad du ser sliten ut"

Men nu, nu!

Jag är så otroligt pigg, eller ok, kanske inte jag, men min hy är det och jag doftar gott så gott efter en lång ansiktsbehandling med ljuvligt doftande dyrprodukter.

Något annat som var helt ljuvligt var bröllopet jag var på i helgen. Ska blogga det senare i veckan, men jag lade upp en bild här.

Letade efter något helt annat när jag snubblade över den här gamla bilden på Spike. Älska. Kommer istället ett mejl från en gammal älskad, rond 457, och jag orkar inte ens svara. Det är väl just det jag inte har gjort av olika anledningar; Ignore them and they will come.

Gammalt, nytt, något blått

2010-08-24T23:19:00.000+02:00

”Med anledning av förra årets framgångar ber vi dig medverka med material till den årliga upplagan med Australiens främsta fotografer och bilder.”

Mejlet har blivit liggande just där i inkorgen, inte oläst, men orört blandat med lätt prestationsångest. Redaktören syftar på att jag förra året blev utnämnd till en av Australiens främsta emerging photographers. Nya, på uppgång. Jag vann inte ens, bara fanns med där bland de bästa.

Med självklarhet ber han mig skicka en handfull av årets vassaste bilder, i en lika lättsam ton som man väljer vitt eller rött till maten. Såklart inte självklart att de kommer med i tryck.

På uppgång. Från att ha varit dagligen i studion de senaste två åren, ryms mina studiobesök sedan jag kom till Sverige på mina fingrar. Det ska bli ändring på det, men med brutal kritik står jag där och tvekar; saknar kick ass-bilder tagna i Sverige de senaste månaderna. Vill såklart lämna nytt, men tvingas kompromissa. Och det stör mig.

Dagens fundering

2010-08-15T09:49:00.000+02:00

Var hittar man bra vegetarisk brunch i Stockholm? (behöver inte vara uteslutande vegetarisk, men att det finns mer än tomat och gurka)

Sthlm

2010-08-15T08:24:00.002+02:00

Underbart att vara tillbaka i studion och för att plåta mode dessutom. Lade upp ett par bilder på fotobloggen.

Modeller behöver alltid ansiktsbilder och jag tog de här innan vi började den ordinarie plåtningen. Jag tror nästan jag tycker mest om dem.

Modell är vackra Mirash.

Stockholm nästa

2010-08-12T21:14:00.000+02:00

TGV eller train à Grande Vitesse var förra inläggets namn. Det fortsätter, inte inlägget men hastigheten, tåget. Bokstavligt talat.

Stockholm Fashion Week startar om några dagar och jag har en modeplåtning, som dessutom flyttades fram ett par dagar. Kameraväskan och resväskan är packad, hade inte fått in Pariskläderna i skåpen utan de åkte istället rakt ner i resväskan igen. Liksom mina tre nya hattar. Jag och Suzy provade nog hattar i en timme, minst och det får bli huvudtemat så att säga i nästa plåtning.

Just stort hår/knut/hattar är mesta mest i höst och vinter. Liksom axelvaddarna. Och blommorna smyger sig tillbaka, i stormönstrade klänningar, pumps och igen - hår. Annars kan man köra en vit afro. Satt i skylten i NY för några månader sedan; satt i skylten i Paris.

TGV

2010-08-10T21:17:00.004+02:00

Ett varmt tåg till flygplatsen, med den ljumma luften svepande över nacken, några väskor i gången, fler på hyllorna, engelska vokaler intill, franska nasaler från förorten bredvid, från innerstad genom ruffiga getto hämtade ur en Gurskytavla.

Ipoden med Lomo i handen, hörlurarna i men utan att dölja ljuden runtomkring. En kvinna i svepande lila kjolar, lager på lager, en tandlös leende som fastnade i en grimas, slog ner blicken över min bronsfärgade kjol, rättade till fluffen på kavajslaget.

En bruten röst började sjunga, behövde inte vände mig om för att veta var den kom ifrån. Den fortsatte genom parabolklädda förorter, fortsatte mot flygplatsen tills den tystnade, tittade bak och hon var borta.

Gick igenom detaljerna på en kommande plåtning högt i huvudet, hatt eller hårband, gult eller grönt. Såg inte. Hoppade högt och ryckte undan från den rosa söndernötta portmonnä som kvinnan i den långa lila kjolen höll under hakan på mig. Ett bestämt nej, alldeles för nära, kunde inte låta bli att automatiskt hålla lite hårdare över kamerahandväskan.

Hon satte sig i båset framför. Stirrade kallt på mig. Hostade. Spottade på golvet. Jag fortsatte att titta ut genom fönstret. Hon spottade mer, hostade från djupet av sina lungor, snöt sig i klänningsärmen såg jag genom reflektionen i fönstret, hörde genom iphonen. Sneglade bort när hon fortsatte att spotta på golvet. Som om hon väntat på min blick, sökt den medvetet och blicken hon gav tillbaka var så full av hat. Inte mot mig, mot något större, men just där fick jag i min bronsklänning vara symbolen för något annat.

Hon reste sig hastigt, gick med snabba steg mot mig, försent att kunna rycka undan, hann bara tänka att bara hon inte spottar, men lät blicken oberört titta ut över perrongen. Ett par steg innan vände hon tvärt och gick av tåget, svärandes. Arg, arg på allt, men med mynten skramlade i den slutna handen.

Bara några timmar kvar

2010-08-05T22:05:00.000+02:00

Försöker varva ner men tankarna går på speed, fingrarna likaså över tangenterna. Jag redigerar bröllop och får bröllopsförfrågningar från Australien. Mest tack vare en publicering där det stod att jag var australisk.

Det hela känns lite märkligt. Jag är ju här nu, eller inte riktigt. Jag är på väg till Köpenhamn, till Paris för jag ska träffa finaste fina Suzy. Bara några timmar kvar.

Suzy & jag, nyårsafton 2009

Lite e i vattnet

2010-08-05T10:59:00.000+02:00

Och just här befinner jag mig just.

"Man har tidigare funnit E-colibakterier i vattnet, en bakterie som finns i vår egen tarmflora. Bakterien är inte farlig i sig, men kan föra med sig andra smittämnen. Även en extremt låg halt gör vattnet otjänligt."

Jo, vi vet alla vad e-coli är och det är inte sådant vatten man vill duscha i. Fast det är just vad jag ska göra nu. Ewww.

Om jag ser honom igen tänker jag gifta mig och få världens sötaste barn

2010-08-04T16:18:00.002+02:00

När jag gick på gymnasiet hade nog skolans snyggaste kille skåpet intill mitt. Lång, intensiva blå ögon, brunt hår, han modellade ibland, var smart, kreativ och charmig och sådär vansinnigt snygg att jag höll på att dö varje gång jag hämtade ut böckerna. Kanske tappade dem i golvet någon gång, säkert rodnade jag ibland. Tror inte jag var ensam. Självklart trånade jag efter honom i tre år, självklart låtsades jag helt oberörd. Vi blev vänner.

Vi fortsatte på olika universitet och jag träffade honom några år senare i Stockholm. Har inte träffat honom sedan jag flyttade utomlands.

Klev på tåget med Ellen och Alicia och där stod han, lång, intensiva blå ögon, brunt hår och modellsnygg. Jag tittade; han tittade. Finns bara en med sådan blick och jag sa:

- Daniel?
- Ja?

Men blicken han gav var lika undersökande som eftertänksam. Något osäker fortsatte jag med hans efternamn och möttes av en blick som kan ha fått mig att rodna. Hans efternamn var ett annat.

Famlade fram en förklaring en han fortsatte bara att ordlöst road le. ”Friend of yours?” sa Ellen högt, ovetande om konversationen som fallit på svenska. ”Nära”, svarade han. ”Cutie”, sa hon tyst, men inte tystare än att han vände på huvudet i ett delvis dolt leende.

Sedan skulle deras tåg avgå och jag hoppade av. När jag vinkade av dem från perrongen log han genom fönstret.

Vi gillar

2010-07-17T08:55:00.001+02:00

”Jag är så stolt över dig!”, sa Suzy över en knastrig australisk linje. ”Huh?”, sa jag. ”För kampanjen, den är överallt, din bild”. Tystnad. ”men, Sportsgirl Annevi! Vykort, stora skyltar i butikerna, Bourke Street, ÖVERALLT. Du är så duktig, jag är så stolt så stolt”.

Precis som H&M tar in high end fashion designers som Stella, Lagerfeld i gästkollektioner gör den stora nationella australiska modekedjan Sportsgirl detsamma. I år valde de att bjuda in Alpha 60 som gästdesigner och de lanserade en kollektion för kedjan för ett par månader sedan.

De kontaktade mig och ville använda en av mina bilder som jag tagit på dem till kampanjen. Den skulle bland annat vara med i senaste numret på Sportsgirls modemagazin. Jag fick tidningen när den kom ut, bara det att min bild inte fanns med.

Modebranschen är lika hård som lynnig och jag bläddrade vidare och det är inte helt ovanligt att bilder faller till och från i den slutgiltiga tidningslayouten. Därför blev jag något överraskad att bilden trots allt hade använts som avtalat, bara inte i just den tidningen, men tydligen i det mesta annat. Sweet.

Upp och ner

2010-07-16T23:22:00.001+02:00

Dubbelsidig öroninflammation.
Bihåleinflammation.
Lunginflammation.

Har mått bättre; har mått betydligt sämre. Misstänkte det nedersta, anade det andra, blev helt överraskad av det första. Men det är inte därför det varit tyst.

En gång packade jag flyttkartonger, packade upp dem igen på ett nytt ställe. Packade ner sakerna igen, upp, ner, upp.

Sedan jag flyttade hit kastade jag ut flyttkartongerna och packade resväskan istället. Packade upp, packade resväskan och kameraväskan igen, packade upp, ner, upp, ner, upp.

Det andra är bättre; det är skönt att ha en bestående plats att kalla hem, ändå är det ovant. I och för sig har jag knappt varit hemma i min lägenhet men omställningen är en del av tystnaden.

Jag har tänkt mycket på oskrivna linjer, hur den förändrats och var den är på väg. Jag vet inte än. Vet att vi planerat en roadtrip med start på måndag. Kanske, kan lika gärna sitta i en bil som i en soffa. Får ta vara på ledigheten medan den varar.

Deux

2010-06-17T23:28:00.000+02:00

”Två färger, inte mer än två färger”, sa min mormor när jag stod framför garderoben och skulle välja kläder till någon av de många bjudningarna. Hon var alltid lika oklanderligt klädd i eleganta jackor, veckade kjolar, pumps i färgglada nyanser, hattar med långa fasanfjädrar (som jag inte fick klä ut mig i) och halsband i alla tänkbara färger (som jag fick prova, i alla fall en del). Mina klänningar var nästan alltid rosa, vita kalasbyxor till, eller turkos, en hade discopärlor i linningen.

En blå soffa, ett brunt matsalsbord och ett sängöverkast i vinrött, grönt och blått fanns i den möblerade lägenheten jag hyrde i Melbourne. Jag avskydde sängöverkastet och lade det i en sopsäck längst in i garderoben. Köpte ett vitt istället. En färg mindre.

Vita väggar, vita gardiner, vitt sängöverkast hade mitt sovrum i Stockholm innan jag reste till Australien. Vita väggar, vitt sängöverkast har jag fortfarande.

Svart och vitt är det första jag letar efter när jag ser en bild. Finns det ”true black”, finns det pure white? Saknas något upplevs bilden ofta som blek, intetsägande. En splitterny svart rya/heltäckningsmatta täcker mitt sovrumsgolv, en mjuk zebrafärgad stol står i ena hörnet, binder samman två färger. Svart. Vitt.

Vägen till sångerna

2010-06-13T10:37:00.003+02:00

är en antologi med intervjuer av svenska låtskrivare där de berättar om sitt skapande, inspiration och hur låtarna växer fram.

Bland de intervjuade finns bland annat låtskrivare från Dungen, Timo Räisänen, ElinSigvardsson, Dear Euphoria och Taken By Trees.

Det finns bilder med också och det är där jag halkar in, foton som jag tog av Elina Johansson aka Dear Euphoria finns publicerade i boken.

Vägen till sångerna kommer ut till försäljning i september.

Slideluck Stockholm

2010-06-05T06:41:00.001+02:00

Om ni är i Stockholm och inte har några planer ikväll tycker jag att ni ska ta er till Delight Studios.

De har en Slideluck Screening i storbildsformat där de visar upp stillbildsfoto i videoformat. Flera svenska och internationella fotografer medverkar.

En av mina undervattensserier, Let It Fall, visas med musik av Elina Johansson. Det bjuds på mat, mingel och efterfest. Inträde 100kr. Mer information här.

Välkommen!

PS. Jag kan dessvärre inte vara med. Har en plåtning tidigt imorgon i Skåne. x

Shannon & Os

2010-05-31T17:47:00.001+02:00

Shannon och Os gifte sig i Los Angeles i ett gammalt vinbryggeri, nu ombyggt till en restaurang/nattklubb, medan andra delar av bryggeriet blivit konstnärsateljéer.

Brudgummen är från England, bruden från LA och ingen familj var på bröllopet men de hade ett hundratal vänner på plats att fira dagen med dem. Familjen var med via nätet med skärmen projicerad i storbildsformat, chatten igång.

Båda är båda fotografer och det är alltid lite speciellt att plåta fotografer. De är så medvetna om komposition och ljus och efter fest och vin blev det kanske lite galet när vi vandrade genom de ändlösa industrilokalerna för att ta porträtten. En tvättstuga, en sliten brygga, en gul trappa. Men kärleken lyste genom allt och Shannon flyttar till England i augusti.

Hela bröllopet här.

Coming Down

2010-05-28T19:35:00.002+02:00

Ladda ner första låten på nya Dear Euphoria albumet. Här.
Do it.

Home sweet home

2010-05-28T13:09:00.000+02:00

Hamnade på grekiska landsbygden, vaknade till tuppar som gol om morgnarna, bland vita stränder, blått vatten, olivlundar och lata dagar med fetaost och solmogna söta tomater.

Fanns inte så mycket att göra. Gjorde inget. Och jag behövde det.

Nu desto mer och en mejlkorg som svämmar över efter en vecka utan Internet (har nog aldrig hänt). Först bröllop att redigera, album som ska sättas ihop. Vad gör ni?

"If you have to travel alone, travel in style"

2010-05-17T14:41:00.002+02:00

Älska. Önskar min lägenhet såg ut mer så. Det gör den inte, inte ens i närheten och nästa månad lär jag få ta tag i det när jag kommer hem från Grekland.

Mellan 7 och 8:e avenyn i NYC, mellan 38-40:e gatan ligger garment district (ibland fashion district) med tygbutiker, knappbutiker, fjäderbutiker och jag var smått extatisk när jag gick mellan de trånga raderna och lät fingrarna svepa längs tygerna. Okej, vissa, inte de som kostade 3000 kr metern.

Istället prutade jag i bästa torganda och fick med mig 10 meter vitt sidenaktigt tyg, som nog får bli gardiner, eller sängöverdrag, har inte bestämt mig. 4 meter glansigt guldtyg, som jag egentligen inte tänkt köpa alls men när jag fick det som var kvar på rullen för 80 kr kunde jag inte låta bli. Och sedan ett rosa sidentyg med svart broderi som nog ska bli en cocktailklänning, massa tyll, sammetsband, påfågelsfjädrar och knappar. Älska.

Här är en bra site till affärerna i Garment District, inte helt ny, men i huvudsak funkar den.

PS. Jag lade upp en del bilder från LA här.

Perfektionismens vagran

2010-05-07T22:40:00.000+02:00

Jag bor i en vindslagenhet i Soho, med kakelugn och roda tegelstenar. Inte for att jag haft ugnen igang, snarast tvartom. Det var trettiotre grader i lagenheten i forrgar innan jag kom pa att flakten kunde stallas om till AC (duh) och nu har jag behagliga 25. Det ar stralande sol och jag var pa Guggenheim som har fotoutstallning mest urbana landskap med spar av mansklighet men utan manniskor. Kanns inte helt nytt.

Sag en helt fantastisk fotoutstallning igar pa ICP med Tichy. Perfektionismens vagran som han sa. Att vaga lata saker fa vara oskarpa, vaga, skrapade, smutstiga till och med. Gar fortfarande och tanker pa bildern aoch sattet han fotograferade och tyckte sa mycket om det.

NY dag III

2010-05-07T01:15:00.002+02:00

10 minuter i Empire State Building (pft turistskit, men traffade en engelsman som jag hangde med ett tag. Sexigaste accenten nagonsin.)

2 h pa Victoria's Secret

Mina ben har svullnat till dubbel storlek, efter flygresan, efter att ha gatt oavbrutet genom Manhattan i flera dagar. Men skorna gick hem, kanske for mycket...

Fran andra sidan.

Vila

2010-05-04T18:36:00.002+02:00

Helgen i LA var lika fantastisk som intensiv. Finns hur mycket som helst att skriva och redigera, men nar jag vagde min kameravaska lamnade jag min macbook hemma. Sadar kul just nu, men kanske lika bra. Mer tid att fotografera, att ga omkring, tid att bara vara.

Ar i NY nu, for tillfallet i Meatpacking district efter en shoppingrunda. Sa oandligt mycket att gora, sa mycket att se, men mest gar jag omkring smatt planlost i varmen.

Jag gör som Madeleine

2010-04-28T21:12:00.000+02:00

drar till New York. Men först LA.

Det kommer bli galet. Utställning. Bröllop (!?), bbq, Hollywood.

Förmodligen blir det inget bloggande förrän jag har nått NY på måndag.

Våren har kommit

2010-04-25T16:39:00.000+02:00

Blå himmel. Sol. Blåsippor, vitsippor, you name it. Iskalla vindar för all del, men ändå.

Satt ute med några vänner, på lekplatsen medan barnen sprang omkring. Fick fräknar av den första solen, såg en fotoutställning av André Wolff. Tyckte speciellt om hans Gallianobilder, promenerade hem längs vattnet och tänkte att det jag saknar mest att fotografera är mode.

Logiskt sätt förstår jag att det tar tid att komma igång igen, att hitta nya designers, modeller, stylister, sminköser, tryckeri, ramare, studio etc etc. I praktiken går det inte alltid så snabbt som jag vill, men sakta rotar jag mig igen. Och för varje fotobokning känns det allt mer naturligt att stanna här.

Dear Euphoria, del I

2010-04-22T11:27:00.003+02:00

Nya pressreleasebilder till Dear Euphoria, aka Elina Johansson. Dear Euphoria kommer ut med en ny EP snart, lite poppigare i soundet.

Jag kommer skriva mer, men en omgång pastelliga bilder ligger här.

Platt platt

2010-04-18T10:22:00.000+02:00

"Du är modefotograf förstår jag", sa mannen med silverfärgat hår och fluga. Tror det röda läppstiftet avgjorde, vet inte riktigt. Trevlig var han i all fall i samtalet som följde.

Jag var på svenska fotografförbundets föreläsning/stämma/cocktail på Berns igår. Jag kände ingen när jag kom, fler när jag gick.

Askan ställer till det och jag har tur som kan få skjuts i eftermiddag, men det innebär expressshopping och brunch nu på förmiddagen. Dessutom har jag lyckats stuka tån, inte igår, men uppenbara klackproblem när det är dags för stan.

Får jag följa med?

2010-04-14T10:38:00.001+02:00

Jag passade min 3-åriga systerdotter igår och jag behövde packa, så hon hjälpte till. Jag lade ner plattång och cocktailklänning, album och kamerautrustning. Hon lade ner boken Elsa städar, en badleksak och en paket russin. Allt det viktiga.

”Var ska vi åka”, frågade hon och jag förklarade att jag skulle tillbaka till Stockholm efter påskhelgerna. ”Får jag följa med? Jag har en Pippiresväska”, sa hon med förväntansfulla ögon. Och besvikelsen som följde.

Men, vi ska till Grekland nästa månad, innan dess USA och från att ha befunnit mig i något av vinteride de senaste månaderna börjar det bli allt mer. I like.

På beställning

2010-04-13T13:52:00.001+02:00

Apelsinsnittar

3 ägg
2 ½ dl socker
250 g smör
2 apelsiner och 1 citron - saft + rivet skal
2 tsk vaniljsocker
4 dl vetemjöl

Chokladsmörkräm

100 g smör
1 ¼ dl siktat florsocker
2 msk siktad kakao
1 äggula
1 tsk kaffe

Vispa ägg och socker pösigt, sedan rör ner smält smör och citron. Sist mjöl och bakpulver. Lägg i en form ca 30x40 cm. In i ugnen.

Blanda ihop smörkrämen och sätt i kylskåp en stund. När sockerkakan svalnat kan smörkrämen läggas på. Garnera med apelsinskal.

Hallon-, och chokladmuffins

3 ägg
100 g smör
200 g nötter
2 dl strösocker
Hallon
Vit choklad
Florsocker, siktat

Vispa ägg och socker pösigt, tillsätt smält smör och nötter. Hacka ner hallonen i smeten. (Spara några till garnering). In i ugnen. Riv vit choklad. När muffinsen har börjat sätta sig, ta ut och lägg på lite hallon på toppen. Grädda lite till, ta ut och låt svalna av. Strössla på av den vita chokladen och/eller siktat florsocker.

Tips. Jag tycker det är snyggt när chokladen smälter något, men muffinsen måste vara kalla innan florsockret läggs på.

Ingenting

2010-03-31T21:05:00.000+02:00

Det kom en kartong till från Australien. Bra, för jag kom på att jag inte fått min lilla kameraväska, eller ett par av mina favoritklänningar. I kartongen låg också mina älsklingsstiletter med nedslitna klackar.

Åkte in till stan och lämnade dem hos en skomakare. Aldrig varit där innan, men han sa att de skulle vara klara på en halvtimme. Kom tillbaka senare och han lämnade över de nyklackade skorna. Mannen sa ingenting utan bara log, så jag frågade vad det kostade. ”Ingenting”, svarade han och fortsatte le. ”Ingenting?”, sa jag förvånat. ”Ingenting. Jag bjuder på det”, sa han.

Så jag tackade och gick därifrån.

Tjejte

2010-03-30T19:43:00.002+02:00

Klockan är halv åtta och det är fortfarande ljust ute. Solen strålade när jag var i Malmö och satt vid lilla torg med en chaite och pratade länge med en vän från Melbourne.

Hon gick samma fotoutbildning som jag, men gick året ovanför mig och hon flyttade från Melbourne förra året. Där jag är i dag var hon för ett år sedan. Med en utbildning och en kameraväska. Vad gör man sedan?

Åker till Los Angeles? Först.
New York efter det.

Sedan får vi se.

Det finns alltid ett val

2010-03-25T22:40:00.002+01:00

Jag får dagligen frågan hur länge jag stannar i Sverige, eller mer som ett påstående, när jag tänker flytta tillbaka till Australien. Förra gången mitt australiska visum tog slut handlade det om att skaffa ett nytt. Så är det inte den här gången; jag har inga som helst planer på att flytta tillbaka.

Förstå mig rätt. Jag älskar Australien, kommer alltid att göra och jag flyttade dit i en ålder när jag som person formades mycket. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut i dag mot vad det gjorde innan jag lämnade Sverige. Som det ska vara naturligtvis; jag var där i flera år.

Det finns flera saker jag saknar, mest livsstilen. Det är lätt att leva i Australien, det är enkelt att umgås och lära känna nya människor och australierna är öppna och vänliga. Jag har bott i flera olika städer i olika länder, men ingenstans har jag fler vänner än i Australien. Självklart önskar jag att jag kunde träffa dem oftare. Arbetsmässigt hade det börjat lossna allt mer med publiceringar, priser och utställningar. Jag hade redan ett inarbetat nätverk med andra fotografer, stylister och designers. I Sverige får jag börja om. Med det mesta.

Men man har alltid ett val. Hade jag velat stanna i Australien hade jag hittat ett sätt; det fanns ett sätt. Som jag nämnde är det ytterst få fotografer som är anställda. Jag valde därför att satsa på att komma in på en reklambyrå igen. Det var ingen nödlösning; jag var sugen på att göra mer och jag blev erbjuden ett copyjobb på en riktigt bra byrå.

Det föll på visumet. Jag behövde ett sponsrat arbetsvisum för att kunna stanna i Australien och det är en hel del pappersarbete med att få visumet beviljat. Ett av kraven på ett sponsrat arbetsvisum är att den person som sponsras (moi) måste vara så pass ”unik” att ingen australier kan utföra arbetet. Ju högre lön desto mer unik. Just den här byrån hade som policy att de sponsrade kreatörer med en månadslön över 70 000. De erbjöd mig en ingångslön på 35 000. Inget visum alltså.

Det fanns ett annat alternativ. När jag flyttade till Melbourne första gången såg jag till att få min lärarexamen registrerad i Victoria (varje stat i Australien har olika skolsystem och det finns ingen nationell behörighet, man får ansöka per stat). Jag kunde ha undervisat i två år för att sedan ansöka om permanent uppehållstillstånd 2012. Det hade sannolikt beviljats.

Hade jag varit 20 hade det inte spelat någon roll med två år hit eller dit, men idag har jag andra prioriteringar. Problemet med ett sponsrat visum är dessutom att man inte får arbeta med något annat. I praktiken innebar det att jag inte kunde fotografera kommersiellt eller frilansa, inte ens assistera. Med reklamandet hade det varit ok för det är också ett skapande, men att arbeta som lärare och inte få fotografera var inte ett alternativ för mig just nu.

Ändå var det ett val. Så det korta svaret är att nej, det är inte aktuellt att flytta tillbaka till Australien. Men saknar jag Australien? Jag önskar att jag kunde träffa mina vänner och sitta och prata i timmar, gå på kroki, gå ut, äta lunch eller plåta ihop. Jag saknar hans doft på min hud, hans skäggstubb mot min hals, mitt bröst. Jag saknar tryggheten och vänskapen i den fotomässiga grund jag arbetat upp i Australien.

Saker förändras, men de försvinner inte. Jag kan arbeta 3 månader om året i Australien och plåta hur mycket jag vill under den perioden. Det hade jag inte kunnat om jag bott kvar och jag går absolut inte omkring och surar över att jag lämnade Australien. Det var trots allt mitt beslut.

Visst tar det tid att bygga upp något nytt, på en ny plats och med nya människor men det är samtidigt något jag verkligen ser fram emot. Jag behövde bara landa först.

Okej, jag biter

2010-03-14T09:10:00.006+01:00

Melodifestivalen. Har inte följt tidigare, men såg finalen. 3 korta.

Andreas hesa röst känns mot huden. Rösten mer än låten.

Och sedan Anna. Söt som en pralin och det går inte annat än att tycka om henne, men låten lyfte aldrig. Inte hennes fel.

Har inte sett Salem tidigare och charmerande som få, ändå egen. Jag håller med fransmännen; hans låt är starkare, hade funkat i finalen. Hade han själv suttit vid flygeln hade han vunnit.

Men, vi önskar Anna lycka till i ESC. Hon kommer linda dem kring sitt lillfinger.

Spindelfritt

2010-03-11T12:14:00.002+01:00

Tror ni det funkar?
I så fall vill jag ha.