4.27.2011

Pumped Up Kicks

Jag knäppte bilbältet och möttes av ett skratt, solbränd hud, vita tänder, ögon dolda bakom mörka pilotbrillor. Hade jag sett ögonen bakom anades skrattrynkor. ”Allt du ser är vår mark, tror inte det kommer någon polis här”, sa han. Vi satt i bländade vita 4WD och körde lite för fort genom terrängen, en regnstorm som hastigt kom allt närmre, synlig lite för nära och samtliga brudporträtt kvar att ta.
Plötsligt tvärstannade vi, ur bilen framför hoppade brudens bror ut, handen upp, gick runt bilen och "inte alls bra om något gått sönder", hann jag tänka. Men han öppnade bagageluckan och drog fram några öl ur en kylbox, ”tog slut inne” ropade han och överröstade stereons bas. High five.
Kastade några öl till de andra bilarna, körde vidare fort med fönsterna nere, solen rödvarm, regnstormen bakom oss, mitt långa hår blåste överallt i vinden och jag log. Rymden i den australiska vildmarken är smått överväldigande, omringad av unga vackra countrykids och Sydneyelegans.
Tillbaka i Melbourne. Långt från 4WD men i Suzys nya citysmarta Mini. Taket öppet, stereon på Foster the people- Pumped Up Kicks, på väg till en reklambyrå i lika slitna som trendiga Fitzroy.
Suzy i överknähöga nya beiga boots, superfina, men slutsålda annars hade jag köpt dem, en mönstrad hipsterkjol, neutral designerkavaj. Högt och lågt, alltid kontraster.

4.18.2011

St Kilda living

Sista veckan bor jag hos Suzy och hennes man i St Kilda, en närförort nere vid havet. De är otroligt generösa och jag har ett våningsplan för mig själv. Fick husnycklar och bilnycklar, även om de senare lämnades i retur. Vänstertrafik…
Suzy är nog den vän jag saknat allra mest när jag flyttade, vi är så lika, vi klär oss lika, vi tänker lika, vi skrattar åt samma saker, vi tycker lika stilistiskt även om vi fotograferar olika saker.
Vi öppnade vi en flaska Chardonnay, satte på bomullsvantarna och bläddrade ärligt och kritiskt igenom våra folios. Ägnade timmar åt teknik, ljusdiskussioner och bättre feedback finns inte och jag fick massa nya bra tankar och längtar nästan att trycka om och fixa till.
Vi hade båda plåtningar i stan igår, hon en politiker i stadshuset, jag med en musiker i Melbournes gränder. Vi släpade med en 3 meter backdrop i bilen till hennes plåtning och eftersom vi inte fick parkering i närheten gick vi ett antal kvarter med den långa fonden i morgonrusningen. Oh well.
Det är tidigt på morgonen, men det är full aktivitet i huset. Suzy fick en viktig och brådskande reklamplåtning och jag ska strax iväg till en videoinspelning. Tyvärr är det inte bakom kameran som vanligt, utan framför. Why oh why gick jag med på det här?
En av mina gamla lektorer på RMIT bad mig föreläsa och spela in materialet. Typ vad som händer efter utbildningen är avklarad. Mitt hår är i alla fall spegelblankt och fint; Suzy fixade in mig på sin hårsalong och vi gick tillsammans, stolarna intill varandra. Mycket roligare så.

4.15.2011

20

Var ute med de vänner jag hängde allra mest med när jag gick min fotoutbildning, Suzy och John. De sa att det kändes som att kastas ett år tillbaka när jag var här igen. Det är lite så det är, som att gå tillbaka även om det naturligtvis inte är så. Men det går inte att komma undan ett visst vemod av att vara tillbaka.
Roligt var det i alla fall att träffa dem och vi barhoppande i Melbournes gränder, Misty, Spicemarket, testade ett par nya ställen. Fick i vanlig ordning höra det senaste bland Johns flickor. Han behöver inte jobba så hårt, blond, lång, blå ögon och fotograf. Flickor gillar sådant och han ville veta mer om min senaste date. Det visade sig att daten var 11 år yngre än jag (!), nästan 20 år yngre än mitt senaste förhållande. Vid det här laget lutade sig John närmre, drack ur sin gin och tonic och sa "share".
Sa ja, daten såg (mycket) bra ut, lång, blå ögon, trevlig, men under daten sa han "min mamma sa". Det här tyckte såklart mina vänner var hur kul som helst. Tyckte inte jag.
På pojkars raka sätt kommer slutsatsen om att det inte är nödvändigt att prata och med ett höjt ögonbryn att det är fel att dissa någon på grund av ålder. Men det handlar såklart inte bara ålder och jag reser tillbaka om en vecka. Desto bättre tyckte han.

4.13.2011

Glöm inte att le

Jag ska på date. Hm, det var ju ett tag sedan. Han är trevlig så det blir nog bra.
Det är det där med kläderna, inte för kort, inte för ringat, inte för snällt, inte för hårt. Draperad kjol, en draperad tröja men i motsatt riktning som kjolen. Elegant, kanske för elegant, han är typisk reklamare jeansskjortaellerhipptshirtcardigan.
Klackar känns självklart, dessutom är han lång. Jag har en thing för långa män, och blå ögon, och um ok erkänner, inte första reklamaren. Gillar direktheten, vana att uttrycka sig snabbt, rakt.
Jag önskar jag hade mina stövlar, jag har släpat med mig mina svarta pumps sedan bröllopet men ceremonin hölls i en brant backe mitt i bushen och det sista man har tid med är att se var man sätter fötterna när man fotograferar. I samråd med bruden behöll jag därfor mina kornblå sandaler som är i det närmaste chockblå... När jag gick genom folkmassan hörde jag en dam säga 'Oh, och de har en fashionable fotograf också". Jag kunde knappt hålla tillbaka ett skratt.
Så mycket för att vara diskret klädd fotograf.

Game over

Firade min födelsedag här, bland vänner, på en utomhusbar i en av Melbournes gränder. Några vänner som jag visste skulle komma, andra som jag kanske inte väntat mig. En vän till en vän som jag träffat på ett par fester hade med en supergullig present. I efterhand kan jag inte minnas att vi egentligen pratat, bara setts ute. Sött såklart. Suzy gav mig en Diana (kamera). Galet, men blev självklart hur glad som helst.
En annan man dök upp, en gammal vän som försökt bjuda ut mig de senaste åren, vi har väl varit på någon halvdate. Har aldrig känt det, inte från min sida i alla fall. Han glömde säga grattis när han kom vilket var lite roligt i sig, när han kom på det en timme senare ville han kramas och jag slingrade mig ur, gick till baren, bröt samtal, men en del vinkar går förbi, ser det vi vill se.
Gick vidare allihop genom China Town och åt middag. Han är ute mycket och lät honom bestämma restaurang, han visste inte att han valde den plats där jag och mitt ex fick ihop det el ngt  och den ständiga känslan av att vandra bland minnen.
Vi var på väg till stationen när han, som jag slingrade mig bort från, ville visa sin lägenhet. (duh) Smidigt sa min kompis, "ja, gör det, ses senare" Det blev lägenhetsvisning.
Den typiska nyrika ungkarlslyan, svarta möbler, dubbelsäng, stora glasade fönster med utsikt över stan. Storbildskärm som täckte större delen av ena väggen och sedan totalt avskräckande tvspel. Unga män i kostymer, högutbildade med välbetalda jobb, som spelar tv-spel på lunchen, ser på tecknat. Alltså nej.
Han är trevlig, söt, välutbildad, han tycker om mig, vet ju det. Men när han höll kvar min arm, fäste sina blå ögon och sa "stanna" fanns bara en sak att säga. Det enda som alltid funnits att säga. Med ett snett leende, nej.

4.05.2011

Det sitter en papegoja utanför fönstret

Jag vaknar varje morgon till papegojornas sång på staketet utanför. Jag bor i ett stort hus intill en park, har mitt eget sovrum, walk in closet och badrum. Bra med vänner med stora hus för någon som är ovan att dela boende och ärligt talat inte är så förtjust i det. Alls.
Vet inte hur många gånger jag hunnit tänka tanken att gå hem och minnas att "min" lägenhet inte längre är min. Märkligt att vara turist i sin egen stad, eller som var det i fyra år. Bitterljuvt att vara tillbaka, som att vandra i minnen.

This is a compliment

En man kom fram till mig på flygplatsen. Mörk kostym, kanske i 45-års åldern, med grånande tinningar, förmodligen indier.
"Du har ett vackert ansikte", sa han. Som ett konstaterande. Kanske såg jag inte så vänlig ut för han fortsatte.
"Detta är en komplimang".
Yeah. Um, tack och började gå. Han tog ett steg efter.
"Jag tänker ge dig mitt visitkort."
"Ja, nej, det behövs inte. Jag träffar någon."
"Du har ingen ring, så verkligen, det kan inte vara seriöst", sa han och sträckte fram sitt kort.
Kändes lättare att ta det och gå. Han höll kvar i kortet och fortsatte att han verkligen ville träffa mig. Not gonna happen. Lade kortet i en papperskorg på Kastrup. (och nej han såg inte det)
Nämnde historien för en av mina vänner när vi var ute och hon tyckte jag var en aning brutal. Funderade på det där och håller inte med. Jag var inte otrevlig, jag tackade, log lite men att jag inte var intresserad. Hade jag gjort mer än sa hade han tagit det som uppmuntran, tänkte jag, eller?