8.24.2010

Gammalt, nytt, något blått

”Med anledning av förra årets framgångar ber vi dig medverka med material till den årliga upplagan med Australiens främsta fotografer och bilder.”

Mejlet har blivit liggande just där i inkorgen, inte oläst, men orört blandat med lätt prestationsångest. Redaktören syftar på att jag förra året blev utnämnd till en av Australiens främsta emerging photographers. Nya, på uppgång. Jag vann inte ens, bara fanns med där bland de bästa.

Med självklarhet ber han mig skicka en handfull av årets vassaste bilder, i en lika lättsam ton som man väljer vitt eller rött till maten. Såklart inte självklart att de kommer med i tryck.

På uppgång. Från att ha varit dagligen i studion de senaste två åren, ryms mina studiobesök sedan jag kom till Sverige på mina fingrar. Det ska bli ändring på det, men med brutal kritik står jag där och tvekar; saknar kick ass-bilder tagna i Sverige de senaste månaderna. Vill såklart lämna nytt, men tvingas kompromissa. Och det stör mig.

8.15.2010

Sthlm

Underbart att vara tillbaka i studion och för att plåta mode dessutom. Lade upp ett par bilder på fotobloggen.

Modeller behöver alltid ansiktsbilder och jag tog de här innan vi började den ordinarie plåtningen. Jag tror nästan jag tycker mest om dem.

Modell är vackra Mirash.

8.12.2010

Stockholm nästa

TGV eller train à Grande Vitesse var förra inläggets namn. Det fortsätter, inte inlägget men hastigheten, tåget. Bokstavligt talat.

Stockholm Fashion Week startar om några dagar och jag har en modeplåtning, som dessutom flyttades fram ett par dagar. Kameraväskan och resväskan är packad, hade inte fått in Pariskläderna i skåpen utan de åkte istället rakt ner i resväskan igen. Liksom mina tre nya hattar. Jag och Suzy provade nog hattar i en timme, minst och det får bli huvudtemat så att säga i nästa plåtning.

Just stort hår/knut/hattar är mesta mest i höst och vinter. Liksom axelvaddarna. Och blommorna smyger sig tillbaka, i stormönstrade klänningar, pumps och igen - hår. Annars kan man köra en vit afro. Satt i skylten i NY för några månader sedan; satt i skylten i Paris.

8.10.2010

TGV






















Ett varmt tåg till flygplatsen, med den ljumma luften svepande över nacken, några väskor i gången, fler på hyllorna, engelska vokaler intill, franska nasaler från förorten bredvid, från innerstad genom ruffiga getto hämtade ur en Gurskytavla.

Ipoden med Lomo i handen, hörlurarna i men utan att dölja ljuden runtomkring. En kvinna i svepande lila kjolar, lager på lager, en tandlös leende som fastnade i en grimas, slog ner blicken över min bronsfärgade kjol, rättade till fluffen på kavajslaget.

En bruten röst började sjunga, behövde inte vände mig om för att veta var den kom ifrån. Den fortsatte genom parabolklädda förorter, fortsatte mot flygplatsen tills den tystnade, tittade bak och hon var borta.

Gick igenom detaljerna på en kommande plåtning högt i huvudet, hatt eller hårband, gult eller grönt. Såg inte. Hoppade högt och ryckte undan från den rosa söndernötta portmonnä som kvinnan i den långa lila kjolen höll under hakan på mig. Ett bestämt nej, alldeles för nära, kunde inte låta bli att automatiskt hålla lite hårdare över kamerahandväskan.

Hon satte sig i båset framför. Stirrade kallt på mig. Hostade. Spottade på golvet. Jag fortsatte att titta ut genom fönstret. Hon spottade mer, hostade från djupet av sina lungor, snöt sig i klänningsärmen såg jag genom reflektionen i fönstret, hörde genom iphonen. Sneglade bort när hon fortsatte att spotta på golvet. Som om hon väntat på min blick, sökt den medvetet och blicken hon gav tillbaka var så full av hat. Inte mot mig, mot något större, men just där fick jag i min bronsklänning vara symbolen för något annat.

Hon reste sig hastigt, gick med snabba steg mot mig, försent att kunna rycka undan, hann bara tänka att bara hon inte spottar, men lät blicken oberört titta ut över perrongen. Ett par steg innan vände hon tvärt och gick av tåget, svärandes. Arg, arg på allt, men med mynten skramlade i den slutna handen.

8.05.2010

Bara några timmar kvar

Försöker varva ner men tankarna går på speed, fingrarna likaså över tangenterna. Jag redigerar bröllop och får bröllopsförfrågningar från Australien. Mest tack vare en publicering där det stod att jag var australisk.

Det hela känns lite märkligt. Jag är ju här nu, eller inte riktigt. Jag är på väg till Köpenhamn, till Paris för jag ska träffa finaste fina Suzy. Bara några timmar kvar.



Suzy & jag, nyårsafton 2009

Lite e i vattnet

Och just här befinner jag mig just.

"Man har tidigare funnit E-colibakterier i vattnet, en bakterie som finns i vår egen tarmflora. Bakterien är inte farlig i sig, men kan föra med sig andra smittämnen. Även en extremt låg halt gör vattnet otjänligt."

Jo, vi vet alla vad e-coli är och det är inte sådant vatten man vill duscha i. Fast det är just vad jag ska göra nu. Ewww.

8.04.2010

Om jag ser honom igen tänker jag gifta mig och få världens sötaste barn

När jag gick på gymnasiet hade nog skolans snyggaste kille skåpet intill mitt. Lång, intensiva blå ögon, brunt hår, han modellade ibland, var smart, kreativ och charmig och sådär vansinnigt snygg att jag höll på att dö varje gång jag hämtade ut böckerna. Kanske tappade dem i golvet någon gång, säkert rodnade jag ibland. Tror inte jag var ensam. Självklart trånade jag efter honom i tre år, självklart låtsades jag helt oberörd. Vi blev vänner.

Vi fortsatte på olika universitet och jag träffade honom några år senare i Stockholm. Har inte träffat honom sedan jag flyttade utomlands.

Klev på tåget med Ellen och Alicia och där stod han, lång, intensiva blå ögon, brunt hår och modellsnygg. Jag tittade; han tittade. Finns bara en med sådan blick och jag sa:

- Daniel?
- Ja?

Men blicken han gav var lika undersökande som eftertänksam. Något osäker fortsatte jag med hans efternamn och möttes av en blick som kan ha fått mig att rodna. Hans efternamn var ett annat.

Famlade fram en förklaring en han fortsatte bara att ordlöst road le. ”Friend of yours?” sa Ellen högt, ovetande om konversationen som fallit på svenska. ”Nära”, svarade han. ”Cutie”, sa hon tyst, men inte tystare än att han vände på huvudet i ett delvis dolt leende.

Sedan skulle deras tåg avgå och jag hoppade av. När jag vinkade av dem från perrongen log han genom fönstret.