2.22.2010

Hade jag inte väntat

Jag tyckte kanske att det var en aning oväntat att en illustrationstidning hörde av sig och ville publicera mina bilder men tänkte att de valt att vidga med foto. Det var delvis sant, men jag visste inte att de ville publicera mina foton TILLSAMMANS med mina teckningar.

Visst gick jag ofta på kroki, men kanske främst för att jag hade flera konstnärsvänner och det blev rutin att äta middag i Fitzroy, gå till galleriet och ofta till en bar för ett glas vin efter. Mina vänner lever på sitt tecknande, gör knappast jag. Alls. Men allt det där spelar ingen större roll där man står tyst bakom ett staffli i ett ännu tystare rum.

För mig var det närmast meditativt och eftersom det inte är mitt huvudmedium kändes det alltid prestigelöst. Därför blev jag desto mer förvånad när de vill publicera mina teckningar. Kanske ska låta bli att nämna att de stora A1-bladen hamnade i soprummet när jag flyttade från Australien. Oups?

2 brudar i NYC

Fint. Daniel har fotograferat.

2.18.2010

Det slog mig just

att det blir 3 tidningspubliceringar nästa månad. Det är helt galet.

Hit the ground running

”Om jag känner dig rätt har du hit the ground running och håller som bäst på att karva ut ett nytt skimrande liv åt dig själv.”

Flera har sagt liknande saker, men så är det inte. Det var över ett år sedan jag såg min familj och jag är glad att få vara med i vardagen ett tag. Små saker, betydelselösa och därför mer meningsfyllda, för att det bara är och skönt att bara få vara ett tag.

Sysslolös har jag aldrig varit och det är såklart mycket praktiskt att ordna när man varit borta länge. Som att börja om faktiskt, på flera plan, men även om jag fotograferat mindre fick jag senast i dag ett mejl från Melbourne.

Redaktören på en australisk illustrationstidning skrev att de har följt mitt arbete en tid och ville publicera några av mina bilder i nästa nummer. Tydligen väntade de bara på klartecken, för några timmar senare kom festinbjudan till tidningssläpp. Min bild på inbjudan.

2.13.2010

När havet fryser



Senast havet frös gick jag på högstadiet och vattnet är långgrunt på stranden närmast mina föräldrars hus. Min syster och jag gick långt långt ut, knappast genomtänkt naturligtvis.

En gång när vi var ännu yngre bestämde hon att testa om isen höll vid en brygga. Det gjorde den inte. Som tur var gick vattnet bara henne till knäna.

Jag hade glömt bort ljuden när isblocken trycker mot varandra och skapar dova närmast spöklika toner. Inga ljud men fler bilder här.

2.12.2010

.

Först. Så ledsen att höra om McQueen. Få som vågat mer, skapat ur hjärtat och alltid överraskat. Ingen som honom.

Sedan. Allt annat. Två modepubliceringar i tidningar i Australien nästa månad. Kommer fortfarande förfrågningar från Australien, här, not so much. Än.

Det tog några dagar att ställa om till svensk tid, men det finns andra omställningar som är svårare. Känns att jag varit borta en tid. Vet inte om jag vänjer mig vid kylan, men det är underbart att få tid med familj och vänner.

Fredagkväll och jag ska iväg till en av mina barndomsvänner på middag. Hoppas ni får en bra helg.