1.28.2010

Sista kvällen

Sitter i en tom lägenhet som luktar kemikalier efter att heltäckningsmattan har tvättats och fläkten brusar i bakgrunden.

En resväska på golvet i hallen, ett handbagage på bordet. Dricker det som är över, lite bubbel, äter på ett äpple, en bit ost, några kex.

En pojke har hört av sig för många gånger i dag och ville ses, men jag kom hem sent ikväll efter att ha plåtat och ordnat med resan. Det drog inte. Kunde träffat vänner, men ville avsluta packningen och resan till Europa tar över ett dygn, ändå har jag lyckats med en rekordsnabb bokning. 10 timmar kortare än förra gången, ändå 26 timmar.

Det mesta är packat och det känns konstigt att sitta här och titta ut över staden jag har bott i 3,5 år. En plats där jag känner mig hemma och Sverige känns långt bort. Snart landar jag i snö.

Jag vet inte hur det kommer att kännas, alla envisas med att fråga. Vet att det är dags att åka och nu när avresan är så nära längtar jag att få träffa familj, syskonbarn och vänner.

1.23.2010

Twas a good night

Det känns som att allt tar slut runt omkring mig. Jag hade min avskedsfest igår och det var en episk kväll och långt fler än jag hade räknat med kom. Det började dock i bästa Carrie-stil med att min vapendragare fastnat i trafiken och jag fick gå till baren ensam för att inte förlora reservationen.

Att sitta ensam i en bar med festande människor runt omkring är en speciell känsla och inte helt behaglig, fast senast det hände träffade jag den man som jag sedan datade, inte då, men senare. Igår tänkte jag dock mer som Carrie, att sitta ensam på sin fest är inte nice även om det bara är en kvart och man har mobilen full med meddelande från vänner på väg. Man vet att det inte hade hänt om man hade en relation.

Det blir alltid intressant när man sammanför vänner från olika grupper, designers, konstnärer, läkare, fotografer, kuratorer och IT-tekniker och en av mina fotografvänner blev helt betagen av en av mina vänner. Sött. Ingen från min gamla klass kom, men alla i min nya klass var där.

En ung fotograf kom fram till mig innan hon skulle gå och gav mig en kram och höll sedan kvar mina armar och tackade mig. För de här åren, för att jag alltid stöttat henne och för att jag var den jag var.

Så oväntat. Så rart. Ett par andra saker som var oväntade, eller personer kanske. Precis som förra gången när jag lämnade Melbourne var det e-två män som tog mig till sidan under kvällen och ville förklara, berätta hur det kände, att de kände, att jag stöttat och uppmuntrat (igen?) och att de skulle sakna mig, ville ses, om inte nu, senare.

Tog en klunk från cocktailen, svarade lite för käckt, tror att jag dessutom sa något om att de var välkomna att hälsa på. Åhå, smidigt. Människor kom och gick under kvällen och när baren vi börjat på stängde gick vi vidare ner till China Town och Karaoke för att möta upp några vänner.

Vi hittade en utanför som fick för sig att visa sina breakdancemoves. De slutade mer i någon vågliknande liggställning på trottoaren innan han var uppe på benen igen. En annan vrålade mitt namn i Melbournenatten och att jag skulle lääämna. En tredje moonwalkade på Hungry Jack’s.

Framåt morgonen fick jag skjuts hem av en vän som sedan skulle köra direkt till arbetet. Han ryckte på axlarna och sa att han ville vara där för att träffa mig. Och det var just det som värmde så mycket, att så många kom för min skull.

All lycka

Jag vet att vi aldrig fick tillfälle att verkligen lära känna varandra, men du vet hur mycket jag tycker om dina foton.

Jag hoppas att du når dit du vill och önskar och att fotograferandet ger dig glädje i många år framåt. Det ger redan många av oss glädje. Melbourne kommer att sakna dig och dina bilder.

Kärlek

1.21.2010

Ron Mueck

Kom in i ett stort rum, i mitten av rummet låg en liten skulpterad man, så realistiskt att man väntade att han skulle öppna ögonen. Istället smög sig en känsla av obehag in i att stå och titta på en man som låg naken på golvet.

Gick vidare in i nästa rum och möttes av en gigantisk baby, hon låg där naken, blodig och kisade vagt mot besökarna och återigen känslan av att tränga sig på.

Nästa skulptur, the wild man, vars stora händer krampaktigt höll i stolen han satt på. Ett par gråhåriga damer fnissade åt hans genitalier som hamnade i ögonhöjd.

Att skulpturerna är nakna ökar känslan av sårbarhet, och de privata ögonblicken, men det var deras blickar som stannade kvar. Skulpturerna är inte förskönade, de gamla damerna (inte de fnissande utan skulpturerna) hade morrhår och det kändes ärligt.

In bed
är en av mina favoriter och jag var glad att den var med i utställningen, saknade ett par skulpturer, bl a den här. Bästa konstutställningen i år.

1.20.2010

Sådant som australierna gör bättre

Det finns saker som australierna gör bättre och jag tänkte hamstra lite. Först köpte jag en ny solkräm, för att bo i ett land utan ozonskikt har konsekvensen att de flesta går med solkräm året om.

Solkräm är aldrig kul och huden gillar inte, men den australiska solkrämen är lååångt från den vita kletiga solkrämen som säljs i Europa. Här finns något så bra som matt solkräm som är betydligt lättare för huden att leva med. Rekommenderas.

Det är en av de saker som jag ser fram emot med Sverige. Slippa solkräm.

Sedan gick jag till ett varuhus för att köpa underkläder. Bonds hipsters bikini kan vara de skönaste trosorna någonsin, inte hetaste, men vardagsbäst. Så jag tänkte köpa nya, dels till mig och dels till min syster som också älskar dem.

Jag gick runt bland hyllorna, först ett varv, sedan ett varv till innan jag fick fråga. ”De har bytt tryck”, sa hon och gick fram till en hylla och drog fram ett par. Från enfärgade trosor hade den nya modellen logon tryckt över hela linningen i stora bokstäver.

Då.
Nu. (liknande i alla fall)

Jag stod där och surade med trosorna i ena handen och funderade på om jag kunde leva med trycket eller inte. Inget bunkrande här inte och jag sörjer lite fortfarande. Undrar om man fortfarande kan hitta nya av gamla modellen?

1.17.2010

Nästa steg

En vän kom över, gick fram till fönsterna som alla gör när de kommer in i lägenheten, stod tyst en stund och vände sig sedan mot mig. ”Det är så tomt här. Du åker ibland, men kommer alltid tillbaka. Det känns inte så den här gången. Du lämnar verkligen”.

En flygresa hit, en flygresa dit, ingen mening att göra det mer dramatiskt än det är. Jag lät bli att svara, öppnade en flaska vin och hade ännu ett avskedssamtal.

Skåpen är tömda, resväskan ligger i hallen, men jag är kvar en vecka till, en del kläder finns kvar fast det är allt svårare att klä sig. Visst flyttar jag, det är skönt att ha tagit ett beslut och det ordnar sig alltid. Säger det högt, för jag är så trött på att grubbla på vad nästa steg är.

I morgon har jag en plåtning till en designer. Senare i veckan har jag ytterligare en som ska publiceras på Melbournes stora modeshow. Det är ganska stort och något jag velat göra sedan jag flyttade hit. Ironiskt nog kommer jag inte ens vara kvar här då, men mina bilder är det.

Fick en förfrågan att plåta ett bröllop i Melbourne till sommaren (svensk). Om de betalar flygbiljetten är jag den första att hoppa på. Inte för att jag plåtat något bröllop, än, och cred till dem för att tänka på mig, men är det meningen så löser det sig. Bilder som bilder, eller?

Tanken var att jag skulle varit andrafotograf på ett bröllop till en rockfotograf men kunden ville inte betala för min lunch och fotografen blev irriterad och tyckte att då kunde de vara utan. Jag vet inte riktigt vad det där handlade om och tyckte det var lite udda med tanke på att bröllopet var i en av de dyraste festvåningarna i stan. Anyhow.

Fokuserar på mina porträtt-, och modeplåtningar som jag ska göra innan jag reser. Och alla avsked; de värker i mig. Människor som vill träffas, som jag vill se.

1.16.2010

Great

Anlände till den nyöppnade trendiga restaurangen och sade namnet på den tjej vars födelsedag vi firade. Servitören visade mig till ett bord för 20 personer. ”Du är först”, sa han. Great, speciellt när jag medvetet var en kvart försenad.

Beställde in ett glas vin och tittade igenom den glesa menyn. Ett par personer anlände och de upprepade namnet på min vän. ”Ja, men hon är några minuter sen”, sade jag. Den andra kvinnan frågade om vi hade träffats. ”Nej, tror inte det” och presenterade mig. Hon frågade mig om jag hade rätt bord, att det var hennes födelsedagsfest. Hon hade samma namn som min vän. Great.

Bokningen till min vän var i hennes pojkväns namn och jag blev visad till ett annat bord. Då kom en man som bjöd ut mig på ett halvtaskigt sätt och som jag sedan dess har undvikit. Nu satt han och jag vid de vita dukarna och försökte lättsamt småprata. Jag pratade oavbrutet.

Sällskapet anlände, men inte alla och vi väntade fortfarande på fyra personer. Något hade blivit fel med bokningen och vi saknade tre platser och restaurangen var fullbokad. En tölp, som jag aldrig träffat, inledde med att säga till värdinnan att hon hade läppstift på tänderna. Han tyckte att vi skulle ta en taxi till en förort och byta restaurang. Jag log och sade att klockan åtta en lördagkväll är det inte självklart att få ett bord till tio personer på en bättre restaurang utan reservation.

Lösningen blev att flytta över till baren, tog med mitt knappt rörda vinglas och satte mig, lyfte glaset och skulle just dricka när personen intill mig råkade stöta till mig. Eftersom jag höll på att tappa glaset försökte jag reflexmässigt lyfta glaset, bara att vinet åkte UPP ur glaset och hamnade i mitt vänsteröga.

Ursäktade mig med rinnande mascara längs med kinden och försökte tvätta upp mitt rödflammiga brännande öga. Har aldrig någonsin fått vin i ögat och det är inte att rekommendera.

Tillbaka till baren och det enda vegetariska på menyn var en tomat-, och ostpizza. Jag försökte förhandla till något tillägg men icke. Väntade i baren inklämd mellan två par som pratade med varandra och mannen intill mig var förkyld och upprepat snöt sig högt och intensivt.

Maten kom in och jag hade inte ätit tidigare och började äta. Det första jag såg var ett svart hårstrå (jag är blond) över pizzan. Great. I vanliga fall hade jag bara skickat ut maten, men vi hade redan väntat väldigt länge och jag tänkte inte äta en hel pizza ändå, så jag bet ihop och började äta från andra sidan.

Mannen intill mig fortsatte hosta och snyta sig. Sedan fick han för sig att prata/skrika med en man på andra sidan av mig. Jag kände något vått på handen, en gång, sedan igen och tänkte, jaha nu får jag hans saliv på händerna också. Tittade ner och såg att jag hade en bit av hans utspottade ruccola på handen. Jag lade ner besticken och ursäktade mig med att jag inte mådde bra.

Det gjorde jag inte heller. Jag mådde illa, men mer beroende på att jag sovit tre timmar natten innan, inte ätit och jag gick ut i den regniga sommarkvällen och promenerade hem.

Viskningar

Vi bestämde oss för att ha mina avskedsdrinkar på Murmur. Betyder viskning på franska och ett passande namn på en av Melbournes undangömda barer långt in i en mörk gränd. En dörr utan skylt, en smal trappa upp och sedan en mörk rustik bar.

Det är en lite lugnare bar där det går att prata och poängen med avskedsdrinkar är ändå att kunna säga farväl, eller på återseende i flera fall. Suzy ska till London om några månader så henne träffar jag snart igen.

Från att ha varit rastlös de senaste veckorna är det plötsligt nedräkning till avfärd och massa saker att göra, bilder att ta och människor att träffa.

Var i Fitzroy Gardens igår och tog familjebilder till en vän. Barnfamiljer är alltid sena och jag hade räknat med det, men jag var tidigt i parken för att stämma av ljus och platser. Det lockiga håret luktade fortfarande rökig nattklubb från kvällen innan, tryckte ner pilotglasen och väntade på att de skulle komma.

1.14.2010

Allt eller inget

Stanna eller lämna. De senaste dagarna har varit jobbiga och efter ännu en sorglig visumhistoria gick jag rakt ner till resebyrån och bokade en enkel resa till Köpenhamn. Enough. Skickade ett brev och sade upp min lägenhet. Gick fram och tillbaka till posten som en jojo på speed och skickade iväg sex kartonger med kläder, böcker, skor och bilder.

Bara resväskan, kameraväskan, folio och ett fåtal kläder finns kvar. Igårkväll skrubbade jag lägenheten med tårarna rinnande i ilska och frustration. Hur jävla svårt kan det vara att skaffa ett arbete egentligen, eller jag fick ju det, mer än ett, här och i Sydney, men det blev ändå inte av olika anledningar. (visum)

Det är lite splittrat, en del av mig är arg och besviken, ledsen att lämna vissa saker, lättad att ha bestämt mig, glad att få träffa familj och vänner i Sverige snart.

Det känns så definitivt, allt tar slut. Men det innebär också att det blir mycket nytt.

Suzy kommer hit snart och hämtar upp en kartong med saker som hon lagrar åt mig om det skulle bli någon förändring. Vi ska vidare ut och bestämma venue till mina avskedsdrinkar nästa fredag.

Det märkliga är att när man släpper så händer det alltid saker som man inte planerat, inte tänkt. En designer som jag har arbetat med tidigare hörde av sig. I mars kommer bilder jag tagit publiceras på den här nationella kedjans modemagazine. Bubbly i kväll.

1.11.2010

And just like that

Snap your fingers and it's gone

Julia skriver om sitt 00-tal. Så jag skriver om mitt.

00
Bodde i Lille av alla ställen och pluggade franska. Deras universitetsavgifter var låga och det lät som en bra idé. (not) När jag anlände på stationen ösregnade det och familjen som jag skulle bo hos gav mig ett vindsrum där jag inte kunde stå rak i taket och ett badrum att dela med tre andra män. Det var 14 grader i rummet när jag vaknade och allt var fuktigt. Jag packade min väska och lämnade samma dag. Det var första och sista dagen i mitt liv som jag delade boende.

Hittade en egen liten lägenhet i ett fint område och bodde på 11e våningen och sov ensam på en dubbelmadrass på golvet i ett år. Hade inget kylskåp och i princip inga möbler. Men jag trivdes och växte upp snabbt i industristan.

01 Tillbaka i Stockholm. Påbörjade gymnasielärarutbildningen i svenska och läste franska på universitetet. Vantrivdes i de elitistiska franska insititutionskorridorerna. Det sitter i väggarna.

02 Läste nordiska språk (svenska mest och lite danska och norska) på universitetet och träffade en av mina bästa vänner.

03-04 Läste litteraturvetenskap på heltid på universitetet. Och tvåspråkighetsforskning på heltid vid sidan om. Var långt ifrån lycklig men för upptagen för att upptäcka det.

05 Läste didaktik, pedagogik och gjorde lärarpraktik. Kurserna flyter ihop och jag minns inte exakt vad jag läste var.

På våren tog jag i alla fall ut fyra examina. Hade samlat ihop 300 poäng på några år, slutade läsa dubbel men det hela slutade istället med att jag kraschade i någon slags stressreaktion och hamnade på Karolinska med fruktansvärda smärtor och hög feber. De skrev ut morfin och sa jag skulle opereras, men de hittade inget fel när de röntgade morgonen efter. Sa att jag behövde gå ner i vikt, stressa ner, vila.

Blev erbjuden en lektorstjänst i Frankrike. Var trött och mådde inte speciellt bra. Man vet när man måste förändra. Jag flyttade till Frankrike i juli och det var det bästa jag har gjort. Fick en liten lägenhet i hjärtat av Nancy och stormtrivdes med mitt arbete och med mina fina studenter. Rasade i vikt, fick tid att tänka på mig och vad jag ville. Orkade förändra.

06. Flyttade till Australien.
Jag träffade massa nya vänner och fick med mig en grafisk folio i bagaget. Började hitta tillbaka lite mer till mig själv.

07. Från Australien till Sverige. Köpte min första kamera i april och började fotografera; jag har aldrig varit bra att göra saker på halvfart, oavsett om det är arbete eller män. Allt eller inget och jag var alltmer sugen på foto.

Jag hade saknat att inte få arbeta med ord i Australien och kastade mig in på en copywriterutbildning på Berghs på kvällarna under hösten och arbetade på reklambyrå på dagarna. Busy bee men allting har sin tid.

08. Livet förändras. Från vinter i Stockholm till sommar i Australien och foto. Bara foto i 2 år.

09. Fotoutbildningen tog slut. Utställningarna tog slut. Plötsligt blev det tyst.

Man vet när det är dags att förändra sitt liv.

43 grader

just nu i Melbourne.

1.08.2010

Angelina Ballerina

Gallerihoppade i dag. Ett par modeutställningar, ett par fotoutställningar och en minimalistisk konstutställning.

Fastnade för en vit tavla, några meter bort var den endast vit, på närmre håll syntes olika strukturer i duken och fina färgskiftningar mellan skarvar och skuggor. Jag blev stående ett tag. Så enkelt, samtidigt så genomtänkt.

Gick ut från museet och passerade operan. Utanför var hundratals småflickor i rosa ballerinaklänningar och vita musöron. Angelina Ballerina går på teatern och flickorna hade klätt sig därefter. Det var så sött.

Jag var fem när mamma satte mig i balettskola. Jag var livrädd för vår balettlärare som hade rejält temperament, men jag älskade lektionerna. Minns fortfarande rörelserna, musiken, så liten som jag var.

Bäst var de årliga balettavslutningarna på teatern. Minns sminket, de trånga gångarna bakom scen, trikåerna och de hastiga ombytena. När jag var arton gjorde jag huvudrollen på stadsteatern i slutnumret av den fula ankungen. Jag hade ett tiotal små ankungar runt mig i gula klänningar och vita balettskor. Det är något speciellt med att stå på scen. Går aldrig ur.

1.07.2010

Happy

I Frankrike är det något av ett projekt att klippa sig på en av de bättre salongerna. Först är det en person som visar en till stolen, fixar dricka, tidningar. Sedan kommer frisören, drar fingrarna igenom håret, gestikulerar lite och gör några dramatiska rörelser. Sedan försvinner han.

En ny person leder en till hårtvätt, tillbaka till stolen, en annan som borstar igenom håret, sätter i klämmor och förbereder. Sedan kommer monsieur le frisör och klipper, vanligtvis stylar också. Ska man sedan ha slingor eller annat är det såklart andra personer igen innan styling. Slutligen en person som tar betalt.

Salongen jag gick till i Paris hade en hus-DJ. Och det serverades vin medan man väntade. Lika många personer brukar det inte vara i Sverige, inte här heller, ett par vanligen.

När jag kom till salongen i St Kilda i dag var det bara en receptionist och Andrew. Ovanligt. Sedan gav han mig borsten och bad mig borsta ut det.

Jag var ute igår och hade en del produkter kvar och mitt lockiga hår brukar jag endast kamma ut i duschen med balsam i. Följden blev att det stod rakt i ut i en pyramidform som man helst inte vill se alls, definitivt inte någon annan.

Så kände jag Andrews händer och han slätade ut håret högst upp och lät resten stå ut som i sockervadd och det märkliga var att det såg helt fantastiskt ut. Très R&R.

Han klippte i över en timme, stylade i ytterligare en halvtimme. En mycket happy girl.

Mer här. Han gillade det bättre lockigt, men jag passar alltid på att få det plattat när jag klipper mig. Lockigt är det ju ändå.

1.05.2010

Vad ska vi se nu då?

Huvudvärken börjar äntligen släppa efter ett par dagars intensivt molande, helt oförtjänt. Eller kanske för lite sömn och för mycket tankar. Ironiskt när man är ledig. Fast det är just det; jag börjar bli trött på att vara ledig.

Jag har städat, tvättat och sorterat. Igen. Försökte se en modeutställning på moderna men kom på att de har stängt på tisdagar. Jag har träffat vänner, men många är bortresta. Jag har sett allt som går på bio. Spank me, men ja, jag erkänner och något pinsamt. Det är bara att konstatera att jag aldrig varit mer rastlös.

Did you hear about the Morgans? Snäll. Småputtrig, men samtidigt platt, ingen passion, ingen dramatik. Uselt manus.

Sherlock Holmes. För mycket. Jag gillade inte, mer än att titta på Jude Law. Och Downey som spelar skjortan av alla.

Avatar - ja, en gång. 3D.

Twilight Saga: New Moon. Well, jag gick hem och läste serien efter att ha sett filmen för jag ville veta. Jag gillade fjärde boken. Sköööld.

Where the Wild Things Are. Ja. Älska Spike.

2012. hm, erkände jag just att jag sett den? Vad ska man säga? Emmerich gav oss Independence Day och här var en till. Utan utomjordingar.

Lovely Bones. Jag köpte boken direkt. Och var oerhört besviken på att Sebold misslyckades så fullständigt med en sådan fantastisk idé. Det saknas koppling mellan den döda och den levandes värld, som att den mördade flickan inte är intresserad snarare än oförmögen att vara del av den reella världen. Vet inte, köpte inte. Filmen var bättre, men inte bra.

1.03.2010

Värmefläkt?

Det är förresten 15 grader i Melbourne nu. Sådär 25 grader kallare än för ett par dagar sedan. Pratade med min syster och hon sade att de hade nästan -15.

Det är då man påminns att 15 grader är ganska underbart ändå i januari, bättre än 40 om du frågar mig.

1.01.2010

När maskerandet är roligare än maskeraden

”I can tell you’re on the guestlist darling”, sa bouncern och öppnade avspärrningen till den röda mattan och i foajén möttes jag av ett hav av män i kostymer och 20-talshattar samt kvinnor i charlestonklänningar och hårband.

Det var burleska framträdande mest hela kvällen och damer med knappar över bröstvårtorna och strumpband och volangtrosor minglade i rummet. En kvinnlig svärdslukerska i underkläder gick upp på scen och började svärdshowen och jag tänkte högt. ”Hon måste vara fantastiskt bra på blow jobs”. ”Precis min tanke”, sa den gifte mannen intill mig. Om det fanns otaliga kvinnliga framträdande fanns det bara två som inkluderade män, ett med tre gaygrabbar, ett med en dvärg.

Stod vid speglarna på damernas och satte på mer läppstift när en okänd kvinna i korsett började småprata. Hon berättade att hon hade gått en kurs i burleskt uppförande, som att dricka te elegant, ta av sig nätstrumporna förföriskt snabbt samt dansa charleston. Hon frågade om jag ville pudra näsan; jag tackade nej. Hon drog in och sade sedan att hon tyckte det var oartigt att inte fråga. Kanske ingick det också i kursen.

Jag höll mig till bubblet och en vän till en vän envisades med att vilja köpa drinkar. Fick han inte eftersom han också envisades med att lägga händerna över mina höfter. Jag känner honom inte direkt, men känner igen honom sedan fester. ”Vi har träffats fem gånger”, sa han. Jag mindes inte hans namn och försök att få en oövervinnelig hög man att förstå att man inte är intresserad.

Så man går undan men i nästa stund kom ett ”varför har du ingen korsett. Jag kan se dig i det och det skulle vara så hett”. Tog irriterat bort händerna ännu en gång och gick för att leta upp Suzy på dansgolvet, frågade efter henne. ”Det är nästan midnatt, var tror du hon är?”.

Pussandes på sin fästman såklart, såg jag och log. Stod omringad mellan en massa par, skålade in nya året och kände mig jävligt ensam. Kände händer igen och ett ”har du fått någon nyårskyss än”, sa han och lutade sig in. Jag lutade mig bort, hade fått nog och promenerade hem i ösregnet.