12.12.2010

Foxy

Ett par av mina vänner sålde sina våningar på Östermalm och flyttade till en 1700-talsgård en bra bit utanför Stockholm. Jag fick skjuts med en av deras vänner, som jag inte träffat tidigare.

Halv blinddate-känsla när jag stod vid Örnen på Karlaplan och väntade på en bil. Kom på att jag glömt att fråga hur han såg ut som skulle hämta upp och tittade lite förvirrat omkring. Han var supertrevlig, domare och vi lämnade storstaden bakom och ut i ödemarken.

Gnistrande vit snö, röda stugor med vita knutar, som en saga och det var verkligen otroligt vackert, passerade ett par rådjur innan vi nådde fram till gården. De berättade om vildsvinen, hjortarna och rådjuren som traskade omkring mer eller mindre utanför husknuten, eller snarast utanför inhägnaden utanför gården.

Mörkret ute, doften av glögg och stearinljus, vin och mat senare, mer vin framför kakelugnen. Mycket trevligt och sedan tillbaka in mot stan.

Jag hoppade av utanför min lägenhet och fick syn på en hund som jagade en katt, stelnade till lite, men jag var tvungen att gå förbi för att komma in. Gick närmre och såg att det inte var en hund men en räv. Katten hoppade upp i trädet utanför porten och räven satte sig nedanför. Jag passerade lätt förskräckt en meter ifrån. Den var mer intresserad av katten än mig.

12.03.2010

Långt

Caroline II

Bloggade just en av mina längre fotoposter på andra bloggen, tagna i lördags. Tog med lite bilder runt omkring och en förklaring av ljusuppsättningen.

11.26.2010

med Sonia Rykiel ner över ögonen och Piece upp över näsan

Stockholm Fashion week fylld av pressvisningar pågår i veckan. Lanvin kom ut i butik i tisdags och min favorit är den röda tyllklänningen, men beige upptill är inte min färg. Lanvinpumpsen och brillorna är superfina.

Fotomässan öppnade i dag och jag var där med en vän. Kollade in Broncolors Senso, ett minikompaktaggregat, perfekt på location. Bäst var svenska modefotografen Sandra Freijs utställning. Strålande.

Annars är den stora skillnaden att den svenska fotomässan riktar sig primärt till hobbyfotografer, med allt från försäljning till föreläsningar. Den australiska fotomässan är för all del enormt mycket större, men riktar sig bredare. Det finns mycket för fotointresserade i allmänhet, men det finns också professionella workshops och utrustning att pillra på. Där är mässan öppen en dag endast för professionella, medan helgen är öppen för allmänheten. Fotomässan pågår under helgen. Jag köpte billiga minneskort så det är jag väldigt nöjd med.

Har en modeplåtning i morgon så någon utgång blir det inte ikväll. Var det tidigare i veckan, en afterwork som blev till midnatt. Träffade en tjej som bodde i Melbourne 2006 när jag flyttade dit, sedan var jag Stockholm några månader, det var hon också, sedan flyttade vi båda tillbaka till Melbourne… och några år senare tillbaks till Sverige. Blinddate, sort of, vi har inte träffasts tidigare, bara haft sporadisk kontakt över Facebook. Hon tog med sin australiske man och son till Stockholm.

Det är minus 12 grader och fullt med snö. Jag fryser i min yllekappa, halkar omkring i mina läckande stövlar men har köpt en ny jättehalsduk och den värmer lite. Svårt att vänja sig vid den svenska vintern och ännu svårare att hålla sig hyfsat fashionable när det är så kallt.

Försökte förklara konceptet med inneskor för en av mina australiska vänner och möttes av hysteriskt fnitter, unheard of, följt av att hon berättade att hon satt och chattade på altanen, med havsutsikt, mat på grillen.

11.15.2010

Date eller inte date

Det här kan vara bland det roligaste jag läst om svensk dating. Skrivet av en amerikan som bott i Sverige i sex år och jag tror hon ser det med ovanligt klara ögon.

En pojke ringde just, lite oväntat, vi har bara träffats någon gång bland vänner. Den gången bjöd han ut mig, tror jag, sådär på ett typiskt icke-date sätt. Inte fika men drinkar. (Date.) Men lade till att andra kunde följa med. (Icke-date.)

Jag sa nej, inte så mycket för att jag inte ville, men det var dåligt timing och… jag vet inte. Efteråt ångrade jag mig lite och en vän hade sin uppfattning klar. ”Du säger nej av gammal vana, i ren automatik”. ”Nej”, sa jag lite trumpet. Hon kan ha rätt förstås; jag gjorde exakt samma sak veckan efter när en annan man frågade. Fast honom kände jag just inte alls, så allt annat hade varit underligt.

Hur som helst, han ringde alltså upp, presenterade sig och sedan. Ingenting. Så jag fick ta över, pratade om senaste vi träffats. Ungefär som när man träffar gamla klasskompisar och småpratar en stund om gamla minnen, för att sedan inte ha något mer att prata om.

Nu vet jag inte om vi inte hade något mer att prata om; det hade vi nog haft OM han sagt något, men han gjorde knappt det. Efter en stund började det bli lite för många ansträngda pauser och jag frågade mer direkt om det var något speciellt han ville.

Han började ett resonemang om att svenskor var så vackra. Inte att jag var vacker (date). Svenskor var vackra (inte date). Till saken hör att han är toksnygg, men någon ordning får det vara. Vill han ses, date eller inte date, så får han allt fråga. Jag tänker inte hjälpa till hur snygg han än är.

Jag hade sagt ja den här gången. Istället började jag avsluta samtalet och då kom genast ytterligare ett svävande om att ses längre fram (inte date). Att det hade varit roligt (date?).

Herregud.

Mannen jag datade i Melbourne och jag träffades i en bar, en helt öde bar eftersom det var tidigt på kvällen. Han tittade upp ur sina papper och vi började prata. Jag visste inte då att han förberedde sig för den nya show han skulle göra. När hans show var avslutad satt jag längst in i hörnan omringad av vänner. När han fick syn på mig gick han genast in och ställde sig i mitten för att kunna prata med mig, sa att det var trevligt att träffa mig. Att han gärna gjorde det igen (date).

Han hade alla mina vänners ögon riktade mot sig, om jag hade sagt nej hade det blivit ganska jobbigt. Men jag gjorde ju inte det.
Mod.

Pojken som ringde sa att han skulle höra av sig längre fram. Vi får se.

11.14.2010

11.13.2010

Fredag kväll

Fick ett mail där jag ombads lämna ett headshot på mig. Um, jag tror inte jag har tagit något självporträtt sedan Melbourne.

Tänkte att jag kunde passa på att göra det efter plåtningen igårkväll. Dessutom var det bara jag i studion då och självporträtt tas bäst själv, utan att någon ser. När mitt stylingteam hade gått fixade jag till min make, satte kameran på timer och började ta självporträtten.

Då hörde jag en nyckel i dörren och in kom Lukas, tillbaka från en reklaminspelning ”Jobbar du en fredagskväll” sa jag, men egentligen inte förvånad. ”Du då”, var hans snabba svar.

Som tagen med fingrarna i syltburken, uppklädd i min älskade NY-top förklarade jag hur det låg till. ”Jag kan ta dem”, sa han, ryckte på axlarna. ”Ska bara ha en öl först” och satte kurs mot köket.  ”Jag också”, var mitt blixtsnabba svar.

Så vi drack öl och jag stod lutad mot fönstret i studion när han tog upp min kamera och klickade av första bilden. Den var fortfarande inställd på timer och började tickade ner sekund för sekund. Jag gjorde ingen ansats att flytta mig.

”Du hinner”.
”Nej”.
”Jo, kom igen”.

Jag hann. Enjoy, för det är inte varje gång ni ser med mig leende på bild; det är inte ofta ni ser mig med öl i handen.

Vit

Jag fick ett startpaket Bare Minerals i present för en tid sedan. Jag läste inte så noga på burkarna, men tog den ljusaste färgen som bäst matchade huden och använde den som foundation i några veckor.

En av stylisterna började prata om att hon köpt samma och att hon speciellt gillade highlightern. ”Där var ingen highligher i min” sa jag men kollade när jag kom hem.

Jorå. Den burk som jag använt som foundation var i själva verket highlightern. #whitest chick in town.

11.11.2010

Same same different

Inget som att vakna upp till ett love. Australierna säger det så mycket lättare än vad vi gör, utan någon underton bara med extra värme.

Från en vän som också var med i LA och vi fann varandra direkt. Kanske för vi talade med samma accent, förmodligen för vi var ganska lika i utbildning och arbete, för att han är supersnäll nästan lite som en äldre bror, som ser till att man kommer hem ordentligt och inte klagar när han fick vänta en halvtimme i lobbyn på att jag skulle hinna klä om innan vernissaget.

Vi åkte i samma bil till Watt’s Towers, som tydligen låg i ett slumområde. Vi körde fel såklart och dörrarna låstes automatiskt på den amerikanska bilen när vi cirkulerade runt i området bland soppkök, stora soffor parkerade på gräsmattan, utslagna hopsjunkna människor på trottoarerna, gängbildningen, blickar av frustration, ilska. Ingen av oss tog upp kamerorna även om det fanns bilder som stannade kvar.

Jag medger att jag var något lättad när vi lämnade området bakom oss en halvtimme senare. Hoppade in i bilen och fortsatte genom gettot och även om kvarteren blev något bättre var det långt ifrån någon normalitet. Vi körde förbi en utmärglad man med en kundvagn intill lastad med hans ägodelar. I handen höll han en stor skylt där det stod biltvätt. Vi tänkte samma men australiern fann orden snabbare om att lämna in bilen där och kanske inte få tillbaka den.

Vi blev därför hyfsat förvånade när vår amerikanske chaufför saktade in och stannade på en bakgata. ”Vi ska äta här tillsammans med de andra” och jag och australiern tittade på varandra och kunna inte hålla tillbaka ett (nervöst) skratt. Klev ur och passerade ett antal soffor längs med trottoaren, hundar som skällde bakom plank, gick förbi försäljare med varorna fästa på kroppen, förvirrade utslagna människor.

Klev in på en hamburgerrestaurang och matosen låg tjock, fanns inte direkt något vegetariskt och jag beställde in pommes frites och blev smått ställd när jag fick tillbaka en enorm tallrik i ett berg av pommes frites. Ställde tallriken på mitten av bordet istället och fick en asprin av australiern istället mot jetlagen som dunkande gjorde sig påmind. Utanför stod en man och sålde solglasögon, människor som speglade sig mot fönstret där vi satt.

Fina

Bilden som jag fick pris för var tagen i Los Angeles och jag var bara där i några intensiva dagar. Speciellt att träffa människor som jag haft kontakt med över nätet i några år, men med få undantag aldrig träffat i verkligheten. Att träffa människor för första gången samtidigt som man redan känner varandra i någon mån.

Första kvällen i Hollywood hämtade Caleb och Sara upp mig på mitt hotell. Jag bodde på ett nyöppnat hotell och allt var skinande blankt med röda mattor som ledde ner till bilen. Vi körde genom den kolsvarta kvällen, stannade till och köpte vin och fortsatte ut mot kusten där vi mötte upp med de andra som alla hade valt att bo vid stranden. Ett 20-tal fotografer som sågs; ett 20-tal kameror som blixtrade konstant.

Märkliga samtal, roliga samtal. Någon som lyckades få ner korken i flaskan istället för ur den (?), en soffa som vek sig av tyngden i gruppbilden, en akutsköterska som berättade historier som fortfarande får mig att rysa, andra som fick mig att skratta. Vi körde tillbaka i natten i intensiva samtal.

Kvällen därpå ville de flesta fotograferna (en del hyfsat bakis) tillbaka till sitt hotell. Och festa. Det tog två timmar att köra fram och tillbaka och eftersom vi redan var på en bar i närheten av Hollywood stannade jag och Caleb kvar med några av hans vänner. Sedan droppade det in allt fler av hans vänner och jag har aldrig känt mig så genuint välkommen och det blev en av de bästa kvällarna någonsin med långa samtal med kreativa intressanta människor.

Varje år packar de en lastbil och åker ut i öknen ett par veckor på Burning Man. De ville att jag skulle följa med och när man ser bilderna så ser det ganska fantastiskt ut. Här är Calebs bilder från årets Burning Man.

11.07.2010

Pumpkin

Om jag fick välja en sak som jag saknar från det australiska köket så skulle det nog vara pumpa. Rucolasallad, pumpa, tärnad fetaost och solrosfrön. Yum. Het pumparisotto med ris. Yum. Pumpasoppa med persilja. Yum. Eller som igår pastagratäng med pumpa, lök och grönsaker. Yum.

I Sverige har jag i princip bara lyckats få tag i pumpa på vid Halloween och jag har känslan av att många köper pumporna mest som prydnad. Men de är verkligen alldeles ljuvliga att äta också, lite småsöta, en blandning mellan potatis och morot.

Jag passar på. Äter pumpa till det mesta just nu. Här är fortfarande massa mat över som jag lagat när jag hade besök; så mycket roligare att laga mat till andra. Jag och min systerdotter bakade lussekatter och drack julmust till.

Jag bokade julflyget i dag, svårt att tänka att det bara är lite drygt en månad bort. Det finns något rofyllt i mörkret, ödsligheten längs iskalla gator, levande stearinljus inne och varma filtar.

11.03.2010

Paul

Paul 12

Bilderna på franske modellen Paul, som vi tog igårkväll, ligger uppe på fotobloggen.

10.26.2010

no play

Lämnade studion sent ikväll och det gick några män i trappan på våningen under. Det ligger ett modedesignföretag i huset och det är inte ovanligt med supervälklädda människor. Så var männen och en av dem sökte ögonkontakt, fortsatte följa mina steg varje gång han vände och tittade uppåt.

När jag kom ner på bottenvåningen stod han nonchalant i dörren och väntade ensam på mig. Lång, mörk, och med italiensk brytning öppnade han dörren på vid gavel och frågade om jag ville göra dem sällskap.

Han fick ett leende men det är all work and no play.

10.19.2010

True love is a big deal

Ibland fascineras jag av hur mina bilder vandrar. En gång kontaktade en utländsk nättidning mig och frågade om de kunde använda en av mina produktbilder i ett reportage om rysk smuggelsprit. Helt ologiskt och det fick dem just inte alls.

En annan gång bad en amerikansk resesite att få använda mina interiörbilder från ett hotell i LA, utan betalning men med exklusiva rättigheter. As if.

Och ibland helt oväntat, ett sänglinneföretag som ville använda en modebild på förpackningen. Medan jag fotograferar allt mer mode, mindre porträtt än tidigare, är det nog mina bröllopsbilder som vandrar mest. Senast en fransk publicering.

10.15.2010

Swimming

Om ni missade Slideluck Potshow-visningen tidigare i år så kommer det en liten slideshow här.

Dear Euphorias röst; mina ögon.

10.14.2010

Lejonmingel och leopardjacka

Vinnarbidragen från Cannes Lions var i stan och jag gick tillsammans med gamla copykursare från Berghs. De har klättrat upp i byråvärlden under de år som jag var i Australien och gjort ännu en utbildning.

Första känslan var att vara tillbaka på ruta ett. Om jag hade stannat kvar på byrå, var hade jag varit i dag? Jag har någon slags hatkärlek till reklamvärlden, min egen frustration att jag inte fått ur mig det som jag tror att jag hade kunnat, att jag inte fick chansen (visumstrul och annat), eller tog chansen när den var där. Samtidigt som jag älskar tempot och de snabba växlingarna. Ord och bild. Jag gillar ju det.

Inspirerades av bra lejonkampanjer, inspirerades att göra bättre när man ser sådant man inte känner för. Viljan att göra mer.

”Men ångrar du ditt val att vara fotograf?” frågade någon. Inte så och det är inte så stor skillnad egentligen kan jag tycka. Man arbetar fortfarande i team och nyckeln är som alltid att arbeta med andra som vill, som brinner i sina roller. Då brukar det bli bra.

Det bjöds på öl och choklad. Visst var där reklamare (duh) men mest var det reklamstudenter och någonstans där sköljdes min ruta-ett-känslan bort. Det är inte 2007 med Berghs och byrå. Det är 2010 med stor vit studio och en folio med bilder från Melbourne, LA, NY, Paris och Stockholm.

10.13.2010

I korthet

Dagens deadline: mode. redigerat mer eller mindre oavbrutet de senaste två dygnen.
Dagens headline: Chile.
Dagens udda: min kollega plåtar kändisar och man stöter ihop med tv-profiler i köket
Dagens event: Modemingel på PR-byrå
Dagens kläder: röd kjol, svart topp
Dagens frisyr: ny favorit. Carrie kanske 2000, lockigt stort hår med flätor i luggen
Dagens glömt: mina högklackade boots står kvar i hallen. Blir ballerina hela dagen istället.
Dagens kom ihåg: köpa creptång till plåtning på lördag.
Dagens bra: Äntligen blir det lägenhetsbesiktning och jag hoppas få mitt badrum uppfixat.

10.09.2010

Perhaps perhaps perhaps

Det var första gången jag satte nyckeln i dörren, larmade av och var ensam i studion. Alla 140 kvm av parkett och vita väggar. Studion hade jag riggat dagen innan så jag testade mest av ljusen, plockade upp kameror och ordnade i köket.

Det var så tyst, nästan ödsligt utan det vanliga ljudet från blixtar som går, mobiler som ringer och datorernas knappande. Tyst. Och någonstans där stannade jag till tittade ut över studion, min studio också, mitt skrivbord, sminklogen, klädställningarna och plötsligt var det så verkligt. Det var hit jag ville komma. Självklart är det mycket kvar och jobben kanske inte regnar över mig, men jag har att göra.

Jag har en tendens att gå igenom livet och tycka att allt går för långsamt. Tänkte på ett samtal igårkväll med en vän som köpte min gamla 400D. Det var min första systemkamera, inköpt för 3,5 år sedan. Egentligen kanske det inte är så långsamt, egentligen har det kanske gått ganska fort.

Gick bort till stereon, skruvade upp ljudet till Doris och sjöng högt i tystnaden, överdrivet, för mycket. Sedan ringde mobilen och modedockan anlände. Vi har plåtat vår-, och sommarkollektionen.

Och så levde de lyckliga i

Om det kom en bröllopsinbjudan från en vän som en gång var nära närmre närmst, som man delat ändlösa samtal med. Som man försökt hålla på benen efter ett fruktansvärt uppbrott när hennes värld bröt ihop och tog tid att bygga upp. Hon har alltid stöttat mig.

Jag trodde alltid att mannen som kom efter hennes stora kärlek var något tillfälligt. De var så olika och jag fick alltid känslan av att hon höll igen, att det var bra, tillräckligt bra. Aldrig bäst. Sedan fick han en tjänst på annan ort och hon valde att bryta upp och följa med honom.

Vi tappade den där närmsta förtroliga vänskapen, inte som i att den inte fanns kvar, bara att det var svårare att ses, svårare att hålla kontakten.

När vi hörts har jag aldrig kunnat skaka av den där känslan av att hon valt något som känns okej. Inte wow. Det är kanske helt okej, men så kom den där bröllopsinbjudan.

Det finns inget wow. Det finns inte ens ett leende. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag läste hennes handskrivna följebrev till mig. Nästan som en förklaring, som att hon anade frågan. Det var inte ens dolt mellan raderna, tvivlet, ångesten, resonerandet, det var. Jag vet inte vad det var, men någon stormande kärlek var det knappast. Hon vet det också.

Men vad ska jag säga. Att hon ska lämna honom? Att det ordnar sig, att det är bröllopsnerver? Någonstans tror jag inte att jag behöver säga så mycket alls, men jag har en känsla av att hon behöver få prata.

10.04.2010

En dag i bitar

Såg på andra säsongen av sex & the city och hade nästan glömt att Carrie alltid hade lockigt hår då. Lockigt med flätor i luggen. Precis de flätor som är så mycket i vinter.

Kan hon kan jag, tänkte jag och lät håret vara just så lockigt, som det är om jag inte plattar.

Väntade på hissen, ytterligare ett par personer kom, en av dem snygg så snygg. När hissen kom öppnade han dörren och lät mig gå först med ett leende. Älska. Jag tar det som ett tecken på att den flätade luggen, det lockiga håret var lyckat. Så måste det ju vara.

Bokade en ansiktsbehandling till i morgon. Lyx, men skönt så skönt. Behöver fixa en ny vinterkappa också, min enda är en rest från 2007. Kanske inte helt rätt längre.

Handskar har jag redan köpt i mjukaste skinn, 1,5 cm för långa i fingrarna. Finns inte precis något val; jag är inte petite men mina fingrar är uppenbarligen det. Jag älskade det hos den senaste mannen jag datade i Australien, hans långa fingrar, smala händer. Inte för att jag sa något, det är ju knappast något man säger. Men han hade det. Vackra händer.

Någon som kör sin eget lilla moderace är The Man Repeller. Hysteriskt roligt på sina ställen och med distanserad bitsk ton.

10.03.2010

Vägen tillbaka



fortsättning



Jag vet inte riktigt hur, men jag missade inslaget om det unga polska nazistparet som upptäckte att de var allt de tidigare hade hatat. Judar. CNN berättar om deras osannolika historia och deras väg tillbaka in i samhället.

"I came here to the rabbi and said, "listen, they are telling me I'm a Jew [...] Who is this Jew and what is it? Help me because I am going to lose my mind otherwise.'"

Vänner

Vi träffades på en fest. Han kom fram, presenterade sig, artig, vänlig, rolig på ett lite torrt intellektuellt sätt. En aning dryg, sådär på ett lätt överklassvis, välklädd, kanske med avsaknad av någon detalj som gör skillnaden mellan korrekt och cool, but that’s ok. We can fix that.

Ögonen bruna närvarande intresserade ändå inte påträngande. Han kunde föra sig, en man som man kan ta med i vilken miljö som helst och han skulle smälta in (utom Cherry en lördagskväll nere i AC/DC Lane i Melbourne, but that's OK).

En man som lade armen korrekt vänskapligt i midjan. Inte för lågt på höften, inte en aning för högt upp på låret. Korrekt. (I motsats till mannen jag datade som gjorde precis tvärtom, knappt märkbart ändå ett stilla markerande att jag var med honom när någon annan kom fram. Egentligen tyckte jag det var lite sött.)

En man som inte dricker för mycket under middagen. Som tackar för maten, på rätt ställe. Som dessutom ser bra ut på ett aningen blygt sätt. Som jag har gemensamma vänner med, även om vi kanske inte är helt lika. Det kanske är bra.

En man som jag hade fallit pladask för om jag hade träffat honom för fem år sedan. Men nu?

Frustrerad försökte jag förklara för en av mina bästa vänner att han var perfekt. Bara att well, jag känner det inte, inte tillräckligt.

Han är bra.
Han är bara inte han som var.

Var.

”Jag kan ändra mig; jag tycker om honom. Det här ska bli bra, tillräckligt bra.”, sa jag beslutsamt.
”Tror jag inte, då hade du inte sagt det här till mig, då hade du varit hos honom”.
”Nej”.
”Jo”.

10.02.2010

Grön?

Vi har en whiteboardtavla i studion med ett bokningsschema över studiotiderna. Carl-Johan har svart färg, Mathias blå, ev. uthyrning skrivs in med röd penna.

Kvar låg en grön penna som var ledig.

Grön?
That’s not me.

Hade en ljusblå och en rosa kvar från mina undervisningsdagar, men bläcket var slut. Nu åker vi in till stan och köper en rosa. Någon ordning får det vara.

Sedan ska här plåtas.

10.01.2010



Lite från New York.

Fredagkväll.
Just saying.

Charming

Jag har möblerat om, flyttat mitt skrivbord från hallen till vardagsrummet. Skrivbordet vid fönstret, bokhyllorna bakom. Inte mitt val, vet inte ens om jag gillar det, praktiskt på sin höjd.

Det handlade egentligen om uppkopplingen. Min lägenhet, mitt i centrala Stockholm, ligger mer eller mindre i radioskugga. Alla samtal bryts. 3Gn lägger av. Jag tröttnade och ringde uppgivet till min teleoperatör.

-Gäller det när du ringer inomhus eller utomhus?, svarade operatören
-Inne, i lägenheten. (duh)
-Tyvärr gäller vår garanti endast utomhus.
-Jaha, men jag skulle tänka mig att merparten av era kunder bor inomhus, vad kan ni göra för oss?
-Är mottagningen bättre vid fönstret?
-Ja, på ena sidan lägenheten.
-Då föreslår jag att du flyttar din dator dit.

Mest stör det mig att tavlorna inte längre sitter rätt, men jag vågar mig inte riktigt på att borra, sätta plugg och hänga dem. Men uppkopplingen bryts inte och samtalen verkar funka. Får vara såhär då. Skrivbordet framför fönstret. Mitt i rummet.

9.26.2010

Materially Embodied

Träffades på centralstationen i Köpenhamn, hade inte setts på elva år, men det fanns inte så mycket att ta fel på. Den korta svarta pagen hade blivit axellångt, men ansiktet och skrattgroparna var desamma.

Vi gick genom slitna Västerport förbi prostituerade och sexbutiker tills secondhandaffärerna och caféerna blev fler och människorna allt trendigare. Klev in på ett gammalt apotek, den långa disken fanns kvar, men fungerade nu som en bardisk. Tänkte på min morfar som drev läkemedelsföretag och fina erbjudande från USA. Han valde att stanna kvar i Sverige. Valen vi gör.

Drack upp den färskpressade apelsinjuicen och följde med Hilda på lite galleryhopping. Första gången sedan jag lämnade Melbourne och det stack till av saknad från alla söndagsbruncher med Grace som alltid efterföljdes av en gallerirunda. Det var roligt att göra det igen och inspireras oundvikligen av det man ser, inte bara konsten, men människorna, miljöerna, ljuden.

Gick uppför trapporna på Fifth Floor, det galleri där Hilda just nu ställer ut och även om jag missade vernissagen är jag glad att jag fick se utställningen. Ljus, kvinnlig, stark.

Se den om ni är i Köpenhamn, mer info och bilder här.

Materially Embodied I

9.21.2010

Verkligen

Mina vänner firade tioårsjubileum. De hade bokat en svit på ett hotell, de hade en restaurangreservation, de hade biljetter till en föreställning och de var självklar uppklädda till tänderna.

De startade med en drink, vidare på middag som flöt på smidigt, satte sig i baren och fortsatte skåla när en vakt kom fram. ”Vi kommer att eskortera ut er flickvän, som är alltför onykter”.

Huh? Sa de. I nästa ögonblick var de omringade av sex vakter som följde dem ut och där stod de på en trottoarkant tidig natt, i finaste kläder men utan svit och taxi hem.

”Jag var verkligen inte så berusad!” sa hon frustrerat. Saken är den att hon är något fumlig till vardags, tappar konstant saker, går in annat, glömmer bort saker lite här och där, snubblar ibland eller snarast ofta. En klassisk dagdrömmare.

Något drömjubileum blev det inte. Men de hade ganska roligt ändå. 

9.20.2010

Jag har flyttat

My new studio space ♥

in.
Och varje morgon kommer jag att ha den här vackra studion att gå till.

9.16.2010

Sthlm

Just när jag kommit tillbaka till Stockholm och väskorna åter står i hallen kommer det ett samtal om jag vill plåta en visning i Skåne om några dagar. Hårstyling och catwalk.

Det vill jag förstås; mode/beauty är alltid kul, men det blir till flytta runt lite i planeringen. Och packa väskorna igen.

9.14.2010

E-moll

Tittade ner, mot min svarta kjol, svarta strumbyxor, svarta skor, svarta tröja, svarta kavaj, ett vitt pärlhalsband knutet över bröstet, en vit spetsnäsduk från Dior att dölja tårarna med. Den senare var en gåva från mamma när hon var i Paris på arbetsresa; jag fick blindtarmsinflammation under tiden hon var borta. Mormor och morfar var där och det första jag minns på uppvak efter operationen var att morfar satt uppe i taket. Eller han gjorde ju såklart inte det.

I dag satt jag i en bänk i en kyrka med rad efter rad efter rad fylld med sorgklädda människor, flera barndomsvänner. En make som med ensamma steg gick genom kyrkorummet, satte sig ner vid flygeln och spelade med kärleken lysande mellan harmonierna. Så ändlöst vackert.

9.12.2010

Tryckt

”Du är i tidningen”. Huh?, mumlade jag sömnigt i nattlinne och gick ut i köket. Tänkte igenom kommande publiceringar men ingen dagstidning vad jag kunde komma på.

Ett tidningsuppslag och ett aha, en bröllopsbild från i somras. Tryck är alltid lite mer konkret på något sätt.

Lämnade ifrån mig en 14-sidor visumansökan, bara för ett kort arbetsvisum nästa år. Fått bilder på den fantastiska "farm" där ceremonin ska hållas. Förhoppningsvis blir det positivt besked snart.

9.09.2010

Med ett brinnande paraply

Jag kommer aldrig att glömma när jag första gången bodde utomlands, 18 år och läste på universitetet i Frankrike. Det var i början av terminen och vi hade ett dictéeprov. När vi kom in i aulan nästa lektion läste han upp mitt namn ensamt och sa att jag borde skämmas över mitt dåliga resultat.

Jag tror aldrig det hade hänt mig tidigare; jag hade alltid bra betyg, hade haft lätt också när jag började på det franska universitetet men överraskades över tempot i dictéen och hann inte med.

Veckan därpå läste han i en knäpptyst aula upp endast min uppsats om kvinnosynen i Camus Främlingen och avslutade med en lång diskussion om varför min uppsats bäst svarat på frågeställningen.


Jag glömmer aldrig när en av mina lärare uppgivet tog mig till sidan efter lektionens slut i Melbourne och när de andra lämnat rummet bad hon mig nämna fotografer jag beundrade. Hon drog upp deras bilder över hela väggen, satte mina intill. Ställde mig frågan rakt ut, varför mina inte räckte till.

Veckan efter lämnade jag ifrån mig en av min hittills mest prisbelönta bilder och hon kommenterade inte bilden när jag lämnade den. Men när vår kursansvarige kom in i klassrummet avbröt hon lektionen och frågade om han sett min bild. Drog upp den i storbild över en vägg och log.

I dag öppnade jag NGV Magazine, Melbournes främsta konstmuseum, Australiens också för den delen. Det första jag fick syn på var en av hennes bilder på en kvinna gående genom saltöknen med ett brinnande paraply i handen. Så enkel; så stark och nu hänger den på NGV.

Jag är så tacksam att jag hade henne som lärare, att hon alltid ifrågasatte mig och jag vet att jag många gånger var i tårar och tänkte att jag kan inte sträcka mig längre och kanske kunde jag inte det där och då. Men samtidigt är det just det som är det fantastiska, att hon faktiskt dog upp mina bilder mot de bästa, som vore det en självklarhet att vi skulle nå dit. Jag såg det inte då, tänkte mest att ingen vill göra någon annan besviken; inte ens när de drar upp ens bilder intill Avedons.

Min institution har nått stora framgångar det senaste året, med allt från MoranPrizefinalister till vinnare av NGV-tävlingar. Där man inte borde vara med och tävla när man är student och så går studenterna och vinner. Jag tänker att det är just lärarnas inställning det grundar sig i, som om det inte fanns något än att vara just där.

Jag pratade precis med min lärare och hon gav mig pepp för där jag är och på de projekt som ligger framför. Och någonstans betyder det fortfarande så otroligt mycket.

9.04.2010

Parlez-moi

Mitt hår är långt och lockigt och ofta låter jag det vara vilt. När jag sitter och arbetar irriterar det mig ibland när det ramlar ner över ansiktet och antingen knyter jag det bara eller så sträcker jag mig efter en av de långa hårnålar som finns liggande lite överallt i lägenheten.

Hastigt rusade jag ut ur lägenheten och ner till stan och det dröjde nog en kvart innan jag gick förbi en spegel. Och tvärstannade. Håret hängde löst men högst upp på huvudet satt en mycket egensinnigt knorr ihopskruvad. Inte på något udda eller coolt sätt, bara på ett ytterst märkligt vis.

Gick längs med Stadsgårdskajen igår med håret stående rakt ut och hukande i vinden på väg till Fotografiska. Mitt absoluta favoritmuseum i Stockholm, så stilrent, så snyggt. Svart. Vitt. Som ett tidlöst foto.

Såg Van Speers, Anders Petersen, Lennart Nilsson och Leibovitz. Igen. Så vansinnigt bra. Det är sista dagen i morgon på Fotografiska innan de byter utställning så skynda om ni inte varit där.

Det enda som jag sett i sommar som berört mig mer, är Sophie Calle på Louisiana. Flera rum med bara Calle och jag minns inte riktigt om jag skrivit om det innan eller bara tänkt, men i en av salarna fanns bilder som var tagna från sekvenser när människor plockar ut pengar. Först leende samtalandes, sedan allvarligare, tar pengarna och går.

Men det som intresserade mig mest var reportaget de gjort med Sophie i Paris. Hur hon närmade sig människorna på gatan, lutades mot en vägg intill bankomaten frågade hon i en nästan förförisk röst ”Parlez-moi de l’argent”. Nästan alla svarade med ett "va?". Och utan någon som helst utläggning upprepade hon den enkla frasen.

Och de svarade, talade om sin relation till pengar. ”Tillräckligt”, ”aldrig tillräckligt”, till argsinta, till lättsinta kommentarer. Men det som intresserade mig var inte samtalen utan hennes arbetsmetod.

Fransk. Feminin. Rak. Och ändå anonym. En fråga, en röst, ett svar.

8.24.2010

Gammalt, nytt, något blått

”Med anledning av förra årets framgångar ber vi dig medverka med material till den årliga upplagan med Australiens främsta fotografer och bilder.”

Mejlet har blivit liggande just där i inkorgen, inte oläst, men orört blandat med lätt prestationsångest. Redaktören syftar på att jag förra året blev utnämnd till en av Australiens främsta emerging photographers. Nya, på uppgång. Jag vann inte ens, bara fanns med där bland de bästa.

Med självklarhet ber han mig skicka en handfull av årets vassaste bilder, i en lika lättsam ton som man väljer vitt eller rött till maten. Såklart inte självklart att de kommer med i tryck.

På uppgång. Från att ha varit dagligen i studion de senaste två åren, ryms mina studiobesök sedan jag kom till Sverige på mina fingrar. Det ska bli ändring på det, men med brutal kritik står jag där och tvekar; saknar kick ass-bilder tagna i Sverige de senaste månaderna. Vill såklart lämna nytt, men tvingas kompromissa. Och det stör mig.

8.15.2010

Sthlm

Underbart att vara tillbaka i studion och för att plåta mode dessutom. Lade upp ett par bilder på fotobloggen.

Modeller behöver alltid ansiktsbilder och jag tog de här innan vi började den ordinarie plåtningen. Jag tror nästan jag tycker mest om dem.

Modell är vackra Mirash.

8.12.2010

Stockholm nästa

TGV eller train à Grande Vitesse var förra inläggets namn. Det fortsätter, inte inlägget men hastigheten, tåget. Bokstavligt talat.

Stockholm Fashion Week startar om några dagar och jag har en modeplåtning, som dessutom flyttades fram ett par dagar. Kameraväskan och resväskan är packad, hade inte fått in Pariskläderna i skåpen utan de åkte istället rakt ner i resväskan igen. Liksom mina tre nya hattar. Jag och Suzy provade nog hattar i en timme, minst och det får bli huvudtemat så att säga i nästa plåtning.

Just stort hår/knut/hattar är mesta mest i höst och vinter. Liksom axelvaddarna. Och blommorna smyger sig tillbaka, i stormönstrade klänningar, pumps och igen - hår. Annars kan man köra en vit afro. Satt i skylten i NY för några månader sedan; satt i skylten i Paris.

8.10.2010

TGV






















Ett varmt tåg till flygplatsen, med den ljumma luften svepande över nacken, några väskor i gången, fler på hyllorna, engelska vokaler intill, franska nasaler från förorten bredvid, från innerstad genom ruffiga getto hämtade ur en Gurskytavla.

Ipoden med Lomo i handen, hörlurarna i men utan att dölja ljuden runtomkring. En kvinna i svepande lila kjolar, lager på lager, en tandlös leende som fastnade i en grimas, slog ner blicken över min bronsfärgade kjol, rättade till fluffen på kavajslaget.

En bruten röst började sjunga, behövde inte vände mig om för att veta var den kom ifrån. Den fortsatte genom parabolklädda förorter, fortsatte mot flygplatsen tills den tystnade, tittade bak och hon var borta.

Gick igenom detaljerna på en kommande plåtning högt i huvudet, hatt eller hårband, gult eller grönt. Såg inte. Hoppade högt och ryckte undan från den rosa söndernötta portmonnä som kvinnan i den långa lila kjolen höll under hakan på mig. Ett bestämt nej, alldeles för nära, kunde inte låta bli att automatiskt hålla lite hårdare över kamerahandväskan.

Hon satte sig i båset framför. Stirrade kallt på mig. Hostade. Spottade på golvet. Jag fortsatte att titta ut genom fönstret. Hon spottade mer, hostade från djupet av sina lungor, snöt sig i klänningsärmen såg jag genom reflektionen i fönstret, hörde genom iphonen. Sneglade bort när hon fortsatte att spotta på golvet. Som om hon väntat på min blick, sökt den medvetet och blicken hon gav tillbaka var så full av hat. Inte mot mig, mot något större, men just där fick jag i min bronsklänning vara symbolen för något annat.

Hon reste sig hastigt, gick med snabba steg mot mig, försent att kunna rycka undan, hann bara tänka att bara hon inte spottar, men lät blicken oberört titta ut över perrongen. Ett par steg innan vände hon tvärt och gick av tåget, svärandes. Arg, arg på allt, men med mynten skramlade i den slutna handen.

8.05.2010

Bara några timmar kvar

Försöker varva ner men tankarna går på speed, fingrarna likaså över tangenterna. Jag redigerar bröllop och får bröllopsförfrågningar från Australien. Mest tack vare en publicering där det stod att jag var australisk.

Det hela känns lite märkligt. Jag är ju här nu, eller inte riktigt. Jag är på väg till Köpenhamn, till Paris för jag ska träffa finaste fina Suzy. Bara några timmar kvar.



Suzy & jag, nyårsafton 2009

Lite e i vattnet

Och just här befinner jag mig just.

"Man har tidigare funnit E-colibakterier i vattnet, en bakterie som finns i vår egen tarmflora. Bakterien är inte farlig i sig, men kan föra med sig andra smittämnen. Även en extremt låg halt gör vattnet otjänligt."

Jo, vi vet alla vad e-coli är och det är inte sådant vatten man vill duscha i. Fast det är just vad jag ska göra nu. Ewww.

8.04.2010

Om jag ser honom igen tänker jag gifta mig och få världens sötaste barn

När jag gick på gymnasiet hade nog skolans snyggaste kille skåpet intill mitt. Lång, intensiva blå ögon, brunt hår, han modellade ibland, var smart, kreativ och charmig och sådär vansinnigt snygg att jag höll på att dö varje gång jag hämtade ut böckerna. Kanske tappade dem i golvet någon gång, säkert rodnade jag ibland. Tror inte jag var ensam. Självklart trånade jag efter honom i tre år, självklart låtsades jag helt oberörd. Vi blev vänner.

Vi fortsatte på olika universitet och jag träffade honom några år senare i Stockholm. Har inte träffat honom sedan jag flyttade utomlands.

Klev på tåget med Ellen och Alicia och där stod han, lång, intensiva blå ögon, brunt hår och modellsnygg. Jag tittade; han tittade. Finns bara en med sådan blick och jag sa:

- Daniel?
- Ja?

Men blicken han gav var lika undersökande som eftertänksam. Något osäker fortsatte jag med hans efternamn och möttes av en blick som kan ha fått mig att rodna. Hans efternamn var ett annat.

Famlade fram en förklaring en han fortsatte bara att ordlöst road le. ”Friend of yours?” sa Ellen högt, ovetande om konversationen som fallit på svenska. ”Nära”, svarade han. ”Cutie”, sa hon tyst, men inte tystare än att han vände på huvudet i ett delvis dolt leende.

Sedan skulle deras tåg avgå och jag hoppade av. När jag vinkade av dem från perrongen log han genom fönstret.

7.17.2010

Vi gillar



”Jag är så stolt över dig!”, sa Suzy över en knastrig australisk linje. ”Huh?”, sa jag. ”För kampanjen, den är överallt, din bild”. Tystnad. ”men, Sportsgirl Annevi! Vykort, stora skyltar i butikerna, Bourke Street, ÖVERALLT. Du är så duktig, jag är så stolt så stolt”.

Precis som H&M tar in high end fashion designers som Stella, Lagerfeld i gästkollektioner gör den stora nationella australiska modekedjan Sportsgirl detsamma. I år valde de att bjuda in Alpha 60 som gästdesigner och de lanserade en kollektion för kedjan för ett par månader sedan.

De kontaktade mig och ville använda en av mina bilder som jag tagit på dem till kampanjen. Den skulle bland annat vara med i senaste numret på Sportsgirls modemagazin. Jag fick tidningen när den kom ut, bara det att min bild inte fanns med.

Modebranschen är lika hård som lynnig och jag bläddrade vidare och det är inte helt ovanligt att bilder faller till och från i den slutgiltiga tidningslayouten. Därför blev jag något överraskad att bilden trots allt hade använts som avtalat, bara inte i just den tidningen, men tydligen i det mesta annat. Sweet.

6.17.2010

Deux

”Två färger, inte mer än två färger”, sa min mormor när jag stod framför garderoben och skulle välja kläder till någon av de många bjudningarna. Hon var alltid lika oklanderligt klädd i eleganta jackor, veckade kjolar, pumps i färgglada nyanser, hattar med långa fasanfjädrar (som jag inte fick klä ut mig i) och halsband i alla tänkbara färger (som jag fick prova, i alla fall en del). Mina klänningar var nästan alltid rosa, vita kalasbyxor till, eller turkos, en hade discopärlor i linningen.

En blå soffa, ett brunt matsalsbord och ett sängöverkast i vinrött, grönt och blått fanns i den möblerade lägenheten jag hyrde i Melbourne. Jag avskydde sängöverkastet och lade det i en sopsäck längst in i garderoben. Köpte ett vitt istället. En färg mindre.

Vita väggar, vita gardiner, vitt sängöverkast hade mitt sovrum i Stockholm innan jag reste till Australien. Vita väggar, vitt sängöverkast har jag fortfarande.

Svart och vitt är det första jag letar efter när jag ser en bild. Finns det ”true black”, finns det pure white? Saknas något upplevs bilden ofta som blek, intetsägande. En splitterny svart rya/heltäckningsmatta täcker mitt sovrumsgolv, en mjuk zebrafärgad stol står i ena hörnet, binder samman två färger. Svart. Vitt.

6.13.2010

Vägen till sångerna

är en antologi med intervjuer av svenska låtskrivare där de berättar om sitt skapande, inspiration och hur låtarna växer fram.

Bland de intervjuade finns bland annat låtskrivare från Dungen, Timo Räisänen, ElinSigvardsson, Dear Euphoria och Taken By Trees.

Det finns bilder med också och det är där jag halkar in, foton som jag tog av Elina Johansson aka Dear Euphoria finns publicerade i boken.

Vägen till sångerna kommer ut till försäljning i september.

6.05.2010

Slideluck Stockholm

Om ni är i Stockholm och inte har några planer ikväll tycker jag att ni ska ta er till Delight Studios.

De har en Slideluck Screening i storbildsformat där de visar upp stillbildsfoto i videoformat. Flera svenska och internationella fotografer medverkar.

En av mina undervattensserier, Let It Fall, visas med musik av Elina Johansson. Det bjuds på mat, mingel och efterfest. Inträde 100kr. Mer information här.

Välkommen!


PS. Jag kan dessvärre inte vara med. Har en plåtning tidigt imorgon i Skåne. x

5.31.2010

Shannon & Os



Shannon och Os gifte sig i Los Angeles i ett gammalt vinbryggeri, nu ombyggt till en restaurang/nattklubb, medan andra delar av bryggeriet blivit konstnärsateljéer.

Brudgummen är från England, bruden från LA och ingen familj var på bröllopet men de hade ett hundratal vänner på plats att fira dagen med dem. Familjen var med via nätet med skärmen projicerad i storbildsformat, chatten igång.

Båda är båda fotografer och det är alltid lite speciellt att plåta fotografer. De är så medvetna om komposition och ljus och efter fest och vin blev det kanske lite galet när vi vandrade genom de ändlösa industrilokalerna för att ta porträtten. En tvättstuga, en sliten brygga, en gul trappa. Men kärleken lyste genom allt och Shannon flyttar till England i augusti.

Hela bröllopet här.

5.28.2010

Home sweet home

Hamnade på grekiska landsbygden, vaknade till tuppar som gol om morgnarna, bland vita stränder, blått vatten, olivlundar och lata dagar med fetaost och solmogna söta tomater.

Fanns inte så mycket att göra. Gjorde inget. Och jag behövde det.

Nu desto mer och en mejlkorg som svämmar över efter en vecka utan Internet (har nog aldrig hänt). Först bröllop att redigera, album som ska sättas ihop. Vad gör ni?

5.17.2010

"If you have to travel alone, travel in style"



Älska. Önskar min lägenhet såg ut mer så. Det gör den inte, inte ens i närheten och nästa månad lär jag få ta tag i det när jag kommer hem från Grekland.

Mellan 7 och 8:e avenyn i NYC, mellan 38-40:e gatan ligger garment district (ibland fashion district) med tygbutiker, knappbutiker, fjäderbutiker och jag var smått extatisk när jag gick mellan de trånga raderna och lät fingrarna svepa längs tygerna. Okej, vissa, inte de som kostade 3000 kr metern.

Istället prutade jag i bästa torganda och fick med mig 10 meter vitt sidenaktigt tyg, som nog får bli gardiner, eller sängöverdrag, har inte bestämt mig. 4 meter glansigt guldtyg, som jag egentligen inte tänkt köpa alls men när jag fick det som var kvar på rullen för 80 kr kunde jag inte låta bli. Och sedan ett rosa sidentyg med svart broderi som nog ska bli en cocktailklänning, massa tyll, sammetsband, påfågelsfjädrar och knappar. Älska. 

Här är en bra site till affärerna i Garment District, inte helt ny, men i huvudsak funkar den.

PS. Jag lade upp en del bilder från LA här.

5.07.2010

Perfektionismens vagran

Jag bor i en vindslagenhet i Soho, med kakelugn och roda tegelstenar. Inte for att jag haft ugnen igang, snarast tvartom. Det var trettiotre grader i lagenheten i forrgar innan jag kom pa att flakten kunde stallas om till AC (duh) och nu har jag behagliga 25. Det ar stralande sol och jag var pa Guggenheim som har fotoutstallning mest urbana landskap med spar av mansklighet men utan manniskor. Kanns inte helt nytt.

Sag en helt fantastisk fotoutstallning igar pa ICP med Tichy. Perfektionismens vagran som han sa. Att vaga lata saker fa vara oskarpa, vaga, skrapade, smutstiga till och med. Gar fortfarande och tanker pa bildern aoch sattet han fotograferade och tyckte sa mycket om det.

NY dag III

  • 10 minuter i Empire State Building (pft turistskit, men traffade en engelsman som jag hangde med ett tag. Sexigaste accenten nagonsin.)
  • 2 h pa Victoria's Secret






5.04.2010

Vila

Helgen i LA var lika fantastisk som intensiv. Finns hur mycket som helst att skriva och redigera, men nar jag vagde min kameravaska lamnade jag min macbook hemma. Sadar kul just nu, men kanske lika bra. Mer tid att fotografera, att ga omkring, tid att bara vara.

Ar i NY nu, for tillfallet i Meatpacking district efter en shoppingrunda. Sa oandligt mycket att gora, sa mycket att se, men mest gar jag omkring smatt planlost i varmen.

4.28.2010

Jag gör som Madeleine

drar till New York. Men först LA.

Det kommer bli galet. Utställning. Bröllop (!?), bbq, Hollywood.



Förmodligen blir det inget bloggande förrän jag har nått NY på måndag.

4.25.2010

Våren har kommit

Blå himmel. Sol. Blåsippor, vitsippor, you name it. Iskalla vindar för all del, men ändå.

Satt ute med några vänner, på lekplatsen medan barnen sprang omkring. Fick fräknar av den första solen, såg en fotoutställning av André Wolff. Tyckte speciellt om hans Gallianobilder, promenerade hem längs vattnet och tänkte att det jag saknar mest att fotografera är mode.

Logiskt sätt förstår jag att det tar tid att komma igång igen, att hitta nya designers, modeller, stylister, sminköser, tryckeri, ramare, studio etc etc. I praktiken går det inte alltid så snabbt som jag vill, men sakta rotar jag mig igen. Och för varje fotobokning känns det allt mer naturligt att stanna här.

4.22.2010

Dear Euphoria, del I





Nya pressreleasebilder till Dear Euphoria, aka Elina Johansson. Dear Euphoria kommer ut med en ny EP snart, lite poppigare i soundet.

Jag kommer skriva mer, men en omgång pastelliga bilder ligger här.

4.18.2010

Platt platt

 "Du är modefotograf förstår jag", sa mannen med silverfärgat hår och fluga. Tror det röda läppstiftet avgjorde, vet inte riktigt. Trevlig var han i all fall i samtalet som följde.

Jag var på svenska fotografförbundets föreläsning/stämma/cocktail på Berns igår. Jag kände ingen när jag kom, fler när jag gick.

Askan ställer till det och jag har tur som kan få skjuts i eftermiddag, men det innebär expressshopping och brunch nu på förmiddagen. Dessutom har jag lyckats stuka tån, inte igår, men uppenbara klackproblem när det är dags för stan.

4.14.2010

Får jag följa med?

Jag passade min 3-åriga systerdotter igår och jag behövde packa, så hon hjälpte till. Jag lade ner plattång och cocktailklänning, album och kamerautrustning. Hon lade ner boken Elsa städar, en badleksak och en paket russin. Allt det viktiga.

”Var ska vi åka”, frågade hon och jag förklarade att jag skulle tillbaka till Stockholm efter påskhelgerna. ”Får jag följa med? Jag har en Pippiresväska”, sa hon med förväntansfulla ögon. Och besvikelsen som följde.

Men, vi ska till Grekland nästa månad, innan dess USA och från att ha befunnit mig i något av vinteride de senaste månaderna börjar det bli allt mer. I like.

3.31.2010

Ingenting

Det kom en kartong till från Australien. Bra, för jag kom på att jag inte fått min lilla kameraväska, eller ett par av mina favoritklänningar. I kartongen låg också mina älsklingsstiletter med nedslitna klackar.

Åkte in till stan och lämnade dem hos en skomakare. Aldrig varit där innan, men han sa att de skulle vara klara på en halvtimme. Kom tillbaka senare och han lämnade över de nyklackade skorna. Mannen sa ingenting utan bara log, så jag frågade vad det kostade. ”Ingenting”, svarade han och fortsatte le. ”Ingenting?”, sa jag förvånat. ”Ingenting. Jag bjuder på det”, sa han.

Så jag tackade och gick därifrån.

3.30.2010

Tjejte

Klockan är halv åtta och det är fortfarande ljust ute. Solen strålade när jag var i Malmö och satt vid lilla torg med en chaite och pratade länge med en vän från Melbourne.

Hon gick samma fotoutbildning som jag, men gick året ovanför mig och hon flyttade från Melbourne förra året. Där jag är i dag var hon för ett år sedan. Med en utbildning och en kameraväska. Vad gör man sedan?

Åker till Los Angeles? Först.
New York efter det.

Sedan får vi se.

3.25.2010

Det finns alltid ett val

Jag får dagligen frågan hur länge jag stannar i Sverige, eller mer som ett påstående, när jag tänker flytta tillbaka till Australien. Förra gången mitt australiska visum tog slut handlade det om att skaffa ett nytt. Så är det inte den här gången; jag har inga som helst planer på att flytta tillbaka.

Förstå mig rätt. Jag älskar Australien, kommer alltid att göra och jag flyttade dit i en ålder när jag som person formades mycket. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut i dag mot vad det gjorde innan jag lämnade Sverige. Som det ska vara naturligtvis; jag var där i flera år.

Det finns flera saker jag saknar, mest livsstilen. Det är lätt att leva i Australien, det är enkelt att umgås och lära känna nya människor och australierna är öppna och vänliga. Jag har bott i flera olika städer i olika länder, men ingenstans har jag fler vänner än i Australien. Självklart önskar jag att jag kunde träffa dem oftare. Arbetsmässigt hade det börjat lossna allt mer med publiceringar, priser och utställningar. Jag hade redan ett inarbetat nätverk med andra fotografer, stylister och designers. I Sverige får jag börja om. Med det mesta.

Men man har alltid ett val. Hade jag velat stanna i Australien hade jag hittat ett sätt; det fanns ett sätt. Som jag nämnde är det ytterst få fotografer som är anställda. Jag valde därför att satsa på att komma in på en reklambyrå igen. Det var ingen nödlösning; jag var sugen på att göra mer och jag blev erbjuden ett copyjobb på en riktigt bra byrå.

Det föll på visumet. Jag behövde ett sponsrat arbetsvisum för att kunna stanna i Australien och det är en hel del pappersarbete med att få visumet beviljat. Ett av kraven på ett sponsrat arbetsvisum är att den person som sponsras (moi) måste vara så pass ”unik” att ingen australier kan utföra arbetet. Ju högre lön desto mer unik. Just den här byrån hade som policy att de sponsrade kreatörer med en månadslön över 70 000. De erbjöd mig en ingångslön på 35 000. Inget visum alltså.

Det fanns ett annat alternativ. När jag flyttade till Melbourne första gången såg jag till att få min lärarexamen registrerad i Victoria (varje stat i Australien har olika skolsystem och det finns ingen nationell behörighet, man får ansöka per stat). Jag kunde ha undervisat i två år för att sedan ansöka om permanent uppehållstillstånd 2012. Det hade sannolikt beviljats.

Hade jag varit 20 hade det inte spelat någon roll med två år hit eller dit, men idag har jag andra prioriteringar. Problemet med ett sponsrat visum är dessutom att man inte får arbeta med något annat. I praktiken innebar det att jag inte kunde fotografera kommersiellt eller frilansa, inte ens assistera. Med reklamandet hade det varit ok för det är också ett skapande, men att arbeta som lärare och inte få fotografera var inte ett alternativ för mig just nu.

Ändå var det ett val. Så det korta svaret är att nej, det är inte aktuellt att flytta tillbaka till Australien. Men saknar jag Australien? Jag önskar att jag kunde träffa mina vänner och sitta och prata i timmar, gå på kroki, gå ut, äta lunch eller plåta ihop. Jag saknar hans doft på min hud, hans skäggstubb mot min hals, mitt bröst. Jag saknar tryggheten och vänskapen i den fotomässiga grund jag arbetat upp i Australien.

Saker förändras, men de försvinner inte. Jag kan arbeta 3 månader om året i Australien och plåta hur mycket jag vill under den perioden. Det hade jag inte kunnat om jag bott kvar och jag går absolut inte omkring och surar över att jag lämnade Australien. Det var trots allt mitt beslut.

Visst tar det tid att bygga upp något nytt, på en ny plats och med nya människor men det är samtidigt något jag verkligen ser fram emot. Jag behövde bara landa först.

3.14.2010

Okej, jag biter

Melodifestivalen. Har inte följt tidigare, men såg finalen. 3 korta.

  • Andreas hesa röst känns mot huden. Rösten mer än låten.
  • Och sedan Anna. Söt som en pralin och det går inte annat än att tycka om henne, men låten lyfte aldrig. Inte hennes fel.
  • Har inte sett Salem tidigare och charmerande som få, ändå egen. Jag håller med fransmännen; hans låt är starkare, hade funkat i finalen. Hade han själv suttit vid flygeln hade han vunnit.

Men, vi önskar Anna lycka till i ESC. Hon kommer linda dem kring sitt lillfinger.

3.06.2010

Nice

Blev så glad när jag såg att franska Sophie Calle vunnit årets Hasselbladspris. Hennes foto är kanske inte de främsta i sig, på samma sätt som hennes texter inte nödvändigtvis är det, men när hon lägger ord till bild, bild i ord finns det ingen som gör det bättre.

Hon är så oerhört stark konceptuellt med tydlig konstbakgrund att alltid starta i konceptet, men hon vinner i styrkan av att dessutom kunna bygga stämningar som stannar. Jag älskar hur hon med fransk nonchalans orädd trampar på över olika genrer och när hon vinner ett av världens finaste fotopriser rycker hon på axlarna och deklarerar att hon inte nödvändigtvis ser sig som fotograf.

2.22.2010

Hade jag inte väntat

Jag tyckte kanske att det var en aning oväntat att en illustrationstidning hörde av sig och ville publicera mina bilder men tänkte att de valt att vidga med foto. Det var delvis sant, men jag visste inte att de ville publicera mina foton TILLSAMMANS med mina teckningar.

Visst gick jag ofta på kroki, men kanske främst för att jag hade flera konstnärsvänner och det blev rutin att äta middag i Fitzroy, gå till galleriet och ofta till en bar för ett glas vin efter. Mina vänner lever på sitt tecknande, gör knappast jag. Alls. Men allt det där spelar ingen större roll där man står tyst bakom ett staffli i ett ännu tystare rum.

För mig var det närmast meditativt och eftersom det inte är mitt huvudmedium kändes det alltid prestigelöst. Därför blev jag desto mer förvånad när de vill publicera mina teckningar. Kanske ska låta bli att nämna att de stora A1-bladen hamnade i soprummet när jag flyttade från Australien. Oups?

2 brudar i NYC

Fint. Daniel har fotograferat.

2.18.2010

Det slog mig just

att det blir 3 tidningspubliceringar nästa månad. Det är helt galet.

Hit the ground running

”Om jag känner dig rätt har du hit the ground running och håller som bäst på att karva ut ett nytt skimrande liv åt dig själv.”

Flera har sagt liknande saker, men så är det inte. Det var över ett år sedan jag såg min familj och jag är glad att få vara med i vardagen ett tag. Små saker, betydelselösa och därför mer meningsfyllda, för att det bara är och skönt att bara få vara ett tag.

Sysslolös har jag aldrig varit och det är såklart mycket praktiskt att ordna när man varit borta länge. Som att börja om faktiskt, på flera plan, men även om jag fotograferat mindre fick jag senast i dag ett mejl från Melbourne.

Redaktören på en australisk illustrationstidning skrev att de har följt mitt arbete en tid och ville publicera några av mina bilder i nästa nummer. Tydligen väntade de bara på klartecken, för några timmar senare kom festinbjudan till tidningssläpp. Min bild på inbjudan.

2.13.2010

När havet fryser



Senast havet frös gick jag på högstadiet och vattnet är långgrunt på stranden närmast mina föräldrars hus. Min syster och jag gick långt långt ut, knappast genomtänkt naturligtvis.

En gång när vi var ännu yngre bestämde hon att testa om isen höll vid en brygga. Det gjorde den inte. Som tur var gick vattnet bara henne till knäna.

Jag hade glömt bort ljuden när isblocken trycker mot varandra och skapar dova närmast spöklika toner. Inga ljud men fler bilder här.

2.12.2010

.

Först. Så ledsen att höra om McQueen. Få som vågat mer, skapat ur hjärtat och alltid överraskat. Ingen som honom.

Sedan. Allt annat. Två modepubliceringar i tidningar i Australien nästa månad. Kommer fortfarande förfrågningar från Australien, här, not so much. Än.

Det tog några dagar att ställa om till svensk tid, men det finns andra omställningar som är svårare. Känns att jag varit borta en tid. Vet inte om jag vänjer mig vid kylan, men det är underbart att få tid med familj och vänner.

Fredagkväll och jag ska iväg till en av mina barndomsvänner på middag. Hoppas ni får en bra helg.

1.28.2010

Sista kvällen

Sitter i en tom lägenhet som luktar kemikalier efter att heltäckningsmattan har tvättats och fläkten brusar i bakgrunden.

En resväska på golvet i hallen, ett handbagage på bordet. Dricker det som är över, lite bubbel, äter på ett äpple, en bit ost, några kex.

En pojke har hört av sig för många gånger i dag och ville ses, men jag kom hem sent ikväll efter att ha plåtat och ordnat med resan. Det drog inte. Kunde träffat vänner, men ville avsluta packningen och resan till Europa tar över ett dygn, ändå har jag lyckats med en rekordsnabb bokning. 10 timmar kortare än förra gången, ändå 26 timmar.

Det mesta är packat och det känns konstigt att sitta här och titta ut över staden jag har bott i 3,5 år. En plats där jag känner mig hemma och Sverige känns långt bort. Snart landar jag i snö.

Jag vet inte hur det kommer att kännas, alla envisas med att fråga. Vet att det är dags att åka och nu när avresan är så nära längtar jag att få träffa familj, syskonbarn och vänner.

1.23.2010

Twas a good night

Det känns som att allt tar slut runt omkring mig. Jag hade min avskedsfest igår och det var en episk kväll och långt fler än jag hade räknat med kom. Det började dock i bästa Carrie-stil med att min vapendragare fastnat i trafiken och jag fick gå till baren ensam för att inte förlora reservationen.

Att sitta ensam i en bar med festande människor runt omkring är en speciell känsla och inte helt behaglig, fast senast det hände träffade jag den man som jag sedan datade, inte då, men senare. Igår tänkte jag dock mer som Carrie, att sitta ensam på sin fest är inte nice även om det bara är en kvart och man har mobilen full med meddelande från vänner på väg. Man vet att det inte hade hänt om man hade en relation.

Det blir alltid intressant när man sammanför vänner från olika grupper, designers, konstnärer, läkare, fotografer, kuratorer och IT-tekniker och en av mina fotografvänner blev helt betagen av en av mina vänner. Sött. Ingen från min gamla klass kom, men alla i min nya klass var där.

En ung fotograf kom fram till mig innan hon skulle gå och gav mig en kram och höll sedan kvar mina armar och tackade mig. För de här åren, för att jag alltid stöttat henne och för att jag var den jag var.

Så oväntat. Så rart. Ett par andra saker som var oväntade, eller personer kanske. Precis som förra gången när jag lämnade Melbourne var det e-två män som tog mig till sidan under kvällen och ville förklara, berätta hur det kände, att de kände, att jag stöttat och uppmuntrat (igen?) och att de skulle sakna mig, ville ses, om inte nu, senare.

Tog en klunk från cocktailen, svarade lite för käckt, tror att jag dessutom sa något om att de var välkomna att hälsa på. Åhå, smidigt. Människor kom och gick under kvällen och när baren vi börjat på stängde gick vi vidare ner till China Town och Karaoke för att möta upp några vänner.

Vi hittade en utanför som fick för sig att visa sina breakdancemoves. De slutade mer i någon vågliknande liggställning på trottoaren innan han var uppe på benen igen. En annan vrålade mitt namn i Melbournenatten och att jag skulle lääämna. En tredje moonwalkade på Hungry Jack’s.

Framåt morgonen fick jag skjuts hem av en vän som sedan skulle köra direkt till arbetet. Han ryckte på axlarna och sa att han ville vara där för att träffa mig. Och det var just det som värmde så mycket, att så många kom för min skull.

All lycka

Jag vet att vi aldrig fick tillfälle att verkligen lära känna varandra, men du vet hur mycket jag tycker om dina foton.

Jag hoppas att du når dit du vill och önskar och att fotograferandet ger dig glädje i många år framåt. Det ger redan många av oss glädje. Melbourne kommer att sakna dig och dina bilder.

Kärlek

1.21.2010

Ron Mueck

Kom in i ett stort rum, i mitten av rummet låg en liten skulpterad man, så realistiskt att man väntade att han skulle öppna ögonen. Istället smög sig en känsla av obehag in i att stå och titta på en man som låg naken på golvet.

Gick vidare in i nästa rum och möttes av en gigantisk baby, hon låg där naken, blodig och kisade vagt mot besökarna och återigen känslan av att tränga sig på.

Nästa skulptur, the wild man, vars stora händer krampaktigt höll i stolen han satt på. Ett par gråhåriga damer fnissade åt hans genitalier som hamnade i ögonhöjd.

Att skulpturerna är nakna ökar känslan av sårbarhet, och de privata ögonblicken, men det var deras blickar som stannade kvar. Skulpturerna är inte förskönade, de gamla damerna (inte de fnissande utan skulpturerna) hade morrhår och det kändes ärligt.

In bed
är en av mina favoriter och jag var glad att den var med i utställningen, saknade ett par skulpturer, bl a den här. Bästa konstutställningen i år.

1.20.2010

Sådant som australierna gör bättre

Det finns saker som australierna gör bättre och jag tänkte hamstra lite. Först köpte jag en ny solkräm, för att bo i ett land utan ozonskikt har konsekvensen att de flesta går med solkräm året om.

Solkräm är aldrig kul och huden gillar inte, men den australiska solkrämen är lååångt från den vita kletiga solkrämen som säljs i Europa. Här finns något så bra som matt solkräm som är betydligt lättare för huden att leva med. Rekommenderas.

Det är en av de saker som jag ser fram emot med Sverige. Slippa solkräm.

Sedan gick jag till ett varuhus för att köpa underkläder. Bonds hipsters bikini kan vara de skönaste trosorna någonsin, inte hetaste, men vardagsbäst. Så jag tänkte köpa nya, dels till mig och dels till min syster som också älskar dem.

Jag gick runt bland hyllorna, först ett varv, sedan ett varv till innan jag fick fråga. ”De har bytt tryck”, sa hon och gick fram till en hylla och drog fram ett par. Från enfärgade trosor hade den nya modellen logon tryckt över hela linningen i stora bokstäver.

Då.
Nu. (liknande i alla fall)

Jag stod där och surade med trosorna i ena handen och funderade på om jag kunde leva med trycket eller inte. Inget bunkrande här inte och jag sörjer lite fortfarande. Undrar om man fortfarande kan hitta nya av gamla modellen?

1.17.2010

Nästa steg

En vän kom över, gick fram till fönsterna som alla gör när de kommer in i lägenheten, stod tyst en stund och vände sig sedan mot mig. ”Det är så tomt här. Du åker ibland, men kommer alltid tillbaka. Det känns inte så den här gången. Du lämnar verkligen”.

En flygresa hit, en flygresa dit, ingen mening att göra det mer dramatiskt än det är. Jag lät bli att svara, öppnade en flaska vin och hade ännu ett avskedssamtal.

Skåpen är tömda, resväskan ligger i hallen, men jag är kvar en vecka till, en del kläder finns kvar fast det är allt svårare att klä sig. Visst flyttar jag, det är skönt att ha tagit ett beslut och det ordnar sig alltid. Säger det högt, för jag är så trött på att grubbla på vad nästa steg är.

I morgon har jag en plåtning till en designer. Senare i veckan har jag ytterligare en som ska publiceras på Melbournes stora modeshow. Det är ganska stort och något jag velat göra sedan jag flyttade hit. Ironiskt nog kommer jag inte ens vara kvar här då, men mina bilder är det.

Fick en förfrågan att plåta ett bröllop i Melbourne till sommaren (svensk). Om de betalar flygbiljetten är jag den första att hoppa på. Inte för att jag plåtat något bröllop, än, och cred till dem för att tänka på mig, men är det meningen så löser det sig. Bilder som bilder, eller?

Tanken var att jag skulle varit andrafotograf på ett bröllop till en rockfotograf men kunden ville inte betala för min lunch och fotografen blev irriterad och tyckte att då kunde de vara utan. Jag vet inte riktigt vad det där handlade om och tyckte det var lite udda med tanke på att bröllopet var i en av de dyraste festvåningarna i stan. Anyhow.

Fokuserar på mina porträtt-, och modeplåtningar som jag ska göra innan jag reser. Och alla avsked; de värker i mig. Människor som vill träffas, som jag vill se.

1.16.2010

Great

Anlände till den nyöppnade trendiga restaurangen och sade namnet på den tjej vars födelsedag vi firade. Servitören visade mig till ett bord för 20 personer. ”Du är först”, sa han. Great, speciellt när jag medvetet var en kvart försenad.

Beställde in ett glas vin och tittade igenom den glesa menyn. Ett par personer anlände och de upprepade namnet på min vän. ”Ja, men hon är några minuter sen”, sade jag. Den andra kvinnan frågade om vi hade träffats. ”Nej, tror inte det” och presenterade mig. Hon frågade mig om jag hade rätt bord, att det var hennes födelsedagsfest. Hon hade samma namn som min vän. Great.

Bokningen till min vän var i hennes pojkväns namn och jag blev visad till ett annat bord. Då kom en man som bjöd ut mig på ett halvtaskigt sätt och som jag sedan dess har undvikit. Nu satt han och jag vid de vita dukarna och försökte lättsamt småprata. Jag pratade oavbrutet.

Sällskapet anlände, men inte alla och vi väntade fortfarande på fyra personer. Något hade blivit fel med bokningen och vi saknade tre platser och restaurangen var fullbokad. En tölp, som jag aldrig träffat, inledde med att säga till värdinnan att hon hade läppstift på tänderna. Han tyckte att vi skulle ta en taxi till en förort och byta restaurang. Jag log och sade att klockan åtta en lördagkväll är det inte självklart att få ett bord till tio personer på en bättre restaurang utan reservation.

Lösningen blev att flytta över till baren, tog med mitt knappt rörda vinglas och satte mig, lyfte glaset och skulle just dricka när personen intill mig råkade stöta till mig. Eftersom jag höll på att tappa glaset försökte jag reflexmässigt lyfta glaset, bara att vinet åkte UPP ur glaset och hamnade i mitt vänsteröga.

Ursäktade mig med rinnande mascara längs med kinden och försökte tvätta upp mitt rödflammiga brännande öga. Har aldrig någonsin fått vin i ögat och det är inte att rekommendera.

Tillbaka till baren och det enda vegetariska på menyn var en tomat-, och ostpizza. Jag försökte förhandla till något tillägg men icke. Väntade i baren inklämd mellan två par som pratade med varandra och mannen intill mig var förkyld och upprepat snöt sig högt och intensivt.

Maten kom in och jag hade inte ätit tidigare och började äta. Det första jag såg var ett svart hårstrå (jag är blond) över pizzan. Great. I vanliga fall hade jag bara skickat ut maten, men vi hade redan väntat väldigt länge och jag tänkte inte äta en hel pizza ändå, så jag bet ihop och började äta från andra sidan.

Mannen intill mig fortsatte hosta och snyta sig. Sedan fick han för sig att prata/skrika med en man på andra sidan av mig. Jag kände något vått på handen, en gång, sedan igen och tänkte, jaha nu får jag hans saliv på händerna också. Tittade ner och såg att jag hade en bit av hans utspottade ruccola på handen. Jag lade ner besticken och ursäktade mig med att jag inte mådde bra.

Det gjorde jag inte heller. Jag mådde illa, men mer beroende på att jag sovit tre timmar natten innan, inte ätit och jag gick ut i den regniga sommarkvällen och promenerade hem.

Viskningar

Vi bestämde oss för att ha mina avskedsdrinkar på Murmur. Betyder viskning på franska och ett passande namn på en av Melbournes undangömda barer långt in i en mörk gränd. En dörr utan skylt, en smal trappa upp och sedan en mörk rustik bar.

Det är en lite lugnare bar där det går att prata och poängen med avskedsdrinkar är ändå att kunna säga farväl, eller på återseende i flera fall. Suzy ska till London om några månader så henne träffar jag snart igen.

Från att ha varit rastlös de senaste veckorna är det plötsligt nedräkning till avfärd och massa saker att göra, bilder att ta och människor att träffa.

Var i Fitzroy Gardens igår och tog familjebilder till en vän. Barnfamiljer är alltid sena och jag hade räknat med det, men jag var tidigt i parken för att stämma av ljus och platser. Det lockiga håret luktade fortfarande rökig nattklubb från kvällen innan, tryckte ner pilotglasen och väntade på att de skulle komma.

1.14.2010

Allt eller inget

Stanna eller lämna. De senaste dagarna har varit jobbiga och efter ännu en sorglig visumhistoria gick jag rakt ner till resebyrån och bokade en enkel resa till Köpenhamn. Enough. Skickade ett brev och sade upp min lägenhet. Gick fram och tillbaka till posten som en jojo på speed och skickade iväg sex kartonger med kläder, böcker, skor och bilder.

Bara resväskan, kameraväskan, folio och ett fåtal kläder finns kvar. Igårkväll skrubbade jag lägenheten med tårarna rinnande i ilska och frustration. Hur jävla svårt kan det vara att skaffa ett arbete egentligen, eller jag fick ju det, mer än ett, här och i Sydney, men det blev ändå inte av olika anledningar. (visum)

Det är lite splittrat, en del av mig är arg och besviken, ledsen att lämna vissa saker, lättad att ha bestämt mig, glad att få träffa familj och vänner i Sverige snart.

Det känns så definitivt, allt tar slut. Men det innebär också att det blir mycket nytt.

Suzy kommer hit snart och hämtar upp en kartong med saker som hon lagrar åt mig om det skulle bli någon förändring. Vi ska vidare ut och bestämma venue till mina avskedsdrinkar nästa fredag.

Det märkliga är att när man släpper så händer det alltid saker som man inte planerat, inte tänkt. En designer som jag har arbetat med tidigare hörde av sig. I mars kommer bilder jag tagit publiceras på den här nationella kedjans modemagazine. Bubbly i kväll.

1.11.2010

And just like that

Snap your fingers and it's gone

Julia skriver om sitt 00-tal. Så jag skriver om mitt.

00
Bodde i Lille av alla ställen och pluggade franska. Deras universitetsavgifter var låga och det lät som en bra idé. (not) När jag anlände på stationen ösregnade det och familjen som jag skulle bo hos gav mig ett vindsrum där jag inte kunde stå rak i taket och ett badrum att dela med tre andra män. Det var 14 grader i rummet när jag vaknade och allt var fuktigt. Jag packade min väska och lämnade samma dag. Det var första och sista dagen i mitt liv som jag delade boende.

Hittade en egen liten lägenhet i ett fint område och bodde på 11e våningen och sov ensam på en dubbelmadrass på golvet i ett år. Hade inget kylskåp och i princip inga möbler. Men jag trivdes och växte upp snabbt i industristan.

01 Tillbaka i Stockholm. Påbörjade gymnasielärarutbildningen i svenska och läste franska på universitetet. Vantrivdes i de elitistiska franska insititutionskorridorerna. Det sitter i väggarna.

02 Läste nordiska språk (svenska mest och lite danska och norska) på universitetet och träffade en av mina bästa vänner.

03-04 Läste litteraturvetenskap på heltid på universitetet. Och tvåspråkighetsforskning på heltid vid sidan om. Var långt ifrån lycklig men för upptagen för att upptäcka det.

05 Läste didaktik, pedagogik och gjorde lärarpraktik. Kurserna flyter ihop och jag minns inte exakt vad jag läste var.

På våren tog jag i alla fall ut fyra examina. Hade samlat ihop 300 poäng på några år, slutade läsa dubbel men det hela slutade istället med att jag kraschade i någon slags stressreaktion och hamnade på Karolinska med fruktansvärda smärtor och hög feber. De skrev ut morfin och sa jag skulle opereras, men de hittade inget fel när de röntgade morgonen efter. Sa att jag behövde gå ner i vikt, stressa ner, vila.

Blev erbjuden en lektorstjänst i Frankrike. Var trött och mådde inte speciellt bra. Man vet när man måste förändra. Jag flyttade till Frankrike i juli och det var det bästa jag har gjort. Fick en liten lägenhet i hjärtat av Nancy och stormtrivdes med mitt arbete och med mina fina studenter. Rasade i vikt, fick tid att tänka på mig och vad jag ville. Orkade förändra.

06. Flyttade till Australien.
Jag träffade massa nya vänner och fick med mig en grafisk folio i bagaget. Började hitta tillbaka lite mer till mig själv.

07. Från Australien till Sverige. Köpte min första kamera i april och började fotografera; jag har aldrig varit bra att göra saker på halvfart, oavsett om det är arbete eller män. Allt eller inget och jag var alltmer sugen på foto.

Jag hade saknat att inte få arbeta med ord i Australien och kastade mig in på en copywriterutbildning på Berghs på kvällarna under hösten och arbetade på reklambyrå på dagarna. Busy bee men allting har sin tid.

08. Livet förändras. Från vinter i Stockholm till sommar i Australien och foto. Bara foto i 2 år.

09. Fotoutbildningen tog slut. Utställningarna tog slut. Plötsligt blev det tyst.

Man vet när det är dags att förändra sitt liv.

43 grader

just nu i Melbourne.

1.08.2010

Angelina Ballerina

Gallerihoppade i dag. Ett par modeutställningar, ett par fotoutställningar och en minimalistisk konstutställning.

Fastnade för en vit tavla, några meter bort var den endast vit, på närmre håll syntes olika strukturer i duken och fina färgskiftningar mellan skarvar och skuggor. Jag blev stående ett tag. Så enkelt, samtidigt så genomtänkt.

Gick ut från museet och passerade operan. Utanför var hundratals småflickor i rosa ballerinaklänningar och vita musöron. Angelina Ballerina går på teatern och flickorna hade klätt sig därefter. Det var så sött.

Jag var fem när mamma satte mig i balettskola. Jag var livrädd för vår balettlärare som hade rejält temperament, men jag älskade lektionerna. Minns fortfarande rörelserna, musiken, så liten som jag var.

Bäst var de årliga balettavslutningarna på teatern. Minns sminket, de trånga gångarna bakom scen, trikåerna och de hastiga ombytena. När jag var arton gjorde jag huvudrollen på stadsteatern i slutnumret av den fula ankungen. Jag hade ett tiotal små ankungar runt mig i gula klänningar och vita balettskor. Det är något speciellt med att stå på scen. Går aldrig ur.

1.07.2010

Happy

I Frankrike är det något av ett projekt att klippa sig på en av de bättre salongerna. Först är det en person som visar en till stolen, fixar dricka, tidningar. Sedan kommer frisören, drar fingrarna igenom håret, gestikulerar lite och gör några dramatiska rörelser. Sedan försvinner han.

En ny person leder en till hårtvätt, tillbaka till stolen, en annan som borstar igenom håret, sätter i klämmor och förbereder. Sedan kommer monsieur le frisör och klipper, vanligtvis stylar också. Ska man sedan ha slingor eller annat är det såklart andra personer igen innan styling. Slutligen en person som tar betalt.

Salongen jag gick till i Paris hade en hus-DJ. Och det serverades vin medan man väntade. Lika många personer brukar det inte vara i Sverige, inte här heller, ett par vanligen.

När jag kom till salongen i St Kilda i dag var det bara en receptionist och Andrew. Ovanligt. Sedan gav han mig borsten och bad mig borsta ut det.

Jag var ute igår och hade en del produkter kvar och mitt lockiga hår brukar jag endast kamma ut i duschen med balsam i. Följden blev att det stod rakt i ut i en pyramidform som man helst inte vill se alls, definitivt inte någon annan.

Så kände jag Andrews händer och han slätade ut håret högst upp och lät resten stå ut som i sockervadd och det märkliga var att det såg helt fantastiskt ut. Très R&R.

Han klippte i över en timme, stylade i ytterligare en halvtimme. En mycket happy girl.

Mer här. Han gillade det bättre lockigt, men jag passar alltid på att få det plattat när jag klipper mig. Lockigt är det ju ändå.

1.05.2010

Vad ska vi se nu då?

Huvudvärken börjar äntligen släppa efter ett par dagars intensivt molande, helt oförtjänt. Eller kanske för lite sömn och för mycket tankar. Ironiskt när man är ledig. Fast det är just det; jag börjar bli trött på att vara ledig.

Jag har städat, tvättat och sorterat. Igen. Försökte se en modeutställning på moderna men kom på att de har stängt på tisdagar. Jag har träffat vänner, men många är bortresta. Jag har sett allt som går på bio. Spank me, men ja, jag erkänner och något pinsamt. Det är bara att konstatera att jag aldrig varit mer rastlös.

Did you hear about the Morgans? Snäll. Småputtrig, men samtidigt platt, ingen passion, ingen dramatik. Uselt manus.

Sherlock Holmes. För mycket. Jag gillade inte, mer än att titta på Jude Law. Och Downey som spelar skjortan av alla.

Avatar - ja, en gång. 3D.

Twilight Saga: New Moon. Well, jag gick hem och läste serien efter att ha sett filmen för jag ville veta. Jag gillade fjärde boken. Sköööld.

Where the Wild Things Are. Ja. Älska Spike.

2012. hm, erkände jag just att jag sett den? Vad ska man säga? Emmerich gav oss Independence Day och här var en till. Utan utomjordingar.

Lovely Bones. Jag köpte boken direkt. Och var oerhört besviken på att Sebold misslyckades så fullständigt med en sådan fantastisk idé. Det saknas koppling mellan den döda och den levandes värld, som att den mördade flickan inte är intresserad snarare än oförmögen att vara del av den reella världen. Vet inte, köpte inte. Filmen var bättre, men inte bra.

1.03.2010

Värmefläkt?

Det är förresten 15 grader i Melbourne nu. Sådär 25 grader kallare än för ett par dagar sedan. Pratade med min syster och hon sade att de hade nästan -15.

Det är då man påminns att 15 grader är ganska underbart ändå i januari, bättre än 40 om du frågar mig.

1.01.2010

När maskerandet är roligare än maskeraden

”I can tell you’re on the guestlist darling”, sa bouncern och öppnade avspärrningen till den röda mattan och i foajén möttes jag av ett hav av män i kostymer och 20-talshattar samt kvinnor i charlestonklänningar och hårband.

Det var burleska framträdande mest hela kvällen och damer med knappar över bröstvårtorna och strumpband och volangtrosor minglade i rummet. En kvinnlig svärdslukerska i underkläder gick upp på scen och började svärdshowen och jag tänkte högt. ”Hon måste vara fantastiskt bra på blow jobs”. ”Precis min tanke”, sa den gifte mannen intill mig. Om det fanns otaliga kvinnliga framträdande fanns det bara två som inkluderade män, ett med tre gaygrabbar, ett med en dvärg.

Stod vid speglarna på damernas och satte på mer läppstift när en okänd kvinna i korsett började småprata. Hon berättade att hon hade gått en kurs i burleskt uppförande, som att dricka te elegant, ta av sig nätstrumporna förföriskt snabbt samt dansa charleston. Hon frågade om jag ville pudra näsan; jag tackade nej. Hon drog in och sade sedan att hon tyckte det var oartigt att inte fråga. Kanske ingick det också i kursen.

Jag höll mig till bubblet och en vän till en vän envisades med att vilja köpa drinkar. Fick han inte eftersom han också envisades med att lägga händerna över mina höfter. Jag känner honom inte direkt, men känner igen honom sedan fester. ”Vi har träffats fem gånger”, sa han. Jag mindes inte hans namn och försök att få en oövervinnelig hög man att förstå att man inte är intresserad.

Så man går undan men i nästa stund kom ett ”varför har du ingen korsett. Jag kan se dig i det och det skulle vara så hett”. Tog irriterat bort händerna ännu en gång och gick för att leta upp Suzy på dansgolvet, frågade efter henne. ”Det är nästan midnatt, var tror du hon är?”.

Pussandes på sin fästman såklart, såg jag och log. Stod omringad mellan en massa par, skålade in nya året och kände mig jävligt ensam. Kände händer igen och ett ”har du fått någon nyårskyss än”, sa han och lutade sig in. Jag lutade mig bort, hade fått nog och promenerade hem i ösregnet.